Mitt hjärta har gått i miljoner bitar igen

 
Jag har aldrig gråtit såhär hysteriskt på grund av en video förut. Aldrig, aldrig någonsin. Jag grät och grät och grät och grät. Har sett mycket värre men detta kändes in i själen, satte sig i benmärgen. Fick en total mental breakdown. Har varit rätt lugnt med det kring just all smärta som djur får genomlida men nu klarade jag bara inte av det längre. 
 
Detta är ingen sådär grymt grafisk film som visar massa blod, öppna sår, skrikande eller liknande, detta är bara rakt vad djuren går igenom innan de tvingas in i antingen gaskammare eller något annat rum där de ska få sina halsar avskurna, för att sedan hängas uppochner för att tömmas på blod. En ko är bara ett nummer av miljarder, en höna lika så. Lika så är en gris bara ett nummer. Alla djur i våra industrier är bara nummer. Nummer utan något annat bakom dem. Saker. Produkter. Pengar.

Jag började gråta ännu mer när den andra kon försöker vända sig om, men inte har någon stans att ta vägen. Hur blicken som ser upp rakt in i min själ bara skriker JAG VILL INTE DÖ! Hur så fort den där personen kommer tillbaka sjunker h*n ihop och backar i panik. Verkligen inte vill något annat än att försvinna. Sedan får stötar för att tvingas in genom dörren där de tvingas ta sitt sista andetag i ren panik. 
Jag vill så gärna kunna hjälpa dem, varenda en. Varenda individ. Men jag kan inte. Jag kan verkligen inte. Och det tar sönder mig.

Alltså jag känner bara sånt sjukt jäkla medlidande för dessa djur. Alla hundra miljarder djur som genomgår detta år in och år ut. Jag vet liksom inte vart mina känslor ska ta vägen. Det gör så ont. Så fruktansvärt jävla ont. Finns inga ord. Vill bara gråta ännu mer. Hur fan kan man göra detta? Jag förstår verkligen inte. 
Vill inte göra någonting längre helt ärligt. Jag pallar inte med hur alla människor ska vara så jävla själviska att de kan utsätta andra levande ting för detta. Jag klarar inte av det. När ska vi någonsin fatta hur jävla hemskt det vi gör mot djuren är? Oavsett omständigheter är detta fel och för hemskt för att kunna beskrivas med ord.
 
Bye. Tack för mig. Nu ska jag nog lägga mig och gråta ännu mer helt ärligt. 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: