Vissa dagar är värre än andra

Ibland störs man bara av tankar. Men likt irriterande flugor som surrar kring huvudet kan de oftast gå att vifta bort för en stund. Det betyder inte att flugan inte kommer tillbaka och surrar, men det kan bli lugnt en stund. 
Idag vaknade jag istället och kände redan då ingen lust att möta den här dagen. Men jag kämpade mig upp ur sängen och iväg till skolan i alla fall. 
 
Det är underligt hur en depression ska vara en psykisk sjukdom, men trots det kan en känna det i hela kroppen. Det var just en sån dag idag. Hela kroppen kändes som en sten och att fysiskt hålla i något (i detta fallet en penna som jag försökte föra över pappret för att forma ord) känns som en uppgift endast ämnad för någon med enorm styrka. Hela min kropp kändes nästan förlamad. Det var som att hela kroppen, från topp till tå, bara sa ifrån. 
 
Att dra munngiporna uppåt för att le åt folk kändes som om det krävdes lika mycket ansträngning som att springa 100 mil. Att öppna munnen för att svara på någons fråga kändes minst lika jobbigt. Kroppen fungerar bara inte. Jag känner mig inte riktigt närvarande på något sätt. Kan sitta och stirra ut i ingenting hur länge som helst utan att ens märka det. När jag sedan gav upp att försöka göra den där uppgiften i biologi och skulle gå och säga till någon att jag gick hem så kände jag hur tårarna ville välla fram ur ögonen, men jag höll dem tillbaka så gott det gick.
 
Det är så otroligt svårt att förklara det här för någon som inte upplevt det själv. Det är inget riktigt man kan peka på, det är bara en känsla som tar över hela ens väsen. Man känner bara att man inte orkar göra något alls och man orkar inte bry sig riktigt. Det är en obalans i hjärnan som känns i hela kroppen, men inte riktigt går att beskriva med ord. Jag förstår faktiskt inte ens hur jag mår själv om jag ska vara helt ärlig.
 
Det här beror egentligen inte på någon situation. Jag skulle ändå säga att jag mått helt okej den senaste tiden och det var ett tag sedan jag kände mig såhär nere som jag gjort idag. Inget speciellt har hänt utan min kropp och knopp orkar bara inte med något idag. Jag hoppas innerligt att det bara är en dålig dag. Men just nu är jag bara väldigt trött på att må såhär, att det ska hoppa upp och ner hela tiden och aldrig så blir det riktigt bra i längre än några veckor. Jag vill ju egentligen kunna vara en vanlig funktionell människa. Men det var länge sen jag kände att depressionen var såhär jobbig en hel dag. Men kanske mår jag bättre imorgon igen, eller så blir det aldrig bra? Vad definerar att må bra egentligen? 
 
Kommentarer
jessica

finaste, bästa, älskade sofia!
depressionen definierar inte dig som person, det är ett tillstånd som du ej valt.
var inte rädd för tårarna, dom behöver komma ibland.
var inte rädd för någonting, för du kan allt du vill.
det kommer att gå över, nu, snart eller sedan.
oavsett svaret så vet jag att du kommer klara det. du kommer orka.
piller eller ej, se till att få den hjälp du förtjänar.
även fast det gör ont, försök att komma ut, även fast du inte orkar träffa någon, ta tid för dig själv.
ät något gott, gå en promenad, fotografera utan att känna att det behöver bli bra.
känn ingen sorg, känn inga måsten, bara lev.

tusen kramar tills vi ses igen (SNART)
puss
jessica

Datum: 2014-12-05 Klockan: 12:01:32 Blogg/hemsida: http://jessicasreumatism.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: