Har länge velat testa att göra en vegansk "cheese"cake så igår blev det av. Botten är gjord på bland annat havregryn, valnöt, russin och torkade aprikoser. "Cream cheese" fyllningen är av cashewnötter och smaksatt med lime och vanilj. Sen på toppen är det karamel kräm av endast dadlar och lime. Yummy in the tummy is the least I can say!

 

Har varit jätte trött de senaste dagarna, ännu värre än vanligt. Det har varit svårt att klara hela skoldagarna men så det är väldigt skönt att det är helg nu. Tillfredställde nu mina Supernatural behov med några avsnitt av säsong 9. Ska i alla fall ta det lugnt den här helgen och försöka vila upp mig lite. 

 

Idag när jag var och pratade med min psykolog så frågade hon en sak som satte igång rätt mycket tankebanor på mig faktiskt. "Om vi nu inte tänker alls på vad som är logiskt eller inte, utan bara om du fick välja precis vad du ville; vad skulle du vilja ändra i ditt liv just nu?".

Där och då svarade jag bara väldigt kort och rakt men nu efteråt kan jag spinna vidare på det hur mycket som helst. Det enda jag sa just då var helt enkelt att jag skulle vilja slippa vara så obotligt orkeslös och även kunna känna glädje över saker igen. Det var det jag kunde tänka på just då.

Det är verkligen en tankeställare det här. Skulle jag vilja ändra allt i mitt liv eller bara detaljer om jag hade makten till det? Vad finns det för positivt och vad finns det för negativt i mitt liv? Nu ska jag inte dra ut det här jätte mycket, men det här är helt enkelt vad som pågått på min 'övervåning' idag. Hoppas att ni alla har det bra!

 

Igår hämtade vi som sagt hem denna lilla ponny. Det gick superbra! Vi kom iväg i bra tid, hon gick in i transporten utan problem och det var inga problem på vägen. Hon har stått inne under natten, fått stå i en egen hage fram till klockan fem och då släpptes hon ihop med en annan häst. Var där en liten stund, bara stod bredvid henne en stund och märkte faktiskt hur avslappnande det var. Är ju knappt i stallet längre men just att bara vara där, inga krav eller något speciellt utan bara stå där lugnt och stilla är himla mysigt ändå.

Stannade inte kvar för att se ihopsläppet men hoppas på att det har gått bra i alla fall. Hon är en riktigt fin ponny i alla fall, tror att Frida och Julia får mycket kul med henne dessa nio månader nu. 

 

 

Hästens på bilden över ansågs enligt FEI:s veternärer vara i tävlingsskick och fick tillstånd att tävla vilket fick en del kritik. Från centralt håll gick FEI in och försvarade det hela efter kritiken. Läs mer om det här! Att allt som är på proffesionell nivå skulle vara helt rätt och felfritt känns ju inte riktigt som det stämmer nu eller hur? 

 

Självklart finns det folk som är proffs, precis som det finns folk under de flesta katagorier som gör ett bra jobb och kan vara värda att se upp till. Men man får helt enkelt inte sätta alla under en kategori och anta att alla är likadana. Vad en person gör måste inte ha något att göra med vad resten av de som räknas vara i samma grupp gör eller tycker.

 

Vi gillar att dra alla över en kam men det blir så himla fel ibland. Visst finns det proffs som vet vad de gör och inte gör sina hästar illa konstant, men det betyder inte att alla proffs vet vad de gör alla gånger. Det är oftast därför bättre att se folk som individer, inte som en del av den grupp vi valt att sätta de i.

 

 

Letar just nu efter bilder som jag vill sätta upp i mitt rum. God, det är svårt att välja! Har valt ut ett bra redan men det är så svårt. Har ju tagit ett antal bilder genom tiden så att välja ut några är svårt. Vill ju att det ska vara bilder som betyder något för mig ändå. Hoppas det blir bra om jag nu sätter upp lite bilder på väggen, har ju sagt att jag ska göra det innan men det har ju aldrig blivit av.

 

 

Världens vackraste, bästa, underbaraste häst och vän är det här. Älskling Major. Lite delar av videos som jag gjorde till gif:s i brist på annat. 

Saknar honom massor. Har inte sett honom på ett tag nu faktiskt. Önskar så himla gärna att jag hade varit i det stadiet att jag kunde njuta av att umgås med hästar, men just nu orkar jag inte med det riktigt. Jag vet inte helt säkert vad det beror på utan det är nog en blandning av lite allt möjligt. Kan vara t.ex. prestationsångesten som alltid finns i bakhuvudet, vetskapen om hur allt påverkar hästarnas hälsa och även att jag är extremt hård mot mig själv och alltid omedvetet fokuserar på det negativa. Jag tillåter inte mig själv att göra misstag och varje gång jag gör något fel tar jag åt mig extremt mycket och mår JÄTTE dåligt över det. Jag har haft svårt att fokusera på en sak, slappna av och leva i nuet och därav är jag väl rent krasst inte det mest passande sällskapet åt någon häst nu.

 

Det har varit jobbigt, för någonstans där inne vill jag så gärna. Jag har så mycket jag vill. Men det går liksom bara inte. Jag vet inte hur man ska förklara det riktigt. Det blir helt enkelt bara fel allt jag gör och så fort jag faktiskt är i ett stall känns det aldrig riktigt bra längre. 

Både Major och Melody började båda stänga ute mig rätt tydligt. Det är inget jag klandrar de för, eftersom jag inte varit det mest underhållande sällskapet. De har båda tyckt att jag varit helt okej ändå, accepterat mig men mer än så har det inte varit. De har ibland behandlat mig som luft nästan och jag har liksom inte kunnat nå fram till dem. Jag har helt enkelt inte känt att jag kan tillfredställa dem helt.

 

Detta är så jäkla svårt att förklara egentligen, svårt att sätta fingret på. Men något har helt enkelt inte känts bra. Jag har velat att det ska gå bra men i praktiken har det bara känts riktigt jobbigt oftast.

Nu till slutet har det även varit jobbigt att behöva ha något ansvar över en häst. Vilket inte är så konstigt då jag knappt klarar av att ta hand om mig själv - ännu mindre en annan individ även om jag aldrig har haft fulla ansvaret för någon. Därav är jag sen en tid tillbaka inte längre i stallet överhuvudtaget (iprincip) och avsagd från något ansvar över någon häst.

 

Jag vet verkligen inte hur man ska beskriva det, så svårt att få ut i ord. All glädje jag förut kände kring hästar har liksom sugits ur. Jag minns knappt hur det känns att känna glädje kring hästar, så illa är det. Och det skrämmer mig, jag tänker inte ljuga. Det skrämmer vettet ur mig. 

Glädje kring mycket som jag förut fann underhållande har liksom försvunnit. Jag har liksom bara blivit tömd på all glädje och jag vet inte vad jag ska göra åt det riktigt. Allt som förut fick mig att må bra och som jag tyckte var roligt är nu bara tungt och jobbigt. Jag är så rädd att det ska bli en spiral som bara går ner och ner men samtidigt vet jag inte hur man ska lösa det. Jag känner mig lite fast. Jag har dock hopp om att glädjen kring hästar och massa annat ska komma tillbaka när jag blivit frisk och kanske kommer jag inte finna glädjen i något förrän jag faktiskt börjar må bättre. När nu den dagen kommer.

 

Detta blev lite djupare än jag hade tänkt, haha. Hoppas inte att det stör! Har bara velat skriva lite om hur jag känner kring hästar just nu då det har varit jobbigt och jag har inte riktigt kunnat få ordning på mina tankar. 

Ta hand om er allihopa! ♥

 

Godmorgon på er gott folk! Hoppas att ni har en trevlig morgon. Själv vaknade jag vid klockan fyra och har ite kunnat somna om sen dess. Gav upp efter ett tag så scrollade runt på tumblr istället (heh) och kämpade mig ur sängen vid sju och åt frukost. Otroligt nog känner jag mig knappt ens trött. Förstår inte alls hur min kropp fungerar egentligen, är oftast tröttare ju mer jag har sovit och sover jag sämre vaknar jag ofta helt utvilad. Get your shit together, body! 

Idag ska vi i alla fall iväg och handla massa saker, vi tar ju nämligen hem Azzi och blir hyresvärdar på henne nästa helg så vi ska bara se till att allt finns i stallet. Även fast jag inte kommer vara överdrivet delaktig kring Azzi och inte har inspiration eller ork till att vistas i stallet just nu så hänger jag med i alla fall. Men hoppas att det blir en bra dag idag. Mår faktiskt helt okej och känner mig fylld med en främmande vilja att göra saker och känner mig fylld av inspiration till allt möjligt. Får se om jag får ut något av det för en gångs skull...

 

Ibland kan staden jag bor i vara lite fin. Inte ofta, men ibland. 

Hade en så himla skön pratstund med min mamma igårkväll. Fick lätta på lite saker jag gått och tänkt på, oroat mig för och sådär. Är lyckligt lottad som har så förstående och hjälpande föräldrar, det är inget alla kan ta för givet tyvärr. Gårdagens samtal gjorde mig även bättre till mods när mamma påminde mig om hur långt jag ändå har kommit. Försöker jag minnas denna vintern är allt bara mörkt och tungt. Jag kunde inte se något ljus i slutet av tunneln, mina föräldrar har beskrivit det som att jag var som en ballong som all luft gått ur eller en disktrasa som man vridit ur allt vatten ur och jag var nästan inte kontaktbar. Jag var liksom inte mig själv alls. Och det har jag ju faktiskt kommit ur nu. Hon fick mig att inse hur mycket saker jag faktiskt har gjort ändå. Jag fastnar ju allt för lätt i det jag inte gör, allt jag skulle kunna göra bättre och allt jag gör fel. Därför var det väldigt uppiggande för mig att få höra de saker som jag faktiskt har åstakommit för att må bättre. Även fast det fortfarande är tufft kan jag nu ändå se hur mycket bättre det har blivit i jämförelse med för några månader sen. Jag har kommit en bra bit på vägen och det ska jag försöka vara mer nöjd över. Jag har dock en lång väg kvar...

 

 

 

 

 

Inte nog med att våra hästar inte får i sig den näring de behöver, inte får tillräckligt med plats att röra sig fritt på, inte tillräcklig utevistelse och får stå ut med att bära oss på ryggen vareviga dag så blir det även helt ignorerade av oss när de försöker tala ut. 

Vi är två olika arter och talar inte samma språk, därav förekommer ju självklart stunder då kommunikationen brister. "A lot of people speak with animals, not many people listen though. That's the problem."

Vi klarar ibland av att få fram vårat eget budskap och vad vi vill ha sagt. Vi lär oss hur vi ska förklara oss så att hästen förstår, men det blir ingen tvåvägskommunikation just eftersom vi inte lyssnar på hästarna. Inte ens när de skriker så högt de kan lyssnar vi. Ibland känns det som att folk är för rädda för sanningen att de istället gömmer sig bakom hjälpmedel för att lura sig själva. 

 

 

Vi har väl nästan alla fått jaga den där 'envisa hästen' i hagen hur länge som helst innan man fått på grimman och fått in hästen. Kanske har man varit med om den där hästen som vägrar stå still när man ska sitta upp. Kanske har man ridit en häst som gång på gång bockat eller stegrat i försök att få av en, aningen har man suttit kvar eller åkt i backen och trots det suttit upp igen och bara varit lite strängare mot hästen. Kanske har vi varit med om en häst som gång på gång stannat när man hoppar, men trots det har man bara drivit på tills hästen tillslut tagit sig över hindret.

Alla av dessa saker har saker gemensamt. Det är lätt att tro att vi har någon form av rätt att styra och bestämma över dessa djur och att de måste göra det vi säger åt dem att göra, men så är det faktiskt inte. Hästar är individer och har egna tankar och åsikter och alla trivs inte med samma saker även fast vi gärna sätter alla hästar under samma fack och förväntar oss att alla hästar just VI sitter på ska tycka om något bara för att vi gör det.

Alla dessa hästar försöker säga något till oss. De försöker faktiskt säga nej! "NEJ! Jag vill inte följa med dig in till stallet." "NEJ! Jag vill inte att du ska rida på mig." "NEJ! Jag vill verkligen inte hoppa." 

 

Vi begränsar ju alltid våra hästar när vi har de i fångenskap, hur vi än vrider och vänder på det blir det ju vi som bestämmer vart hästen ska stå. Vi står ju därför i en position där vi skulle kunna göra det så otroligt bra för hästen men istället gör vi den totala motsatsen. 

Jag är iprincip emot allt som inte gynnar hästen (och djur i allmänhet för den delen och därför är jag även vegan) fysiskt eller psykiskt. Det förklarar väl varför jag är väldigt anti mot dagens moderna förhållningssätt till hästar, för det ser inte bra ut just nu. Det går smått framåt på vissa håll och jag hör om massvis med saker som gör mig glad. Så jag känner mig lite jobbig som jämt klagar nu, men samtidigt så vill jag göra skillnad. Det vill jag verkligen. Jag vill kunna få folk att tänka om lite och har jag bara fått en enda person att tänka till så är jag mer än nöjd. Då har jag gjort NÅGOT åtminstone.

Detta blev längre än vad jag trodde men jaja, hoppas det blev förståeligt i alla fall.

 

Tack för mig. 

 

Fann denna bild hos Emelie och kände bara hur bra den hade passat i det här inlägget jag skrev om spön. Synd att jag inte hittat den innan men jaja, bättre sent än aldrig. 

 

 

Dessa ser kanske väldigt trista och vanliga ut men OJOJOJ så underbart goda. Går inte att bara ta en!

 

Recept: • 1dl havregryn • 1/2 dl riven kokos • 1 tsk vaniljpulver • 5-12 dadlar • vatten

 

Blanda allt i matbredaren och låt sen stå i kylen. Det jag själv har snappat upp med dessa är att de är lätt att binda ihop degen med mest vatten i fall man vill ha det så. Ett gott alternativ kan också vara att blanda i några kakaonibs eller bara små chokladbitar om man vill. 

 

 

 

Recept: • 1dl havregryn/kokos/bovete eller liknande eller en blandning av allt  • en näve mullbär  • 3-5 torkade fikon  • några gojibär (valfritt är att om man vill göra de sötare är att lägga till några dadlar)

 

 

 

Kan nog med handen på hjärtat säga att dessa brownies är något av det godaste jag skapat. Ojojoj!

Har letat efter ett bra recept på veganska brownies, sett alla möjliga recept men inget jag riktigt känt att jag gillar helt för att jag ville ha det så simpelt och nyttigt som möjligt, så fick helt enkelt skapa ett eget recept. 

Resultatet blev sjukt mycket bättre än jag hade förväntat mig faktiskt så kände att därför måste jag dela med mig av det helt enkelt.

Övervägde fram och tillbaka om jag skulle göra de i ugn eller bara hålla de raw, men det slutade med att jag valde att hålla de raw för att göra det så enkelt som möjligt och även ha kvar alla näringsämnen som annars försvinner när man värmer de. Sen är de ju inte helt raw, eftersom kakao pulvret inte är raw.

Så därav är det väl inte de mest typiska browniesen man kan tänka sig. Smaken och konsistensen blir ju väldigt annorlunda men jag älskade de i alla fall.

Eftersom jag inte mätte något så blir ju receptet lite slarvigt men eftersom jag själv föredrar att inte mäta något exakt utan testa mig fram så funkar det för mig utan några exakta mått. 

Receptet går även att anpassa väldigt mycket och ändra hur man nu vill ha det. Jag använde mig av kokosmjöl, helt bovete och havregryn för att jag gillar smaken av dem men annat mjöl eller gryn funkar säkerligen lika bra.

 

 

 

Häll bovetet och havregrynet i en matbredare tills det börjar likna mjöl. Häll då i kokosmjölet, kakao och carob tills det blandats ihop med varandra ordentligt. Lägg till banan och dadlar. Detta blir då det som binder ihop degen och man kan själv välja om man vill förlita sig mest på dadlarna för att binda ihop det hela och få en kladdigare deg. Jag tog dock inte särskilt många dadlar och tog istället mer vatten för att binda ihop det.

Degen ska vara fast, inte rinnig och du väljer som sagt själv hur kletig degen ska vara genom att ha mer vätska eller dadlar. Det är en smaksak helt enkelt. Täck en form i bakplåtspapper och placera där ut degen i den fomen du vill ha. Vill du ha de i muffinsformar funkar det förmodligen också lika bra. 

Ställ in de i frysen ungefär 20 minuter, eller tills den precis börjat stelna lite och skär då upp de i bitar. Jag hade lite riven kokos och även kakao som toppings men de funkar självklart lika bra utan. Ställ tillbaka i frysen 40 minuter tills innan du kan ta fram de och NJUT!

 

 

 

 

 

Hoven till vänster har en mer avlång form än den till höger. Vi ser även en ihoptryckt stråle som inte fått tillräckligt markkontakt. Man ser även att ballarna har pressats ihop tillsammans med strålen. Man ser helt enkelt hur den bakre delen av denna hov har pressats samman. Om vi jämför med hoven till höger så har vi ju där men mycket rundare hovform, strålen är vidare och ballarna sitter då inte lika trångt. 

Man vill ju ha en fungerande hovmekanism och eftersom hovmekanismen är en utvidgning i hovens bakre delar så är ju en hov som har en rundare form ofta ett tecken på bättre fungerande hovmekanism, i alla fall om man jämför med hoven som är avlång.