Jag har ramlat. Tre stora stygn har rivits upp igen. Allt faller tillbaka där det var förut. Allt gör ont. Hjärtat värker. Jag vill mest lägga mig ner och glömma allt. Jag saknar någon jag inte borde. Jag saknar någon som inte finns längre. Det är inte samma person innanför det bekanta skalet. Jag ramlar alltid. Ju fler gånger jag ramlar desto lättare går stygnen och såren upp i fallet. Det är så konstigt att jag på samma gång redan har gett upp för flera år sen men samtidigt fortsätter på något sätt. Jag vet inte hur eller varför. Jag är vilse och har gett upp allt hopp för länge sen. Jag antar att det är det jag får leva med.