Just nu saknar jag Major så det gör riktigt ont. Vill bara lägga mig ner och gråta. Har inte sett honom på nästan en månad nu och hans känns väldigt avlägsen, som om han är på en annan planet. Att tänka att jag kanske har suttit av honom för sista gången, kanske sitter jag aldrig upp på honom igen. Det gör mig inte jätte mycket egentligen, jag vill bara se honom, krama om honom och känna att han finns. Det är det jag vill just nu. Bara ha kvalitétstid med honom, mysa och busa runt. Inga krav, bara känna hur mycket jag älskar honom.

 

Mitt ordföråd räcker inte till för att förklara hur mycket den här hästen betyder för mig. Jag älskar honom verkligen så sjukt mycket, jag har inga ord. Har aldrig litat på en häst så som jag litar på honom.

Våran framtid är ju väldigt oviss, inget är helt bestämt än så kanske oroar jag mig i onödan. Kanske får jag ta hand om honom ganska mycket eller så blir det väldigt sällan. Men han är så gammal och det är det som oroar mig, att jag knappt kommer få se honom och sen är han borta föralltid innan jag hunnit säga ett ordentligt hejdå. Det skulle verkligen kännas som om jag svek honom då. Det känns också som om jag inte riktigt visat honom hur mycket jag älskar honom, det känns som om jag inte har tagit vara på tiden jag faktiskt har fått spendera med honom. Jag är lyckligt lottad som fått umgås och bli vän med denna fantastiska häst.

Nu räcker inte orden till längre.