Idag för exakt två år sedan red jag Fille för första gången. Det ridpasset slutade med att han drog iväg med mig ett par varv i galopp och jag blev rädd. När jag sedan fick stå ut fem dagar men honom på sommarridlägret 2012, det var då jag plötsligt började tycka om honom.

Och sen dess har det bara flytit på. I September blev jag skötare på honom tre dagar i veckan, nedersta bilden är från den dagen faktsikt. Han är en ouppfostrad ponny som kan vara rejält respektlös ibland. I början kunde jag inte ställa upp honom i boxen själv utan han vände rumpan till, oftast om jag skulle flytta på honom försökte han bitas och knuffades tillbaka (vilket resulterat i att jag flera gånger nästan blivit klämd in i väggen) och jag har tappat räkningen på hur många gånger han har sprunig på mig när jag ska leda honom. Idag blir jag chockad om han vänder rumpan till när jag ska ställa upp honom, jag får ofta hjälpa till med honom när någon ska rida honom o.s.v. och nu känner han faktiskt igen mig och respekterar mig på ett eller annat sätt. Och den känslan slår ingenting kan jag säga, att en så ouppfostrad ponny som honom faktsikt har respekt för dig och litar på dig är obeskrivlig. Det har inte varit en dans på rosor, men alla stunder då han påmint mig om hur bra han är, som alla underbara ridpass, som gången när jag skulle hämta honom i hagen och som gångerna han har somnat i min famn.

Jag skryter inte om att han är en super svår ponny att rida. Han är envis som en åsna ibland, värst är det när det gäller att få honom i form men annars är han inte så väldigt komplicerad för han är positiv till arbete tycker jag. Jag rider honom inte perfekt och jag själv som ryttare har också en lång väg kvar. 

Han är väldigt speciell och det är därför jag gillar honom så mycket, han är ingen häst man lär känna över en dag utan man får kämpa lite. Världens bästa Filius. ♥