Nu när allt blir grönt, när alla växter kommer till liv igen efter vinterns mörker så förväntar jag någonstans mig själv att göra samma sak. Men till skillnad från växterna som vaknar åter från döden så känns det som att jag bara fortsätter förmultna. Vinterhalvåret är den svåraste delen av året för mig. Så har det varit en lång tid nu. Men vid den här tiden, framåt maj, brukar saker kännas lättare igen. Jag börjar komma till liv igen. Men det här året känns det annorlunda. Inget har lättat. Tvärtom blir allt bara svårare och svårare. Det kommer bara fler och fler saker som gör allt tyngre och tyngre. Orkar knappt med något alls och kan inte hantera någonting. Istället för att välkomna våren, det varma vädret och all grönska känner jag ångest över att jag nu tvingas bära mindre kläder. Jag måste nu visa min kropp som jag föraktar så mycket. Jag önskar att det inte var så, jag önskar att jag ärligt kunde säga att jag är bekväm med min kropp men det är jag inte. Under vinterns varmaste dagar har jag så fort jag försökt ha på mig en t-shirt offentligt fått sådan ångest att jag tagit på en långärmad över för att gömma min armar. Och jag hatar att jag skäms och vill gömma min kropp. Jag hatar att jag avskyr varenda millimeter av den och att jag nu tvingas visa upp mer och mer av den. Jag vill hellre gömma den i tjocktröjor och långa jeans. Jag vill inte ligga vaken om nätterna och inte kunna sova på grund av hatet jag känner för mig själv mer. Jag vill inte behöva hantera allt skit som konstant händer. Jag vill bara vara fri från allt det här. Men det är tydligen för mycket att begära. 

 

Två av världens bästa personer i en och samma video!

 

Jag har ramlat. Tre stora stygn har rivits upp igen. Allt faller tillbaka där det var förut. Allt gör ont. Hjärtat värker. Jag vill mest lägga mig ner och glömma allt. Jag saknar någon jag inte borde. Jag saknar någon som inte finns längre. Det är inte samma person innanför det bekanta skalet. Jag ramlar alltid. Ju fler gånger jag ramlar desto lättare går stygnen och såren upp i fallet. Det är så konstigt att jag på samma gång redan har gett upp för flera år sen men samtidigt fortsätter på något sätt. Jag vet inte hur eller varför. Jag är vilse och har gett upp allt hopp för länge sen. Jag antar att det är det jag får leva med.