Jag har ofta nydligen valt att hålla mitt mående lite utanför bloggen, men nu kände jag att det känns som att det är dags att lätta lite lätt på trycket i alla fall. Jag har fortfarande inte modet att berätta allt och med tanke på att många av mina vänner och andra nära knappt vet om mitt mående känns det inte som att jag ska skriva ut allt här för folk jag i vissa fall inte känner alls. Anledningen till att många inte vet särskilt mycket om detta är inte att jag inte litar på de tillräckligt eller så utan jag har det lite som problem helt enkelt då jag gärna håller saker för mig själv. Jag gillar inte att störa andra med mina problem och gillar inte tanken att folk oroar sig för mig. Därav har jag hållt tyst om sånt jag sett som onödigt och så länge folk inte har bett om att få veta har jag helt enkelt varit tyst för det mesta. Men nu vill jag lätta lite på trycket som sagt och känner ni att ni hellre vill läsa något glatt inlägg som inte är så djupt och personligt så får ni mer än gärna friheten att sluta läsa.
Jag känner helt enkelt att jag bara måste få ut lite av sakerna som pågår i min hjärna i text för att själva kunna förstå dem. Sen kan det vara bra om ni bara får en lätt inblick i lite av det trots att jag såklart kommer försöka hålla det mesta för mig själv.
Just nu vet jag inte riktigt hur man ska beskriva mitt mående och det har varit svårt att kunna ge ett rakt svar om någon frågar hur jag mår, så det lättaste har ju varit att bara säga "bra". Det kommer automatiskt liksom. Det hade varit så mycket enklare att helt ärligt kunna säga något så kort och rakt som "bra" eller "dåligt" men det har inte riktigt gått att kortfatta det så.
Jag är just nu istället i något mellanläge där jag inte riktigt förstår hur jag mår. Visst att jag tar mig igenom dagarna men det känns inte riktigt som jag kommer någonvart. Samtidigt som jag inte riktigt får något gjort om dagarna finner jag mig själv utan tid över för något annat. Det låter helt galet egentligen men så känns det just nu. Hade jag sluppit att dagligen kämpa mot 3 psykiska sjukdomar hade det säkert varit bättre. Varför kan inte psykiska sjukdomar också ta sommarlov?
Jag har haft jobbigare perioder med alla tre sjukdomar så visst kanske jag inte borde klaga. Jag har ju klarat mig förbi min värsta period med två av de i vintras och precis börjat bli bättre efter att den tredje (nykomlingen i sjukdomsskaran) haft sin hittils värsta period rätt nydligen. Men nu är jag istället i något mellanläge där ingen av de är riktigt jobbiga utan bara sitter där och knager relativt konstant. Och när de är tre olika saker som konstant knager blir det ju trots allt rätt jobbigt trots att alla kunde varit mycket värre.
Visst, jag har kommit en bit på vägen och har gjort många framsteg som jag fått mycket positivt ifrån. Mycket som tyngde ner mig förut känns mycket lättare nu. När jag då upptäcker att jag trots det inte är nöjd blir det såklart förvirrande. Jag borde ju vara nöjd eller..? Jag borde ju vara glad?
Och ja, jag är betydligt muntrare än vad jag var i vintras är väl lätt att säga. Men intresset för att göra många saker jag tidigare tyckte om har liksom runnit bort på något sätt.
Jag spenderar just nu knappt någon tid i stallet. Och med knappt menar jag väl ungefär ingen tid alls. Händer att jag åker till Major då och då. Jag känner inget drag till stallet alls och det gör mig frustrerad. JAG VILL JU. JAG VILL JU SÅ GÄRNA. Jag vill ju så gärna kämpa för att göra det bättre för hästarna. Men problemet blir att när jag väl är i stallet känner jag att jag aldrig får ut något av det. Och då menar jag inte ur prestationssynpunkt trots att jag har problem med prestationsångest kring det mesta också men jag har inte känt någon glädje från stallet på senaste tiden. Det skrämmer mig lite. Eller ganska mycket mer än lite. Jag vill inte förlora intresset för hästarna men jag tror helt enkelt att det kommer bli bättre när jag faktiskt mår riktigt bra igen. Sålänge får jag kämpa på med det teoretiska helt enkelt.
Jag gör egentligen inget under dagarna just nu egentligen och det känns oftast rätt jobbigt att jag mest bara sitter och inte får något ordentligt gjort. Idag var jag ute på en riktigt promenad för första gången på väldigt länge och gud vad skönt det kändes.
Har trots allt detta fortfarande någon kämparglöd kvar i kroppen, men som bara blir till ångest när den inte får göra någon nytta och inte får mig att åstakomma något egentligen. Så jag ska försöka bli bättre på att göra fler saker och inte isolera mig lika mycket som jag långsamt har börjat göra nu. Jag vill bli frisk. Jag kan bli frisk. Jag är lycklig som både får hjälp och även har så fina människor runt omkring mig som hjälper mig igenom detta och får mig att inse hur långt jag faktiskt redan kommit.
Foton av: mig - 21-07-14 - Canon EOS 60D + Canon EF 50mm f/1,4
