Jag är överväldigad av ord jag inte har. Ord jag önskar att jag har. Saker jag önskar att jag kunde säga. Saker jag önskar att jag kunde göra. Saker jag vill ändra på. Och på ena hållet känner jag att jag kan se det positiva i de små förändringarna som händer, men i nästa blir jag överväldigad av min egen pessimism och känner att det ändå är helt lönlöst. All smärta och allt hemskt som pågår i världen känns som att det alltihop ligger på mina axlar för en sekund. Hopplösheten vinner över förhoppningarna istället. Men samtidigt vill jag så gärna göra så mycket. Hjälpa så många djur jag kan och faktiskt göra skillnad. Men det känns någonstans aldrig nog, och det är det som är problemet.

När jag ligger på min dödsbädd vill jag inte känna likadant. Jag vill så gärna kunna känna att jag är nöjd över den skillnaden jag gjort här i världen.