Foggy mornings and spiderwebs

 
 
 
 
Idag har faktiskt varit en ovanligt bra dag. Nu tänker jag vara rätt öppen om min psykiska hälsa, eller ohälsa i mitt fall då, men det är bra för mig egentligen. Det är bra för mig som annars bara känner att jag tynger ner alla att få bort lite vikt från axlarna ibland, faktiskt ha mod att tänka på mig själv en liten stund och även att bara skriva ut lite av det som pågår i min hjärna kan hjälpa ibland.
 
Senaste tiden nu har jag varit väldigt nere, orkeslös och känslan av att allt är meningslöst har börjat smyga sig tillbaka oftare och oftare igen. Visst har det värsta hållt sig borta, den allra värsta ångesten och de djupaste tankarna har inte lurats sig fram i hålet medicinerna kastat ner dem. Självklart har ju medicinerna effekt och håller som sagt de allra värsta tankarna och känslorna borta, men de dämpar ju helt enkelt bara men det tar ju inte bort några tankar. Så på senaste tiden har nedstämdheten och vissa av tankarna börjat komma upp till ytan igen och det tror jag de flesta kan förstå hur det känts - skit. Jag har haft svårt att göra saker, haft svårt att prata med folk, varit extremt lättirriterad, inte känt glädje på väldigt länge och allt möjligt annat. 
Men idag har det faktiskt känts bättre än på väldigt länge. Känns som jag varit ovanligt pigg för att vara jag, inte känt mig lika nere och lättirriterad och faktiskt känt för att göra saker. Imorse tog jag mig faktiskt ut och fotade i dimman och fasinerades över hur mycket spindernät det fanns överallt. De blir ju synliga i dimman så plötsligt är de ju överallt. Det är ett stort steg för mig bara att ta mig ut och fota, hur patetiskt det än kan låta. 
 
Har varit lite ovant att känna lust att göra något. Brukar ju annars inte ha lust med något annat än att bädda ner mig i min säng och stirra upp i taket eller bara sova resten av livet helt enkelt. Var till och med den som föreslog att jag och mamma skulle på en promenad så det ska vi göra efter middagen. Har även känt lust till att skriva, fota och blogga. Alla fina kommentarer ni skrev på mitt vegan-inlägg gav mig faktiskt lite lust att skriva något mer om det, eftersom många ändå frågade en hel del saker. Funderar nästan lite på att möjligtvis göra en video där jag pratar om mina egna upplevelser, just eftersom många undrade hur jag fick ihop det med min familj, om jag hade tips och så vidare. Verkligen sjukt roligt att folk är intresserade! Det värmer verkligen. Mer än ni anar. 

"Varför är du vegan?"

Jag har velat kunna prata eller skriva om veganism länge nu. Men precis som med feminism, alternativ hästhållning och likande kan det vara ett ämne som väcker rätt mycket känslor och folk kan bli upprörda, just för att det inte är så samhället ser ut idag. Det är inte jämställt och vi lever helt enkelt som vi "alltid har gjort". Därför kan det vara lite läskigt att skriva om, för att 99,9% inte håller med. Folk förstår sig ofta på vegetarianer men veganer är inte lika accepterade.
 
Det är läskigt att skriva detta och jag är beredd på att jag kan få negativa kommentarer från detta. Men nu tänker jag vara ärlig här. Men ni får även ta hänsyn till att jag skriver varför JAG blev vegan och varför jag lever efter denna livsstil. För jag ser det inte som en diet, trots att det inkluderar hur och vad jag äter - nej, jag ser det som ett sätt att se på saker och ett sätt att leva.
 

 
Jag är uppfödd kring de vanliga samhällsnormerna och har majoriteten av mitt liv ätit både kött, fisk, ägg, mejeriprodukter och honung. Det var så det var helt enkelt. Jag minns speciellt en gång när jag kanske var kring 4-5 år då jag tänkt ett tag och då gick fram till min mamma och sa: "Mamma... jag kom på att det finns en kyckling som är ett djur OCH en som man äter". Jobbig situation för min mamma kan jag säga att behöva förklara för en 4 åring vart maten på min tallrik faktiskt kom ifrån.
 
Jag ville under en lång period bli vegetarian men kände att "om jag inte äter köttet jag blir serverar räddar jag inte det djuret". Därför vart det inte av helt enkelt. Jag reflekterade inte över vad det jag köpte hade för inverkan på varken miljön, djuren eller mig själv - helt enkelt eftersom jag inte visste.
 
 
I augusti 2012 såg jag en fantastisk dokumentär som heter Sharkwater. Den ändrade mitt sätt att se på mycket och efter att ha sett den här dokumentären bestämde jag mig för att bli vegetarian. Det var en av de första ögonöppnarna för mig och jag insåg att vi faktiskt inte behandlar de som bor på denna planet tillsammans med oss bra alls. Faktum är att vi behandlar de som skit. Värre än skit faktiskt. Här under har ni trailern till Sharkwater. 
 
 
Jag satte mig här alltså egentligen bara emot dödandet av djur. Och jag var fortfarande inte så insatt i något utan ville bara inte äta döda djur helt enkelt. Mer komplicerat än så var det inte vid det här laget. Jag tyckte fortfarande om att rida och hade inget emot zoon och så vidare. 
 
Det som idag har ändrats i mitt sätt att se på det hela är att problemet inte endast ligger i dödanden av djur UTAN ANVÄNDNINGEN AV DJUR. Visst är massmorden vi utför på djur även ett stort problem, men det är verkligen långt från det enda som är fucked up i vårat samhälle när det kommer till hur vi behandlar djur.
 
Vart någonstans i historien gick det fel och vi började tro att vi ägde denna planet och har rätten att använda de djuren vi delar den med för vår egen njutning och underhållnings skull?
 
 
Det hela har förändrats i takt med hur mitt sätt på hästhantering har ändrats, så det har gått långsamt. Jag har mer börjat sätta mig emot själva användandet av djur, förut var jag endast emot att man dödade djur men idag är även att använda djur på sätt som endast vi drar nytta av fel enligt mig. Jag inser mer och mer vilket sjukt samhälle vi lever i och hur snett vi har kommit. Vi har varit inne i det här så länge att det blivit accepterat och räknas som normalt när det är allt annat än normalt.
Vi besprutar vår mat med masssa gifter, ger djuren antibiotika som sedan finns i maten de flesta äter och lägger till massa kemiska ämnen i vår mat. Allt detta håller på att döda oss inifrån och gör oss sjuka. Det vi sedan gör när vi är blir sjuka av allt detta är att sätta in djur i små burar, få fram nya mediciner genom djurförsök på dem bara för att vi ska bli friska. Det är så stört sjukt att vi inte fattar att vi förgiftar allt runt omkring oss och inte orkar bry oss utan bara fortsätter på samma spår vi "alltid har gjort".
Vi förgiftar atmofären, djuren och oss själva bara för att vi inte bryr oss tillräckligt mycket. Vi bryr oss enbart om oss själva och tror att vi äger den här planeten och att vi kan göra vad vi vill utan att det ger konsekvenser. Men vi gräver våran egen grav så snart så får vi tillbaka allt som en örfil rakt i våra ansikten. Fatta vad framtida generationer kommer hata oss när våran planet är så förstörd som det går, atmosfären så förgiftad att det knappt går att andas och allt liv är utrotat. Tror ni inte de kommer bli jävligt pissed då över att vi var för lata för att orka göra något och istället bara ville tjäna pengar?
 

 
Jag hör ofta olika argument mot veganism. De lyder oftast antingen: "med kon dör väl inte för att man mjölkar den?", "men andra djur äter ju kött" och "du kan inte få i dig alla näringämnen". Jag har även fått höra gång på gång "alltså du vet att det inte är döda kor i mjölken va?". Helt enkelt görs veganism ofta till åtlöje, både direkt och indirekt. Sen har majoriten av folk nära mig hanterat det väldigt sunt och bra vilket gör mig väldigt glad.
Och ja, visst är det konstigt med folk som går emot samhällsnormerna och många har svårt att hantera det. Och det är precis som med det mesta när folk vågar gå emot strömmen. Det känner ni kanske igen speciellt i hästvärlden eller hur? Väljer någon att rida utan bett, att inte rida alls, att inte ha skor på sin häst eller att inte bestraffa sin häst så fort den gör något som du inte hade tänkt så kommer folk ofta med olika motargument som oftast grundar sig i okunskap. Man verkar även ta för givet att dessa människor skulle hata alla som gör något annorlunda, vilket inte måste vara fallet.
Precis såhär är det väldigt ofta för oss veganer. Folk vill helt enkelt inte lyssna på varför vi valt den livsstilen vi vill utan reagerar bara på att man vågar gå emot samhällsnormen och får det att låta som vi gör något olagligt.
 
För att svara på frågorna som jag gett som förslag en bit längre upp. Det här när folk som äter kött använder att de äter kött för att "andra djur gör det" som en ursäkt känns inte jätte hållbart. 
I en lejonflock kan de gå utan mat hur länge som helst för att sedan själva döda EN ENDA zebra som en hel flock tar vara på in till sista tuggan för att sedan vara utan mat ännu ett bra tag. Vi människor betalar istället andra människor för att döda miljoner på miljoner djur bakom stängda dörrar, där de får stå instängda och inte se solljus, inte kan röra sig och får stå i sin egen avföring och sedan blir slaktade. Berätta nu för mig vilka lejon som gör så?
 
 
Vi luras in i någon fairytale att vi fortfarande lever i någon 1950 lantbruksvärld, där alla djur går ute på landet i stora fina hagar, får äta naturligt foder och ha det bra. Men så ser inte verkligheten ut. Verkligheten är bra mycket vidrigare än det.
 
Och tillbaka till "men kon dör väl inte"- argumentet så vill jag förklara varför jag väljer att avstå från allt som är producerat från djur. Lite har ju redan fått sin förklaring egentligen. Jag tycker inte vi människor har någon rätt att använda djur till något som endast är gynnande för oss, bara för att vi vill tillfredställa vår aptit, vill ha kläder, kunna testa nya produkter och för att vi vill ha nöje.
Just när det gäller mjölk har det helt enkelt slagit mig hur konstigt det är när man tänker efter. Vi är den enda arten som dricker mjölk från ett annat djur. Är det inte lite konstigt att vi aldrig tänker på det? Jag menar att dricka komjölk är tydligen normalt men skulle man ge någon ett glas med grismjölk skulle man bara få höra att det var onaturligt och äckligt. På samma sätt som folk utan problem kan äta kor, grisar och kycklingar men när någon äter hundar eller katter är det moraliskt fel helt plötsligt. Ska inte båda vara moraliskt fel?
Komjölk är designat för kalvar precis som människomjölk är designat för människobarn, men istället tar vi ifrån kalvarna deras mammor och så dricker vi deras mjölk istället. 
 
 
 
Här nedanför får ni ett diagram för hur stor skillnad det är på hur mycket vatten man behöver använda för att få fram olika livsmedel. Animaliska livsmedel går väl rätt enkelt att se att de inte är särskilt bra för miljön heller, eller hur? Alla dessa olika faktorer har i alla fall gjort mig tillräckligt övertygad för att inte vilja äta animalisk föda.
 
 
Jag får även höra att vi borde vara nöjda med om folk köper ekologiska varor, t.ex. kött, ägg och mjölk. Visst är ekologiskt verkligen på alla sätt att föredra men majoriteten av det som säljs är ju inte ekologiskt och de största matproducenterna använder sig ju av dessa hemska förhållanden när de slaktar djuren eller producerar annan mat som ni kan se i "Food Inc". Snabbmatskedjorna växer och växer och genom att vi ger de så mycket pengar fortsätter de ju att föda upp djuren de slaktar i så hemska förhållanden. De flesta djur som slaktas idag är just åt dessa stora snabbmatskedjor som vi fortsätter ösa pengar till och dessa företag bara växer. 
Så visst hade det varit en bra steg om folk började tänka mer på vart deras varor kom ifrån och att ingen behövt lida för att få fram det. Just när det kommer till ekologiskt kött är jag väl lite delad. Visst är det mycket bättre att veta att djuret haft ett bra liv innan och helst inte behövt åka i dessa hemska transporten innan slakten och sluppit den stressen, men samtidigt tycker jag inte att det finns något som kallas för "human slakt". Så visst är ekologiskt ett bra sätt att se till att djuren inte utsatts för onödigt lidande innan men problemet med att vi använder dessa djur kvarstår ju. 
 

 
Du kan göra skillnad. Varje gång du lägger upp dina varor på rullbandet och spenderar pengar ger du en röst till hur du vill att samhället ska se ut. Visst är att börja köpa ekologiska varor ett bra steg på vägen och är ju helt klart att föredra, men det är egentligen själva användandet av djuren vi måste få stopp på i slutändan. Visst kan att äta mindre animaliska produkter och tänka mer på ekologiskt vara ett väldigt bra steg på vägen. Man ska inte känna att man inte kan göra skillnad - för det kan man. Att rädda ett enda djur förändrar kanske inte världen, men det förändrar världen för just det djuret. 
 
Att bli vegan har varit det bästa jag någonsin gjort och idag ser jag till att det jag köper och äter inte bidrar till att några djur skadas eller används för enbart våran skull. Visst kräver att äta veganskt rätt mycket kunskap men sen jag blev vegan har jag börjat äta mer varierat, nyttigt och ekologiskt än jag någonsin gjort innan. Idag köper jag iprincip ingenting som inte är ekologiskt och försöker handla så närproducerat jag kan. Varför? För att det är bäst för alla så. Jag äter aldrig på några snabbmatsrestuaranger längre, äter aldrig köpt godis, läsk och så vidare vilket brukar väcka rätt mycket reaktioner hos folk. Men att inse vad allt detta innehöll och vad jag bidrog till genom att köpa och äta det var nog för mig för att sluta.
Så för att sammanfatta lite kort så är jag helt enkelt vegan för att det är det som känns bäst för mig och jag vill försäkra mig om att jag orsakar djuren, miljön och även mig själv så lite skada som det är möjligt. 
 
För att djuren ska kunna få det bättre krävs det att vi jobbar för det tillsammans. För du kan faktiskt göra mer skillnad än du tror. Jag kan inte ansvara för vad alla ser som rätt och fel och jag kan inte tvinga alla att bli veganer, även fast det hade varit fantastiskt, men som sagt så är småsaker även värt något i slutändan. Jag vet att jag inte kan få alla att tycka att det är fel att använda djur men det hade varit skönt att långsamt börja få en förändring i alla fall. 
 
 

I want to be happier

 
Denna bild som jag tog när vi var påväg hem med Azzi bak i transporten tyckte jag om på något sätt, trots att tallarna är suddiga och så, Tycker det ger mer karaktär till bilden på något sätt. 
 
Idag när jag var och pratade med min psykolog så frågade hon en sak som satte igång rätt mycket tankebanor på mig faktiskt. "Om vi nu inte tänker alls på vad som är logiskt eller inte, utan bara om du fick välja precis vad du ville; vad skulle du vilja ändra i ditt liv just nu?".
Där och då svarade jag bara väldigt kort och rakt men nu efteråt kan jag spinna vidare på det hur mycket som helst. Det enda jag sa just då var helt enkelt att jag skulle vilja slippa vara så obotligt orkeslös och även kunna känna glädje över saker igen. Det var det jag kunde tänka på just då.
Det är verkligen en tankeställare det här. Skulle jag vilja ändra allt i mitt liv eller bara detaljer om jag hade makten till det? Vad finns det för positivt och vad finns det för negativt i mitt liv? Nu ska jag inte dra ut det här jätte mycket, men det här är helt enkelt vad som pågått på min 'övervåning' idag. Hoppas att ni alla har det bra!

                       

When it's said and done - let it go

 
 
 
Världens vackraste, bästa, underbaraste häst och vän är det här. Älskling Major. Lite delar av videos som jag gjorde till gif:s i brist på annat. 
Saknar honom massor. Har inte sett honom på ett tag nu faktiskt. Önskar så himla gärna att jag hade varit i det stadiet att jag kunde njuta av att umgås med hästar, men just nu orkar jag inte med det riktigt. Jag vet inte helt säkert vad det beror på utan det är nog en blandning av lite allt möjligt. Kan vara t.ex. prestationsångesten som alltid finns i bakhuvudet, vetskapen om hur allt påverkar hästarnas hälsa och även att jag är extremt hård mot mig själv och alltid omedvetet fokuserar på det negativa. Jag tillåter inte mig själv att göra misstag och varje gång jag gör något fel tar jag åt mig extremt mycket och mår JÄTTE dåligt över det. Jag har haft svårt att fokusera på en sak, slappna av och leva i nuet och därav är jag väl rent krasst inte det mest passande sällskapet åt någon häst nu.
 
Det har varit jobbigt, för någonstans där inne vill jag så gärna. Jag har så mycket jag vill. Men det går liksom bara inte. Jag vet inte hur man ska förklara det riktigt. Det blir helt enkelt bara fel allt jag gör och så fort jag faktiskt är i ett stall känns det aldrig riktigt bra längre. 
Både Major och Melody började båda stänga ute mig rätt tydligt. Det är inget jag klandrar de för, eftersom jag inte varit det mest underhållande sällskapet. De har båda tyckt att jag varit helt okej ändå, accepterat mig men mer än så har det inte varit. De har ibland behandlat mig som luft nästan och jag har liksom inte kunnat nå fram till dem. Jag har helt enkelt inte känt att jag kan tillfredställa dem helt.
 
Detta är så jäkla svårt att förklara egentligen, svårt att sätta fingret på. Men något har helt enkelt inte känts bra. Jag har velat att det ska gå bra men i praktiken har det bara känts riktigt jobbigt oftast.
Nu till slutet har det även varit jobbigt att behöva ha något ansvar över en häst. Vilket inte är så konstigt då jag knappt klarar av att ta hand om mig själv - ännu mindre en annan individ även om jag aldrig har haft fulla ansvaret för någon. Därav är jag sen en tid tillbaka inte längre i stallet överhuvudtaget (iprincip) och avsagd från något ansvar över någon häst.
 
Jag vet verkligen inte hur man ska beskriva det, så svårt att få ut i ord. All glädje jag förut kände kring hästar har liksom sugits ur. Jag minns knappt hur det känns att känna glädje kring hästar, så illa är det. Och det skrämmer mig, jag tänker inte ljuga. Det skrämmer vettet ur mig. 
Glädje kring mycket som jag förut fann underhållande har liksom försvunnit. Jag har liksom bara blivit tömd på all glädje och jag vet inte vad jag ska göra åt det riktigt. Allt som förut fick mig att må bra och som jag tyckte var roligt är nu bara tungt och jobbigt. Jag är så rädd att det ska bli en spiral som bara går ner och ner men samtidigt vet jag inte hur man ska lösa det. Jag känner mig lite fast. Jag har dock hopp om att glädjen kring hästar och massa annat ska komma tillbaka när jag blivit frisk och kanske kommer jag inte finna glädjen i något förrän jag faktiskt börjar må bättre. När nu den dagen kommer.
 
Detta blev lite djupare än jag hade tänkt, haha. Hoppas inte att det stör! Har bara velat skriva lite om hur jag känner kring hästar just nu då det har varit jobbigt och jag har inte riktigt kunnat få ordning på mina tankar. 
Ta hand om er allihopa! ♥

Bridge

 
Ibland kan staden jag bor i vara lite fin. Inte ofta, men ibland. 
Hade en så himla skön pratstund med min mamma igårkväll. Fick lätta på lite saker jag gått och tänkt på, oroat mig för och sådär. Är lyckligt lottad som har så förstående och hjälpande föräldrar, det är inget alla kan ta för givet tyvärr. Gårdagens samtal gjorde mig även bättre till mods när mamma påminde mig om hur långt jag ändå har kommit. Försöker jag minnas denna vintern är allt bara mörkt och tungt. Jag kunde inte se något ljus i slutet av tunneln, mina föräldrar har beskrivit det som att jag var som en ballong som all luft gått ur eller en disktrasa som man vridit ur allt vatten ur och jag var nästan inte kontaktbar. Jag var liksom inte mig själv alls. Och det har jag ju faktiskt kommit ur nu. Hon fick mig att inse hur mycket saker jag faktiskt har gjort ändå. Jag fastnar ju allt för lätt i det jag inte gör, allt jag skulle kunna göra bättre och allt jag gör fel. Därför var det väldigt uppiggande för mig att få höra de saker som jag faktiskt har åstakommit för att må bättre. Även fast det fortfarande är tufft kan jag nu ändå se hur mycket bättre det har blivit i jämförelse med för några månader sen. Jag har kommit en bra bit på vägen och det ska jag försöka vara mer nöjd över. Jag har dock en lång väg kvar...

Lättar lite på trycket

 
Jag har ofta nydligen valt att hålla mitt mående lite utanför bloggen, men nu kände jag att det känns som att det är dags att lätta lite lätt på trycket i alla fall. Jag har fortfarande inte modet att berätta allt och med tanke på att många av mina vänner och andra nära knappt vet om mitt mående känns det inte som att jag ska skriva ut allt här för folk jag i vissa fall inte känner alls. Anledningen till att många inte vet särskilt mycket om detta är inte att jag inte litar på de tillräckligt eller så utan jag har det lite som problem helt enkelt då jag gärna håller saker för mig själv. Jag gillar inte att störa andra med mina problem och gillar inte tanken att folk oroar sig för mig. Därav har jag hållt tyst om sånt jag sett som onödigt och så länge folk inte har bett om att få veta har jag helt enkelt varit tyst för det mesta. Men nu vill jag lätta lite på trycket som sagt och känner ni att ni hellre vill läsa något glatt inlägg som inte är så djupt och personligt så får ni mer än gärna friheten att sluta läsa.
 
Jag känner helt enkelt att jag bara måste få ut lite av sakerna som pågår i min hjärna i text för att själva kunna förstå dem. Sen kan det vara bra om ni bara får en lätt inblick i lite av det trots att jag såklart kommer försöka hålla det mesta för mig själv.
Just nu vet jag inte riktigt hur man ska beskriva mitt mående och det har varit svårt att kunna ge ett rakt svar om någon frågar hur jag mår, så det lättaste har ju varit att bara säga "bra". Det kommer automatiskt liksom. Det hade varit så mycket enklare att helt ärligt kunna säga något så kort och rakt som "bra" eller "dåligt" men det har inte riktigt gått att kortfatta det så.
Jag är just nu istället i något mellanläge där jag inte riktigt förstår hur jag mår. Visst att jag tar mig igenom dagarna men det känns inte riktigt som jag kommer någonvart. Samtidigt som jag inte riktigt får något gjort om dagarna finner jag mig själv utan tid över för något annat. Det låter helt galet egentligen men så känns det just nu. Hade jag sluppit att dagligen kämpa mot 3 psykiska sjukdomar hade det säkert varit bättre. Varför kan inte psykiska sjukdomar också ta sommarlov? 
Jag har haft jobbigare perioder med alla tre sjukdomar så visst kanske jag inte borde klaga. Jag har ju klarat mig förbi min värsta period med två av de i vintras och precis börjat bli bättre efter att den tredje (nykomlingen i sjukdomsskaran) haft sin hittils värsta period rätt nydligen. Men nu är jag istället i något mellanläge där ingen av de är riktigt jobbiga utan bara sitter där och knager relativt konstant. Och när de är tre olika saker som konstant knager blir det ju trots allt rätt jobbigt trots att alla kunde varit mycket värre.
Visst, jag har kommit en bit på vägen och har gjort många framsteg som jag fått mycket positivt ifrån. Mycket som tyngde ner mig förut känns mycket lättare nu. När jag då upptäcker att jag trots det inte är nöjd blir det såklart förvirrande. Jag borde ju vara nöjd eller..? Jag borde ju vara glad?
Och ja, jag är betydligt muntrare än vad jag var i vintras är väl lätt att säga. Men intresset för att göra många saker jag tidigare tyckte om har liksom runnit bort på något sätt. 
 
Jag spenderar just nu knappt någon tid i stallet. Och med knappt menar jag väl ungefär ingen tid alls. Händer att jag åker till Major då och då. Jag känner inget drag till stallet alls och det gör mig frustrerad. JAG VILL JU. JAG VILL JU SÅ GÄRNA. Jag vill ju så gärna kämpa för att göra det bättre för hästarna. Men problemet blir att när jag väl är i stallet känner jag att jag aldrig får ut något av det. Och då menar jag inte ur prestationssynpunkt trots att jag har problem med prestationsångest kring det mesta också men jag har inte känt någon glädje från stallet på senaste tiden. Det skrämmer mig lite. Eller ganska mycket mer än lite. Jag vill inte förlora intresset för hästarna men jag tror helt enkelt att det kommer bli bättre när jag faktiskt mår riktigt bra igen. Sålänge får jag kämpa på med det teoretiska helt enkelt.
Jag gör egentligen inget under dagarna just nu egentligen och det känns oftast rätt jobbigt att jag mest bara sitter och inte får något ordentligt gjort. Idag var jag ute på en riktigt promenad för första gången på väldigt länge och gud vad skönt det kändes. 
Har trots allt detta fortfarande någon kämparglöd kvar i kroppen, men som bara blir till ångest när den inte får göra någon nytta och inte får mig att åstakomma något egentligen. Så jag ska försöka bli bättre på att göra fler saker och inte isolera mig lika mycket som jag långsamt har börjat göra nu. Jag vill bli frisk. Jag kan bli frisk. Jag är lycklig som både får hjälp och även har så fina människor runt omkring mig som hjälper mig igenom detta och får mig att inse hur långt jag faktiskt redan kommit. 
 
Foton av: mig - 21-07-14 - Canon EOS 60D + Canon EF 50mm f/1,4

Allt snurrar runt tills jag tappar fotfästet totalt

Jag vet inte vad jag ska skriva, tycka, tänka, känna. Vill så gärna förklara hur jag känner men finner inget språk för att förklara det ordentligt. Massa tankar snurrar i huvudet och för det mesta vet jag inte hur jag känner. Allt händer för snabbt och jag hinner inte med. Det är svårt att inte kunna ha kontroll eller att inte förstå sin egen hjärna och sina egna känslor och tankar. Tillslut kokar det bara över helt enkelt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag mår och jag vet inte vad jag gör. Tillslut orkar jag inte hålla allting inom mig helt enkelt. Men antar väl bara att det bara är att ta ett djupt andetag och fortsätta kämpa och hoppas på en bättre morgondag som aldrig kommer.
 
 

What can I say, what can I do? This is who I am and I'm hurting you.

 
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen. Har föredragit att lämna min psykiska hälsa borta från bloggen. Klart att jag har skrivit någon gång att jag mår dåligt eller bra. Men jag vill och tänker inte gå in på detaljer. 
Dem senaste 2-3 veckorna har saker blivit mycket värre än vad dem varit tidigare. I samband med det har all inspiration till hästar och foto och allt annat jag tycker om tynat bort. Jag fotar knappt längre helt ärligt, och när jag gör det blir bilderna ändå aldrig bra. Allt med hästar går som sagt också extremdåligt, det spelar ingen roll vad jag gör utan allt blir bara fel. Jag får bara dålig samvete och är alltid missnöjd över min prestation. Av de fyra gångerna jag har varit hos Melody har det gått bra EN gång. Har nog redan förstört mitt första intryck. Sen är det mycket annat jag inte orkar ta upp ens. Vet inte riktigt vad jag ska göra för jag försöker verkligen och har fortsatt med allt i hopp om att saker ska bli bättre men allt blir bara värre och värre. 
Att blogga känns inte heller kul. Inget känns riktigt roligt längre. Så i fall jag inte uppdaterar på ett tag vet ni varför.
 
Förlåt om jag är negativ och bitter, ibland är jag bara tvungen att skriva av mig.

I will wait for you

 
 
Canon EOS 60D - Canon EF 50mm f/1,4 USM
 
Jag har så mycket inspiration till att blogga och skriva nu, bara inga idéer. Och det är ganska frustrerande. Jag tar mig själv inte allt för seriöst och tycker alltid att mina idéer är dumma eller att ingen bryr sig helt enkelt och har lite svårt att "avsluta" vissa saker och bli klar. Har egentligen vad som känns som en miljon inlägg i utkast som jag från början tänkt publicera men det har inte blivit av. Jag vill så gärna kunna skriva varierat och att min blogg ska vara intressant, vilket jag inte känner att den är nu, så jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det här. Känns som alla inlägg blir likadana och långtråkiga helt enkelt. Antingen skriver jag för mycket eller för lite.
 
Men det har rullat in mycket fina kommentarer senaste dagarna och jag vill bara säga ett stort tack till er för det var helt dött ett tag och det är något jag verkligen uppskattar. ♥

You left me with no love

 
 
 
Tre till bilder på Julia. Har fortfarande den del jag inte har visat upp som jag måste få tillfälle till att lägga upp. 
Har faktiskt haft en riktigt bra dag idag ändå för en gångs skull, inte gjort så mycket särskilt men ändå lite små saker. Sett mycket peppande videos på youtube, varit inne på peppande bloggar, kollat mycket Tumblr och fått extremt mycket ny inspiration till mycket. Speciellt till ridningen just nu. Sett mycket inspirerande bilder på folk som galopperar runt utan utrustning på vackra platser av olika slag. Jag fick bara helt plötsligt väldigt lust att ha en egen häst, även fast jag med handen på hjärtat kan erkänna att jag inte hade klarat av det idag, men fantisera får jag fortsätta göra. Har bara väldig lust att hålla på med hästar varje dag, utvecklas och bara ha riktigt kul. Och jag tror det är därför den "vanliga" ridningen går så dåligt just nu, för att det inte är vad jag vill syssla med egentligen, det ger mig inte lika stor glädje längre. Samtidigt som jag vet vad jag vill vet jag inte alls.
Jag har även inspiration till att skriva och blogga, vilket är skönt då det inte alltid är så att jag har det, så det tas bara emot positivt. Har en framlyftning till en tjej jag vill lägga ut snart, har lite åsiktinlägg som jag funderar på, ett par inspirationsinlägg o.s.v. Fan vad skönt det är att faktiskt må bra för en gångs skull även fast det förmodligen håller någon timme eller två bara.
 
En annan sak, jag fixade och trixade med bloggen lite igår så nu har jag två nya kategorier, "Fille" & "Major", som ni hittar under "vardag". Gjorde det helt enkelt bara för att det ska vara enklare att hitta inlägg om bara dem istället för att bara ha alla hästinlägg under "hästar". Tacka mig inte,
Förlåt för långt och meningslöst inlägg, är bara väldigt glad just nu och ville bara få ur mig lite saker.

I've been up here so long I'm going crazy

 
Idag har varit en ganska trist dag. Inget har riktigt hänt egentligen. Haft extremt ont i benen och haft svårt att gå, lyckades komma ut på en promenad i hopp om att det skulle gå över men det hjälpte inte, fotade även lite då, inga bra bilder alls men bilden här över lägger jag ut i alla fall. Hatar sånna här dagar, fattar inte hur folk kan tycka det är mysigt med "chilldagar" helt ärligt. Jag blir bara så rastlös och det känns bara som jag slösar bort massa tid då jag egentligen kan göra saker. Nej, sånna här dagar är inget för mig. Saknar Major just nu och kan inte vänta tills jag får rida honom igen.

Sammanfattning av 2013

 
Januari - Började året med att åka till Göteborg och träffa på min då nykläckta kusin Emil. Direkt efteråt åkte jag hem till Essa, och vi gjorde något av det värsta jag gjort i mitt liv. Hade under tiden en frågestund som jag även svarade på i en video. Var hos Julia på en "snödag" tillsammans med massa andra och hade det bra. Annars hände inte mycket den här månaden, red en del men inget som sticker ut.
 
 
Februari - Hopptävlade Fille i 60cm klassen och kom runt felfritt. Red både Ruda och Bullen för första gången. Världens finaste hund, Nelson, föll genom isen och försvann från denna jord den 19:e. ♥ Du är saknad. Åkte på kryssning i två dagar. Höjdpunkten med månaden var nog att jag träffade Signe för första gången, var väldigt nervöst innan. Minns även att i slutet av månaden hoppade jag Bazze på en hopplektion och var så stolt när jag hade hoppat 75 och tyckte det var JÄTTE högt. Aw.
 
 
Mars - Ramlade av Bullen på en stallvärdinneridning. Hade det jag då ansåg vara det "bästa ridpasset" på Major. Fotade även en Snövit inspirerad bild som jag fortfarande är rätt nöjd med. Åkte till Gamleby med klassen och hade en toppen vecka med mina vänner och klassen. Målade mig även i hela ansiktet och tog bilder som även är några av favoriterna från året. Skulle hopptävla Fille i 60 klassen igen men blev uteslutet p.g.a. avramling. 
 
 
April - Fick rida både Betty och Tintin för första gången och blev förtjust i båda två. Jag och Julia tog bilder tillsammans med liknande kläder, och här var vi även ungefär lika långa. Skrev ett inlägg om Eva Roemaat och hur mycket hon inspirerar mig och det var då jag började få idéer om att börja rida Major mer naturligt. Så jag började öva lite på att han skulle stanna/svänga med bara vikt och ben hjälper. Gick ju inte direkt bra till en början om man säger så. Paramores album kom ut och jag var astaggad över det. Sen fyllde jag även 14 den 19:e. 
 
 
Maj - Jag åkte ut med Bella och red Dilba för första gången. Ebba följde med mig ut till Major men då haltade han lite, så blev inte mycket ridning. Var med på min första (och antagligen sista, haha) dressyrtävling med Majsan och det gick ganska dåligt. Tog ett par foton med min kusin Moa lite spontant som faktiskt blev bra. Hälsade på Julias kattunge Musse när han bara var några dagar gammal. Fotade även Julia samma dag med tema från en musikvideo. Min gerbil Melwin gick även bort, trots att han hade börjat få medicin. Mådde rätt dåligt under månaden speciellt efter det. Tränade även med halsring, från marken, första gången med Major.
 
 
Juni - Åkte med familjen till en liten ö där vi bodde över en natt, det var verkligen jätte mysigt och fick en hel del fina bilder. Red Major barbacka för första gången, på en långuteritt, då hans rygg inte är den behagligaste. Matilda fotade mig och Fille en dag i stallet och det blev riktigt fina bilder. Hoppade även Fille på hackamore, då han gick på det ett tag och det var alltså första gången jag red en häst bettlöst. Åkte till Mallorca i slutet av månaden och var där till början av Juli så inläggen i slutet är bara tidsinställda nästan.
 
 
Juli - Hade det verkligen så himla, himla bra på Mallorca. Absolut en av höjdpunkterna från året. Längtar tillbaka så sjukt mycket! Signe kom även hit och fick träffa Major bland annat. Hade även hand om Major och Kerstins två katter i några dagar vilket var roligt, fortsatte att träna med halsring på Major och det gick både upp och ner. Åkte på Sjöstjärnans ridläger, träffade helt underbara personer och fick rida fina hästar. Allra bäst var ju Amira, som jag hade på hela lägret. Var även med på igångsättningslägret på ridskolan och hade det jätte roligt i en hel vecka där. 
 
 
Augusti - I början av augusti var det fortfarande igångsättningsläger. Dagen efter att lägret var slut red jag Major i grimma för första gången, skrittade bara men sen dess har jag inte ridit honom med bett . Dagen efter det flög våran hamster Pepsi upp till himlen. Våran fina kämpe. ♥ Var i Göteborg med släkten och var på Liseberg och annat kul. Och den 14:e i månaden var en väldigt speciell dag. Jag red Major med halsring för första gången. Det fortsatte att gå framåt, jag red och hoppade i repgrimma och ökade även upp till de snabbare gångarterna med halsring. La även upp en video på mig om Major som jag tycker om. 
 
 
September -  Red en privatlektion på Fille som verkligen gick jätte bra. Köpte en ny repgrimma till Major som jag invigde och pappa tog en del fina bilder när vi skrittade ut. Red även Olympic för första gången, en häst som jag nu gillar jätte mycket. Tog självporträtt vid väldigt många tillfällen den här månaden. Fick rida Tintin för vad som jag då inte visste skulle bli den sista gången. Mådde ganska dåligt största delen av månaden.
 
 
Oktober - Detta går nog bara att beskriva som en Fille månad. Hanterade honom lite från marken en dag, Matilda fotade oss och filmade även. Hopptävlade honom i 70 klassen och kom runt felfritt. Hade ett bra par dåliga och jobbiga dagar här och var. Träffade även Iza i Stockholm över dagen vilket var jätte mysigt. Red Major ett helt pass med halsring första gången och red även en stund i alla gångarter utan den. Förövrigt red jag Fille 6 andra gånger, varav 4 av dem var dagar i rad. 
 
 
November - De flesta inlägg från den här månaden är inte särskilt positiva, det får jag själv faktiskt erkänna. Över Halloween sov jag och 8 andra över hos Julia vilket var riktigt mysigt. Vi var hundvakt åt Tintin i två veckor ungefär. La även ut min första riktigt genomarbetade video som handlade om att rida sin häst i halsring. Red en till toppenbra privatlektion på Fille och hade dagen efter det bästa passet jag någonsin haft med Major. Hade även en ganska dålig hoppkurs med Fille där jag ramlade av. Jag och Julia fotade ute i skogen och fick massa bra bilder. Red Irko för första gången och gillade honom väldigt mycket.
 
 
December - Vet inte om det finns mycket att säga om den här månaden. Har mått väldigt upp och ner. Ridningen gick inte särskilt bra. Fotade snön när den väl var här, men den var bara kvar några dagar. Bullen och Tintin tog sina sista andetag, vilket var väldigt jobbigt. Major började för första gången fatta jambette. Tog lite speciella självporträtt i skogen. Fotade även Betty och Ebba och hade en allmän toppen dag den dagen i stallet. Hade en riktigt bra hoppkurs med Fille och slog vårat höjdrekord. Hade en läskig avramling med Dilba. Firade jul och fick ett nytt objektiv som jag älskar. Jag och Julia fotade båda ute på åkern och i en tom lägenhet. Och sen började det nya året.
 
 
Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det här året riktigt. Trots att mycket det här året har varit varit jobbigt och dåligt, och att ju längre in på året jag har kommit har bara jag bara mått sämre så finns det såklart mycket positivt med året också ändå. Så jag vet inte om man ska säga att det har varit ett bra eller dåligt år egentligen.
Anledningarna till att jag har mått dåligt är många olika saker och har blivit fler och större det här året och det är inget jag tänker skriva ut detaljer om här, det är personliga saker. Men jag blir hjälpt och hoppas att det ska börja vända snart, och förhoppningsvis kanske 2014 blir bättre. Men det visar sig.

Let it go

 
 
 
Ikväll är en sån kväll då allt bara krashar ihop och jag mår dåligt över det mesta. Känner mig ensam, hjälplös och bara meningslös. Ursäktar att jag är en så negativ människa men jag kände att jag bara behöva lätta på hjärtat lite kort. Skulle egentligen kunna skriva en hel novell helt ärligt. Jag blir lätt såhär på kvällarna. Ber om ursäkt.

Reflection on how things could've been, it was worth it in the end

 
Åh, häromdagen lyste det in från mitt fönster och det reflekterades i spegeln och helt plötsligt hade jag en regnbåge på mitt golv. Försökte ta lite bilder men ljuset försvann snabbt så det blev inte många bra bilder. Aja, hoppas att jag kan få bättre bilder någon annan dag.
Har mått lite bättre idag, lyckats hålla mitt humör hyfsat uppe. Jag och Julia gick i protest mot skolmaten ut på stan och åt sushi istället, jag åt då vegetarisk sushi och det var faktiskt riktigt gott. Sen åkte jag med Frida ut när hon red Major, såg super fint ut. Men jag har mått psykiskt bättre idag och faktistk klarat en hel skoldag, sen har jag fortfarande huvudvärk och extremt halsont men det står jag ut med.
Och jag vill bara skriva det här till alla där ute som mår som mig, eller kanske sämre till och med, att (jag vet att verkligen ALLA säger det här men jaja) det blir bättre. Det känns förmodligen inte så nu och jag kändes mig verkligen värdelös och hjälplös och som om inget någonsin skulle bli bättre igår men det har försvunnit för stunden. Jag mår inte helt bra ännu, allt detta är inte över för mig men jag får hjälp och det kommer bli bättre förr eller senare, även för dig det lovar jag. Det enda du måste göra är att stå ut, för DU är stark nog, det är du. Du klarar det här. Hur jobbigt allt än är så många man bara hålla ut och det är det jag tänker göra. Det kommer vara svårt men i slutändan är det värt det.
Nog med pepptalk för idag, skulle annars kunna skriva en hel novell. Haha. Kram på er.

Inte för att skryta eller så

 
Den här bilden är tagen i Augusti 2012. Alltså mer än ett år sedan. Det är hemma hos Julia och det var från en gång när jag sov över hos henne. Den kvällen tittade vi på en film som heter Sharkwater och den fick mig att ändra hela mitt sätt att se på mänskligheten och djurhantering. Jag grät i dagar efteråt.
Och i mitten av September så började jag fundera på att bli vegetarian. Och plötsligt tog jag beslutet, jag blev först halv vegetarian. Åt vegetariskt hemma till en början och vanlig kost hemma. Kommer sen ihåg hur jag kom fram till mamma en dag och sa: "jag tänker inte äta kött längre, någonsin". Och här är jag, över ett år senare.
Man hör hela tiden om folk som säger att det är så svårt att vara vegetarian, men helt ärligt är det inte det. Du måste veta vad du ska få i dig sen handlar det helt enkelt bara om att vilja det så mycket att det inte stoppar dig. Det är inte så svårt som alla får det att låta om du verkligen vill det. 
Jag är stolt över mig själv att jag gjorde det valet. Jag skulle aldrig någonsin stoppa kött i min mun längre. Det är nog det bästa valet jag någonsin gjort i mitt liv. 
Tidigare inlägg Nyare inlägg