Response

 
Har inte lagt upp en video på min youtube på ca 3 månader på grund av dåligt självförtroende och brist på tid, men det här kunde jag inte skippa. 

Can't win your losing fight

(potentiell tw på detta och förlåt för deppigt inlägg)
 
Jag tänkte hålla tyst. Jag tänkte låta hjärnspökena vinna och få mig att inte berätta för någon. Men när du i telefonen frågar "vad åt du till middag?" kan jag inte ljuga. Efter några sekunders tystnad tar jag andan och får fram ett "inte så mycket..." Jag har inte skippat måltider på grund av ångest på över ett år, men igår föll jag tillbaka. Jag känner mig så svag och patetisk. Jag känner mig som ett enda stort misslyckande. Det känns som jag är tillbaka på ruta ett igen. Tillslut kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Tårarna verkade aldrig sluta och jag somnade med ansiktet blött av tårar. Jag börjar ge upp hoppet. 

Somehow everythings gonna fall right into place

SEVENTEEN

 
 
 
 
Idag har jag levt 6210 dagar. 

Depression Awareness Week

 

I would really, really appreciate if you could take a little bit of your time to read this. This will probably be one of the hardest posts that I’ve ever had to publish, but this is so important to talk about. Well first of all: this week (18th-24th of April) is Depression Awareness Week and since this is something that hits very close to home, I want to spread awareness about it and also since my birthday is within this timespan - I simply couldn’t avoid it anymore. Of course, if reading about depression is something that triggers you, you are allowed to stop reading right now. The last thing I want is for you to feel triggered by this. But I will try my best to write about this in the most non-triggering way that I can, but not everyone is comfortable reading about the topic.

 

So let’s start off by getting the elephant out of the room - yes, I suffer from depression. I was diagnosed and became aware of my depression somewhere towards the end of 2013 (so when I was 14 years old) and thankfully was already in therapy for other reasons, so I got help quite early. Since then it’s gone in waves, sometimes it’s been very severe and other times a lot less severe, but it’s always been there. It affects my every waking moment, sometimes less and sometimes more. And I’m not gonna try and sugarcoat it and make it into something it’s not - because it’s horrible to deal and live with. It destroys so much in my life and I hate it from the bottom of my heart. But at least I can try and use my own experience to spread awareness and hopefully get something good out of something bad. Because depression is so much bigger than just me and I’m far from the only one affected by it.

 

We can all feel down from time to time and circumstances can make us feel sad every now and again. But depression is not just sadness. It’s so much more than that. Depression is a mental illness. It’s an ILLNESS and a chemical imbalance in your brain that affects you in so many ways. The symptoms of depression will of course vary from person to person but I’ll just mention some of the symptoms that I experience. Such as: feeling low or sad a lot, apathy, feeling worthless and hopeless, a loss of interest in things that I usually like, constant low energy and feeling of a constant exhaustion that no sleep in the world can cure and poor concentration.

 

Depression can be (and is often) life-threatening, so we cannot afford to sweep it under the rug anymore - we need to be able to talk about it. I can’t believe that we live in society were so many people don’t feel that they can talk to anyone about their mental illness and that so many of the people that do talk to someone or seek help don’t feel they receive any help or support. Depression should be taken just as seriously as any other illness - but it’s not. This needs to stop right now.

 

Here’s what you can do: Stop saying things like “that makes me depressed”, “it’s so depressing” etc. when you’re not actually talking about the illness depression. This diminishes depression into something so less severe and serious than it is. Please don’t ever tell anyone that they shouldn’t be depressed because “other people have it worse than them”. Don’t tell people to just “get over it”, “focus on the positives” or “just choose to be happy” because it doesn’t work that way. I’m not depressed because I chose to, I’m not depressed because I’m ungrateful or spoiled and my depression is not just a phase that “everyone goes through so I should just get over it” and these things do hurt.

 

If you know someone who suffers from depression or you suspect might be suffering, show them that you’re there, perhaps ask if there’s anything you can do for them to make things a little easier and make sure they are getting the help that they need. But remember that you can’t fight their battles for them, unfortunately. You can’t make someone else's depression disappear but you can do something. To all of the people that suffer from depression I just want you to know that you are not alone and there is someone out there who cares. You’re feelings are valid and you do matter. You deserve the absolute best and you are so much more than the chemical imbalance in your brain! All the love to you. <3

 
- - - - - - - - - - - - - - - -
 
Den här texten är på engelska för att den från början var tänkt att hamna på instagram, tyvärr fick jag korta ner den men jag ville lägga upp hela texten någonstans i alla fall. Ta hand om er!

Do you see what we've done?

 
 
 
Har rensat igenom mina bilder från min Mac senaste dagarna och hittade dessa bilder som jag inte ens lagt märke till innan. Julia är verkligen så vacker att jag spricker. 

The Body Image Pledge

All the stars align

 
 
Cirka universums finaste människa. 

All we know

 
 
 

All I speak is static screams

 
 
 
Fotade självporträtt för första gången på extremt länge igår. Jag har mått lite sådär några dagar nu och inte gjort särskilt mycket, men mamma lyckades tillslut få ut mig och jag fotade självporträtt. Kändes väldigt ovant men blev först väldigt nöjd med bilderna. Idag är jag dock mer självkritisk och kände först inte ens för att lägga upp dessa här, men det gäller väl att kliva lite utanför sina egna ramar ändå. Sista bilden är by the way från ett videoklipp, därav kvalitén. 

Just don't wanna be here no more

 
 

Svag

 
Idag har jag inte åstakommit något allt känns det som. Egentligen har jag åstakommit allt jag är kapabel till, men det känns aldrig tillräckligt. Jag tvingade mig upp tidigt för att lillasystern hade morgonfodring i sitt stall, hade en enormt jobbig kväll igår och kunde knappt ta mig ur sängen imorse. Lyckades hänga med på något sätt och hjälpte henne. Min slutkörda kropp tog sig sedan hem igen, lyckades hålla mig vaken i några timmar för att sedan bara slänga mig på sängen och sov i flera timmar för att slippa ångesten som rev i bröstet. För ett par dagar sedan dök ett familjeproblem upp åter igen. Något som hänt så många gånger tidigare, men nu har det varit lugnt såpass länge nu så jag är bara i sådan chock att jag är i samma jävla familjesits som jag varit så många gånger tidigare nu. Det här har gnagt i bakhuvudet hela tiden sedan dess och jag vet inte ens hur jag ska hantera det här. Jag är så arg, ledsen och trött på det här nu. Jag har inte orkat ta kontakt med min ena förälder ens på grund av det här och allt har bara varit så överväldigande och jobbigt, men idag pratade vi tillslut och jag lyckades på sagt det jag ville ha sagt och att jag inte orkar med det här just nu. Men jag känner mig inte modig trots att jag sa allt det, trots att jag faktiskt svarade i telefonen trots hur jobbigt det kände, jag känner mig så jävla svag och trasig bara. Det räcker med allt annat som redan plågar mig just nu - jag behöver verkligen inte en till sak som ska förstöra precis allt. Jag orkar bara inte med att behöva kämpa såhär exakt hela tiden. Jag springer bara runt och runt och måste konstant kämpa, jag har inget val om jag får ta pauser och andas ut - och jag får aldrig pauser. Är bara så fruktansvärt trött och vet inte hur mycket mer jag klarar av. Vill mest kräva ner mig i mitt täcke och sova tills allt jobbigt bara försvinner, men jag kan inte det och jag har inte det valet. Det har någon annan och jag är så jävla trött på att inte vara i kontroll.
 
Kände bara att jag måste få skriva av mig lite innan jag exploderar.

I'm not giving it up again

 
 
 
Ännu ett par bilder på mina alldeles för fina vänner.

I personify that lack of freedom in your life

 
 
Några bilder som Sanna tog på mig häromveckan. Hatar att jag är så obekväm med att lägga ut bilder på mig själv, men måste ta mig ur min comfort-zone ibland. 

She's a butcher with a smile

 
 
 
 
 
 
 Fotade med dessa extremt vackra igår - Hilda och Linnea. Har verkligen världens vackraste vänner.
 
Bytte förövrigt min header nyss för första gången sedan oktober 2014. Kanske var på tiden kände jag. Är dock inte helt säker på att jag vill ha bilder till vänster så ska fundera lite mer, känns inte riktigt aktuellt eftersom jag har klippt av mestadelen av det håret. Har bytt lite av designen dessutom så alla länkar, kategorier osv. finns nu i menyn till höger!