Idag var jag hemma hos Julia första gången sedan den där dagen då Nelson föll genom isen. Det kändes så himla tomt när ingen kom skällandes till dörren och slickade mig i ansiktet om jag inte hade varit där på ett tag och ville bli klappad konstant, ingen kom och strök sig mot ens ben för att han ville bli klappad, ingen låg bredvid i soffan när vi tittade på film, ingen stod vid bordet när man åt och ville smaka. Det har fortfarande inte sjunkit in i mig att denna underbara hund inte finns mer. Trots att han inte var min så tyckte jag så jäkla mycket om honom. Han var så sjukt fin på alla sätt, både på in- och utsidan. Klart att jag grät sjukt mycket när Julia ringde och sa det, samma sak när hon kom hem till mig samma dag. Så fort hon klev innanför dörren började vi både gråta och stod och kramade om varandra ett bra tag. Men det sjönk inte in ändå. Han fanns väl ändå kvar där hemma hos henne någonstans. Men nu fanns hans inte där, trots att de andra två hundarna var där och alla katter var där var det så sjukt tomt. Jag kan inte hejda tårarna nu längre. Han finns verkligen inte mer. Han förtjänade ett bättre sätt att dö på, det gjorde han verkligen. Åh, fina Nelson! Sov gott älskade du. ♥