Can't win your losing fight

(potentiell tw på detta och förlåt för deppigt inlägg)

 

Jag tänkte hålla tyst. Jag tänkte låta hjärnspökena vinna och få mig att inte berätta för någon. Men när du i telefonen frågar "vad åt du till middag?" kan jag inte ljuga. Efter några sekunders tystnad tar jag andan och får fram ett "inte så mycket..." Jag har inte skippat måltider på grund av ångest på över ett år, men igår föll jag tillbaka. Jag känner mig så svag och patetisk. Jag känner mig som ett enda stort misslyckande. Det känns som jag är tillbaka på ruta ett igen. Tillslut kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Tårarna verkade aldrig sluta och jag somnade med ansiktet blött av tårar. Jag börjar ge upp hoppet. 

"Nothing in nature blooms all year, be patient with yourself"

Fin bild och hey, ibland har man setbacks. Det betyder inte att du är ett misslyckande, det betyder bara att du är mänsklig.

Att fightas med sina egna demoner är bland det svåraste och mest energikrävande en kan göra. En kan inte alltid bära sig själv genom alla fighter, det kommer komma tider då man faller dit - men att då fortfarande ha styrkan att vara ärlig om det inför andra, hjälper så himla mycket mer än en kan tro. För redan där har du ändå en medvetenhet, något att bygga vidare ifrån - och samtidigt har du, genom att vara ärlig, också sänt ett rop på hjälp. Som Lili sade - ibland har man setbacks. Det är mänskligt. Styrkekram!