Jag hoppas att det gör ont för dig också. Jag hoppas att det någonstans bortom det där falska leendet, som dyker upp när våra ögon möts, finns någon form av ånger. Jag hoppas att synen av mig hugger till någonstans, precis som det gör för mig. Att du faktiskt kan inse vad du har gjort och hur du förstört mig. Jag vill att du ska få känna all min smärta för att du verkligen ska inse vad du har gjort. Personen jag trodde jag kände, personen jag litade på och älskade, kan jag fortfarande finna mig själv att i tårar sakna - tills jag inser att den personen inte finns längre. Eller kanske finns den kvar där under skalet. Kanske var det just den som var skalet. Men nu finns bara någon kvar jag inte känner alls. Någon jag aldrig mer kommer kunna lita på, någon som jag knappt kan se utan att det gör ont. Allra ondast gör det nog att "du" egentligen är "ni".

 

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -