Igårkväll fick jag världens framtidsångest. Insåg bara helt plötsligt att jag går i 8:an, näst sista året på högstadiet. Och jag insåg att jag vill inte gå ut nian, jag vill inte lämna min klass jag har nu och skolan jag går i, jag vill inte vara tvungen att börja på gymnasiet, jag vill inte ta studenten, jag vill inte behöva börja jobba och flytta hemifrån och behöva tänka på räkningar och sånt. Jag gräver hellre ner mig under ett täcke och läser böcker resten av livet. Jag har ingen aning om vad eller vem jag vill bli, jag vet mest bara vad jag inte vill bli. Nej, jag vill ha det som det är nu. Jag har fantastiska vänner och jag trivs sjukt bra i klassen och skolan jag går på, jag är så rädd för jag vet att flera av dem på skolan nu kommer jag kanske aldrig prata med igen. Det är klart att jag fortfarande kommer höra av mina nära vänner, men vissa kommer jag förmodligen inte prata med igen efter att vi slutat skolan. Precis som när jag slutade på min förra skola, jag hade inte direkt ett hav av vänner då, to be honest, men några i alla fall och ingen av dem hör jag av idag. Inte alls. Jag vill inte att det ska bli så när jag går ut nian, jag vill inte att vi ska splittras. Ugh. Det är en så jobbig tanke, och jobbigt att jag överhuvudtaget tänker på det nu. Det är ju liksom två hela år kvar. 
Jag ska ta vara på dem här åren så gått som det går. Men tanken gör ändå ont, det känns ändå rätt nära.