Express yourself
Jag tror att många är förvirrade just nu kring mig. Det hade jag också varit. Går man tillbaka bara ett år i mitt arkiv är det smockfullt med hästar. Men jag är inte samma person som jag var då. Jag är inte samma person som jag var för två år sedan, för ett år sedan, för ett halvårsedan, för en månad sen. Men man förändras ju konstant och det är ju bara en del av livet helt enkelt.
I alla fall så har min mentaliet när det gäller djur ändrats väldigt mycket och många runt omkring mig har inte riktigt hängt med i hur mina åsikter och förhållningssätt har ändrat sig. Jag får ofta frågor om det och folk missförstår ofta. Ett exempel har varit i min familj kring frågan om hur Frida ska göra när hon ska lämna tillbaka hästen hon hyr just nu, då har jag gång på gång fått frågan om jag inte kan dela med henne och låta henne göra som hon vill så kan jag "typ hålla på med hästen från marken". För ett år sedan hade jag förmodligen svarat ja på frågan men idag ser mitt tankesätt ut annorlunda.
Därför vill jag helt enkelt bara försöka beskriva hur jag känner kring djur i allmänhet. Detta är alltså då lite av en tillbakablick i tiden och som kommer leda fram till vart jag är nu. Vill nog skriva om framtiden vid ett annat tillfälle.
* * *
Vi föds alla in i ett samhälle uppbyggt av normer, förväntningar & traditioner. Att det är detta som formas oss som individer är något jag ofta vill upplysa folk om, få folk att tänka efter lite extra på.
Men så fungerar väl egentligen alla djur. Vi lär oss av våra föräldrar för att överleva. Vi äter det de ger oss (eller kollar på vad de äter) och lär oss av hur det beter sig och vad de tänker och tycker. Det flesta lärs rätt tidigt in i mentaliteten att vi människor är väldigt överlägsna, oavsett om det kanske sällan sägs rent ordagrant. Vi ifrågasätter sällan allt detta och det är ju inte meningen att vi ska ifrågasätta det. Vi växer upp efter våra förväntade könsroller, vi förväntas vara heterosexuella och de flesta av oss har många interaktioner med djur. Antingen kan det vara direkta interaktioner med dem, med deras döda kroppar eller biprodukter.
Jag har varit i samma sits. Jag åt och använde djur på mitt eget bevåg under runt 14 år av mitt liv. Under min uppväxt har jag haft ett antal husdjur, de flesta av de har varit gnagare och fått spendera hela sina liv i burar.
Det som dock förvirrar mig extremt är hur vi särbehandlar djuren också. Speciesism kallas ju detta (artism på svenska). De flesta har väl hört talas om rasism, sexism o.s.v. med speciesism är ofta ett nytt begrepp för de flesta. Alla dessa har ju gemensamt att vi helt enkelt delar in levande ting i fack, rangordnar dessa utifrån något som vi själva anser (så att vi själva hamnar längst upp). Och det är just det som bygger upp det mesta som är fel med världen idag: idén att vissas liv är mer värda än andras.
Vi placerar ju oss själva högst upp, men inte nog med det så har vi olika arter av djur som behandlas olika. Vi lär oss att vi ska älska och avguda hundar, katter, hästar osv. medans kor, grisar, kycklingar och fiskar kan vi systematiskt döda, göra gravida för att sedan sno deras bebisar, stänga in de i burar där de knappt kan röra sig och ingen bryr sig alls. Vad är det för jävla regel som gör att vissa djur har mer rätt att leva än andra?
Men trots det så behandlar vi även de djuren som vi säger oss älska som skit. Vi överavlar dem till den punkt att de inte ens kan andas normalt (bulldog är ett lysande exempel) för att vi vill ha en söt liten hund att ha i våra hem och vi förslavar dem och ser dem som saker som vi bara har rätt att äga. Och jag växte upp på detta sätt utan att ifrågasätta något. För det göra man inte, för det är bara så det är.
Bild 1: jag på ALV sittandes på en häst / Bild 2: Frida och jag tillsammans med våra dåvarande kaniner - 2004
Jag och två kattungar (som jag, Frida & Moa var hos hela tiden) i Turkiet 2008
Men vi använder djur till så mycket mer än mat idag. De 'ska' massproduceras så vi kan döda dem och sen äta dem, de ska producera biprodukter som vi också av någon konstig anledning ska äta, de ska finnas för att underhålla oss på zoon och cirkusar, de måste finna sig med att vara instängda i burar eller tvingas vistas i våra hem, de ska finnas för att vi ska kunna testa saker på de (typ kosmetika för hur ska vi annars överleva?!?!?), de ska bli kläder. Det är djur i allt!
Samtidigt skulle jag nog ändå alltid sagt att jag älskade djur. Det förvirrar mig väldigt mycket dock. Vad vi definerar som att älska djur för mig känns som totala motsatsen ibland!
Men jag har alltid brytt mig någonstans. Det bästa jag gjort skulle jag ändå säga var när jag räddade katten Happy. Hon hade rymt hemifrån då hon börjat bråka med en annan katt och varit ute mitt i vintern (det var minus 20 grader natten innan jag hittade henne) i någon månad. Hon såg ut som ett skelett, hade is i hela svansen och var desperat för att få komma in hos någon. Jag tog hem henne och lyckades få tag i de gamla ägarna och idag lever hon, 12 år gammal, hos min faster och har det så bra. Hon hade absolut inte klarat sig mycket längre om jag inte hade tagit hem henne.
Jag växte som sagt upp kring en del husdjur då och då, vistades på zoon, gick på någon cirkus eller så och så vidare. När jag var runt 12 började jag även rida. Jag började rida på det traditionella engelska sättet. Det var gå in till hästen, rykta, på med sadel, träns och hästen gjorde något för att undvika det var den bara tjurig eller dum, sen skulle man upp på ryggen, dra i bettet eller sparka med benen för att få hästen att göra vad du ville. Och till en början följer man ju bara strömmen. Så gör man ju alltid. Ridning var ju en sport, så då måste man ju lära sig av de erfarna. Man är medveten om att hästen du sitter på lever, men samtidigt glöms deras åsikt bort.
Min resa genom hästvärlden och allt sånt har lärt mig väldigt mycket. Jag har förändrats otroligt och det har varit en krokig resa.
Det började med att jag började bli mer upplyst om hur fel vi faktiskt behandlar hästar. En punkt som många som håller på med hästar aldrig verkar kunna komma till. Man blir så fast i att det man göra är det enda sättet att göra något på. Så funkar ju hela samhället. Oavsett hur etiskt fel något är så spelar det tydligen ingen roll om många människor gör det.
Användningen av bett var det första jag började ställa mig skeptiskt till. Så till en början höll jag mig mest till att bara vara anti mot olika redskap som orsakar eller kan orsaka hästen smärta. Det var första senare det började nå till mentaliteten man har kring hästar. Man har verkligen mentaliteten att visst, hästar är levande varelser men de är samtidigt våra slavar som måste göra allt vi ber dem om. "Det är du som bestämmer, inte hästen", "man måste visa vem som bestämmer". Jag har redan skrivit massvis kring hästar och kan prata i evigheter.
Men helt enkelt så började jag långsamt lyssna på hästarna jag var kring, lyssnade på vad de hade att säga istället för att bara ta deras rygg som min sittplats för givet. De existerade aldrig och kommer aldrig existera för att tillfredställa mitt begär att placera min rumpa på deras rygg.
Jag skulle nog säga att det mer var en känsla jag gick efter. Varje gång jag hade suttit däruppe på ryggen i en timme och sen hoppade ner så kändes det aldrig bra. Jag vet inte ens hur många gånger jag grät eller störtgrät för att jag fick så dåligt samvete. Något i mitt undermedvetna förstod nog faktiskt att vad jag höll på med inte kändes bra, i från hästens synvinkel. Det vart liksom som att jag kände hästens smärta och samvetet bara bubblade över. Då började intresset dö ut, men först kunde jag inte sätta ord på det riktigt.
Jag läste på mycket och började rida bettlöst, intressera mig för hästanatomi, barfotaskoning, att ha en tvåvägskommunikation med hästen och behandla den som en vän.
Jag började sticka ut tillsist. Det brände nog folk lite för mycket i ögonen. Jag var den som en hel dag bara kunde sitta inne i hästhagen och kolla på hur hästarna fridfullt betade, utan att störa dem. Jag blev den som inte höll strypgrepp om grimskaften när jag skulle gå med en häst från hagen. Jag har blivit skrattad åt och många har idiotförklarat mig för mitt sätt som jag såg på hästar. Och jag fann liksom aldrig något som jag själv trivdes med. För vad jag än gjorde kände jag bara skuld över att jag utnyttjade en individ för min egen nöjes skull. Och det var och är inte rätt! Vad har jag för rätt att bestämma över varenda steg en annan individ ska ta?
Svårt att kortfatta något som ändå var en stor del av min vardag under ett bra antal år i bara några bilder. De är inte heller exakt i ordning men på ett ungefär så ser man väl hur det utvecklats.
Kortfattat kan man väl säga såhär: intresset försvann när jag ändrade min uppfattning om vad vi människor har rätten till att göra mot andra djur. Idag sätter jag mig emot mentaliteten vi har mot djur. För det är inte bettet det är fel på egentligen (trots att den orsakar smärta) (källa 1, källa 2, källa 3), utan det är mentaliteten vi har som gör att vi antar att vi behöver ha bett för kunna "ha kontroll" över hästen.
Så för att avsluta detta. Som vegan så står jag för och tror på att jag vill kunna undvika all form av onödig användning av djur. Att hjälpa ett djur som har det svårt ser jag inget fel på, men att systematisk och onödigt utnyttja djur sätter jag mig emot på alla sätt och tänker inte delta i längre. För djuren existerar som sagt inte FÖR mig, det existerar med mig och har lika stor rätt att vara här utan att bli användna av oss och utan att vi utnyttjar dem för våran egen skull.
Vill senare leda detta till mina framtidsdrömmar, just eftersom mina framtidsdrömmar har ganska mycket med vad jag tycker om djur och användningen av djur. Ledsen om detta inlägg var lite barskt, blir så när jag är upprörd över något. Har jobbat på detta inlägget väldigt länge dock och det krävs en del mod att våga lägga ut det här.
Mio
Den här veckan har varit en mysig vecka. Har gjort allt möjligt, kämpat igenom fyra nationella prov, umgåtts med fint folk, fick träffa Linas lilla valp Mio för första gången. Sötaste jag sett på ett bra tag.
Things will change with time, only in summertime
Jag och Julia fotade en del denna eftermiddag och hade det så himla mysigt. Sen är hon damn pretty. Har varit topp väder i två dagar nu. Och innan vi gjorde detta hade vi tre nationella prov i skolan. Så vi förtjänade lite bananglass tycker jag, så det åt vi. Idag var en mysig dag ändå.
Sånt som jag fångat genom telefonen för länge sedan
Bild 1-3: Qastor - 4-5: solnedgångar vid olika tillfällen - 6: Tess the artist - 7: Major från den här dagen - 8: Julia framför green screen när vi var på öppet hus @ gymnasie - 9: random föl - 10: morgon ljus - 11: Major
Mitt liv just nu är så himla konstigt. Det är enda sättet att beskriva det på. För det är inte fruktansvärt dåligt hela tiden men samtidigt känns det inte bra och trivs inte just nu. Mina vänner och familj är de som får mig att må bra just nu.
Det känns på något sätt som att jag håller på att tyna bort. När jag kollar igenom gamla bilder och bara känner den där konstiga känslan i bröstet. Det gör inte ont men det är heller ingen skön känsla. Att minnas allt jag brukade vara, allt jag brukade göra, gör att det känns som att jag bara håller på att tyna bort helt enkelt.
Att förändras är ju bara en naturlig del av livet, men det är samtidigt svårt att påminnas om allt som har och kommer förändras. Jag brukade spendera så mycket tid i stallet (trots att minskat intresse för allt det är helt logiskt egentligen), älskade att fota och redigera och att blogga. Alla de intressena har försvunnit nästan helt. Just nu känns det bara som att jag fyller tid, inte så mycket mer.
Jag har bara en inspirationssvacka till livet i allmänhet. Men i allmänhet så är det väl ändå rätt bra. Jag klarar mig. Men kring hobbys och så vidare är det rätt lågt.
