Jag är då redan på hemmaplan lite tidigare än vad det var tänkt. Skulle kunna gå in hur detaljrikt som helst egentligen så skriver ändå en liten längre text. Redan andra dagen så kände jag att jag mest ville hem, inte på grund av hemlängtan egentligen utan jag vet inte hur man ska förklara det riktigt. Jag trivdes inte mentalt helt enkelt. Och när man redan har problem med ångest, stress och panik så vart det för mig väldigt stressigt att vara där och att man ständigt MÅSTE befinna sig här och där. Jag behövde bara hem och ta det lugnt och faktiskt få sova om nätterna helt enkelt. 

Detta blandat med att jag inte alls trivdes med hästhanteringen och ridningen. Folk var väldigt skeptiska (och vissa bara nyfikna) till sättet jag håller på med hästar. De två ridpassen jag red fick jag inte höra något annat än: "korta tygeln", "korta tygeln", "korta tygeln". Och då menar jag alltså INGET annat, förutom förklaringar om hur korta tyglar jag skulle ha och varför. Jag red alltså då med endast tygeln vikt i min hand, visar vägen och frågade om Amira ville ändra tempo med hjälp av enbart sitsen. Jag får ångest när jag vet hur det jag sitter och håller henne i munnen med påverkar henne och vilket obehag och även smärta det ger henne. Hon vart plötsligt en annan häst när jag red såhär och jag märkte hur hon trivdes mycket bättre men att sen att endast få negativ feedback på det kändes ju lite halvdant.

 

Jag inbillade mig innan att jag på något sätt skulle kunna komma överens med de där så jag kunde göra det på mitt eget sätt men det funkade ju inte riktigt så. Säger inte mer om detta men jag kan väl säga att jag inte höll med om allt helt enkelt och det passade ju verkligen inte mig vilket jag redan visste innan men det var jobbigare än jag trodde. Trots det gjorde jag ju ändå på mitt egna sätt och valde bland annat att inte rida Amira till hagen en dag för att hon sa nej till det & tog även av nosgrimman, men de två ridpassen jag hade var faktiskt helt underbara och har inte känts så bra att rida på väldigt länge. Vetskapen av det obehag som ridning orsakar hästar har jag ju alltid haft med mig i bakhuvudet när jag har ridit nu på senaste tiden och jag har insett nu att det är därför glädjen i det har tynat bort.

Men dessa två pass kände jag verkligen bara: "YES! Det är precis såhär jag vill ha det om jag väl rider. Såhär vill jag att det ska vara och kännas." Visst såg det säkerligen inte särskilt fantastiskt ut men det jag menar är mer att jag kunde rida två hela pass med endast minimala hjälper för att kommunicera. Jag kände verkligen att Amira trivdes mycket bättre och hon visade inget större missnöje, och inte på det sättet att jag var sträng och inte lät henne visa missnöje eller säga vad hon tyckte utan hon hade friheten till att säga vad hon ville men just dessa två pass hade hon inget speciellt att anmärka på utan höll glatt med mig. Det värmde så djupt in i själen verkligen. Varenda tygeltag innan har liksom varit som en kniv i magen för att jag på något sätt känner hästarnas smärta i det ögonblicket. Och de flesta tycker väl jag är mesig med detta och att hästarna inte går sönder för att man tar lite i munnen någon gång. Och visst, hästarna går väl inte av på mitten men samtidigt så vill jag i alla fall helst orsaka så lite obehag och smärta som möjligt. Sen finns det oerhört få som håller med mig om detta vilket jag är väldigt medveten om. 

 

Okej, detta är på gränsen till att spåra ur nu för jag är trött - p.g.a. brist på sömn - och känslosam, hahaha. Godnatt på er! Ska nog se till att ta igen lite sömn hade jag tänkt.