Under de senaste dagarna har jag på något konstigt sätt lyckats stänga av mina känslor. Jag var redan väldigt nedstämd innan detta hände, och jag har verkligen ansträngt mig fullt ut för att försöka så gott jag kan att inte tänka på det. Det har väl funkat, jag känner konstant att jag inte står långt ifrån kanten från att falla isär totalt så jag försöker att undvika att något puttar mig ner för den kanten. Jag känner att jag hela tiden är nära till tårar men jag har lyckats hålla de flesta tårar kvar i tårkanalerna. Att titta in dit och se att de bara är två känns ännu mer fel. Det enda som finns kvar av honom är graven i trädgården. Gud vad ont det gör. Ursäktar detta deprimerande inlägg.

 

Torsdagen den trettonde oktober 2011 blir Bacardi avlivad

Torsdagen den sjugofjärde november 2011 hittar vi Pikachu död

Torsdagen den sjugotredje maj 2013 dör Melwin

Det är nog något med mig och Torsdagar. Livet suger ibland.