Repost

Fantastiska Karin skrev ett inlägg för ett tag sen som jag känner att jag vill dela med mig av. Jag känner också igen mig i hela grejen med hur man ska reagera själv om någon annan mår dåligt och även att det är svårt att veta vad man vill att folk ska säga till en. 
Men här har ni det inlägget i alla fall och här är en länk direkt till inlägget

 

Ångest: Do's And Don't's

Som många säkert vet eller inte vet, har jag en tendens att - tillsynes oprovocerat - få panikångestattacker, då och då. Det finns även dagar då jag känner mig orolig, eller nere, eller trött, men "klarar mig" utan paniken. Dessa dagar (med eller utan attacker) är sällan särskilt roliga, varken för mig, eller de som tvingas att vara i min närhet. I skolan t ex är det inte alltid så lätt att gömma sig och vara ifred som en kanske skulle önska, dels för att man inte vill verka konstig som smyger iväg helt plötsligt, men också för att man inte vill missa lektioner eller dylikt. Alla reagerar även olika på saker och ting; för en utomstående som inte är förberedd kan en panikångestattack se både skrämmande och jobbig ut. Det är även olika för hur den som får panik agerar. Det jag skriver här är bara mina egna erfarenheter och känslor, och ska inte tas allt för bokstavligt.

Det är sällan lätt för den som mår dåligt att sätta ord på sina känslor. Det kan vara svårt nog att få ut några ord alls. Om jag skulle sätta mig nu och skriva ner allt som jag tänker på innan och efter en panikattack, skulle det bli både långt, tråkigt (för det är inga regnbågar och enhörningar direkt) och säkerligen oläsbart och osammanhängande. Det här ska inte heller handla enbart om panikångest, utan mer om hur man kan få någon som av olika eller inga anledningar känner sig lite nere, på andra tankar. För det är inte alltid man kan få någon som känner sig ledsen eller orolig att omedelbart bli glad och pigg igen. Kan man bara få den personen att känna sig trygg och respekterad, är det fantastiskt.

Här är några saker som jag tycker skulle kännas bra om någon gjorde för mig om jag mådde dåligt, och som jag gärna skulle vilja göra för en vän som kanske behöver lite tröst:

 

• Läs av situationen först och främst. Om personen medvetet och upprepande gånger söker sig bort och inte alls vill ta kontakt, kanske det är bäst att bara observera den på avstånd. Slänga en blick mot personens håll då och då för att de så att ingenting är helt fruktansvärt fel, mest för din skull, för att du bryr dig.

• Om personen inte söker sig bort, men inte heller verkar vara särskilt pigg på att livligt diskutera världsproblem, kanske hen bara vill vara i din eller er närhet, utan att behöva anstränga sig och låtsas. Du kanske kan låta din kompis bara lyssna på konversationen, och inte hela tiden försöka få hens åsikt på saker och ting. Uteslut inte, men tvinga inte till att prata.

• Om jag träffar en kompis som är lite ledsen idag, eller den här veckan, eller för alltid, vill jag ju helst inte att hen ska känna att jag glömmer bort den. Ännu en gång får jag läsa av situationen, och om jag tycker att det känns okej för båda parter kanske jag kan närma mig. Jag behöver inte börja med att krama om hen hårt i en halvtimme och sen fråga om det känns bättre, men kanske sätta mig bredvid och småprata lite. Prata lite om helt oväsentliga saker, som hur jag snubblade i trappan alldeles nyss och krossade armbågen, eller vad jag åt till middag igår kväll. Ställ inga svar på att personen ska svara, och om du känner att stämningen blir tryckt och personen inte vill vara med längre; sluta! Det vill säga:

• Pressa ingen till att känna något hen inte känner för stunden. Låt personen vara ledsen eller nere, och om du tycker det är svårt, eller jobbigt, eller läskigt, behöver du inte göra en stor grej av det. Se till att även om din vän vill vara själv, ska hen inte behöva vara ensam.

 

Det här blir jag väldigt glad om du undviker när jag är ledsen:

 

• För guds skull. Sluta fråga "Vad är det?". Om vi redan nu är vänner känner du mig säkert tillräckligt för att se att jag inte är som vanligt. I ärlighetens namn, när det gäller mig, vet jag väldigt sällan vad det är. Det bara kommer, och jag gör verkligen mitt bästa för att kontrollera det, men det blir inte mycket lättare om du upprepande gånger frågar om det är matten, eller om jag är sjuk, eller om jag är ledsen, eller what ever.

• Tyck inte synd om mig. Inte högt, i alla fall. Helt ärligt: hur svara du om någon säger "Stackars dig!"? Som jag skrev ovan; det är helt okej att bara vara tyst, om man har svårt att hitta något att säga! Jag uppskattar att du finns där över huvud taget!

• Som sagt igen: tvinga inte någon till att känna något som hen inte gör, eller att göra något hen inte vill. Tvinga inte någon till kroppskontakt (särskilt inte om du har en vän som du vet ogillar när du kramar/rör/petar på hen), och gör inga stor, hastiga onödiga rörelser. Det får dig att verka ivrigare och hårdare än vad du egentligen försöker vara. Det är inte alltid nödvändigt att "hitta på något" för att göra någon "glad igen". Även om du kanske tror att din vän skulle bli helt översvallande lycklig om ni gick och köpte glass (för vem blir inte lycklig av glass?), kanske din vän för stunden helst bara vill sitta still någonstans i ditt sällskap.

• Försök att inte ta det personligt. Som sagt finns det olika eller inga anledningar till att vissa känner sig nere ibland, och jag tror och hoppas att du vet om innerst inne om du är en av dem. Om ni är så pass bra vänner (eller om du bara är en såndär person som en känner sig naturligt trygg med (snälla, bli doktor)) att du kan vara där och ta hand om den här människan när den känner sig som sin sämre halva, är jag säker på att din vän är tacksam för att du finns där, och om inte, kanske det inte är en person du ska lägga ner mer energi på.

 

Nu är jag trött, och orkar inte läsa igenom det här. Men jag hoppas att det finns någon liten smula scence någonstans mitt i den här långa texten. Och applåder till dig om du fortfarande läser/ens är inne på den här bloggen! Jag hoppas du är där och tar hand om mig nästa gång jag panikar och känner mig nere.

Som sagt är det här endast mina egna erfarenheter och preferenser, och anledningen till att jag skriver det här är för att jag inte vill att psykisk ohälsa på något sätt ska vara något tabubelagt eller något att skämmas för. Jag vill vara öppen med att jag ibland hyperventilerar och gråter helt plötsligt ibland, för det är helt enkelt sanningen. Och jag vet, att du vet, att vi alla vet, att vi inte är ensamma om det här.

Puss och Kram

Karin

 

 
Kommentarer
Karin

Wow...! Tusen, tusen tack Sofia, det gör mig så glad att du tyckte om det!!!

Datum: 2014-12-13 Klockan: 11:51:18 Blogg/hemsida: http://ironimedkarin.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: