Imorse gav vi Melwin hans medicin och han var ännu sämre än dagen innan. Orkade knappt röra på sig. Jag brast ut i gråt men vi lyckades få i honom medicinen. I skolan på morgonsamlingen bröt jag ihop två gånger och fick rusa in på toaletten och torka bort tårarna. Att se berätta hur dåligt Melwin mådde för folk var det värsta, då grät jag ännu mer. När jag cyklade hem så mådde jag så sjukt dåligt, hade en känsla av att han inte skulle ha klarat sig när jag kom hem. Men jag kom hem och han var fortfarande vid liv. Men han var definitvt sämre, orkade knappt ens lyfta ögonlocken. Och han satt i min famn och jag grät och grät medan jag försökte få honom att äta och dricka. Hela han var alldeles tunn och det kändes inte som han vägde någonting och han orkade verkligen inget alls och reagerade knappt på saker. Åkte ju och red i alla fall. Jag gratulerade Ebba på födelsedagen och vi gick runt och pratade och skrattade, hoppningen gick väldigt bra och jag var allmänt glad. Sen berättade mamma att Kerstin har gett oss erbjudande att rida Major en bestämd dag i veckan. Hela jag bara fylldes av glädje och jag gjorde lite glädjehopp. Var så sjukt glad verkligen. Men på vägen hem började jag känna på mig allt igen, att detta skulle bli min sista dag med Melwin. Och så fort jag klev innanför dörren så berättade jag snabbt för pappa vem jag red och frågade hur det var med Melwin.

"Bra" sa han. "Jag tittade till dem för tio minuter sen och då låg alla och sov."

"Och Melwin levde?" tillade jag.

"Ja." sa pappa och går sedan fram till buren.

Melwin hade vaknat och gått upp men inte orkat längre än till mitten av buren där han ramlat ihop när hans kropp inte orkade mer. De andra två kretsade oroligt omkring honom. Klockan var då 18:05.

 

Allt detta gör så sjukt jävla ont. Han var så himla fin, så charmig och bara en lite söt gerbil som kunde lysa upp hela ens dag med sin charm. Jag kan inte beskriva hur otroligt ont detta gör och hur sjukt mycket jag har gråtit idag. Nu är det vita stenar och en massa blommor på hans grav i trädgården. Jag kommer alltid älska honom, oavsett vad. 

Det sjukaste är att jag har känt på mig detta hela dagen. Imorse tog jag till och med bilder på dem för att kunna ha som "sista bilderna" på Melwin. Jag visste det hela tiden. Den nedersta bilden är sista bilden som togs på dem alla tre tillsammans och den sista bilden på Melwin. Åh, min fina lilla kille. Hoppas att du är på en bättre plats och inte har ont längre, min finaste ängel. ♥