Det känns konstigt att sitta här och skriva om mina tankar. Så som jag brukade göra. Det känns verkligen så himla konstigt. Eller skrämmande mest. 

Jag hatar nostalgi. Hatar, hatar, hatar. Hatar att kolla tillbaka i tiden, kolla på saker som aldrig kommer tillbaka. Saker jag aldrig kommer få uppleva igen. Det är en så konstig känsla jag får när jag kollar igenom gamla bilder eller känslan jag fick nu när jag går in på min blogg och sen bläddrar runt bland andra människors bloggar för första gången på säkert ett halvår. Hur deras liv har ändrats och åstakommit saker. Allt sånt här överväldigar mig av någon konstig anledning. Det är så jäkla svårt att förklara hur jag känner. Jag blir bara så överväldigad av känslor av någon anledning. 

Jag har ju i princip levt utanför bloggarnas värld ett bra tag nu och känns bara så överväldigande att gå igenom allt. Hur mycket tid jag lagt ner i min blogg och hur stor del av mitt liv det ändå har varit. 16 år är väl inte längre enligt dem flesta, men att tänka på det känns som en evighet. Det är konstigt att jag existerat så länge. Att jag existerar. Jag finns. Ibland kan det vara för överväldigande. Bara att finnas. 

 

Jag mår så sjukt konstigt just nu. Har lite surrealistiska känslor just nu och känner mig väldigt maktlös och obefintlig. Lite av en väldigt djup existentiella kris helt enkelt. 

Idag hölls även begravningen för min mammas, pojkväns, dotter så har känt enormt medlidande för hennes närstående idag. Var tal om att jag skulle gå på begravningen men efter som jag inte kände henne så väl kände jag själv att det inte var så respektfullt att bara dyka upp.

 

Denna dagen går väl bara att beskrivas som överväldigande. Inget annat. Känner mig lite vilsen bara och tankarna har bara snurrat och snurrat i huvudet konstant. Har känt mig på gränsen till tårar dessutom nästan hela tiden och vet inte riktigt hur jag ska känna. Förlåt för rörigt inlägg, men nu välde bara känslorna över.