Jag är inte okej. Jag är verkligen inte okej. Jag hatar att skriva de orden. Jag hatar att erkänna det. Men det är så det är. 

 

Jag måste få ur mig dessa ord innan jag exploderar. För varje dag kretsar så många tankar i den övre regionen att jag tappar räkningen, att jag överväldigas och drunknar. Alldeles för många av dessa tankar lämnar aldrig huvudet. Alldeles för många psykologmöten som är tomma på ord och avslutas för tidigt. Och jag är så trött på att känna ångest varje gång jag öppnar upp mig om hur jag mår, jag är trött på att skriva något på sociala medier eller liknande för att sedan i panik ta bort det sekunder senare. Jag är trött på att det händer nästan varje dag. Jag hatar mig själv för att jag håller inne så mycket och hur ångesten dödar mig vid varenda försök att öppna upp. 

 

Det finns så mycket som aldrig når mina läppar eller mina fingrar. Så mycket som jag kan tänka på månader i sträck utan att det kanske någonsin kommer bli till ord som mina stämband formar. Och det gör så ont. Allt gör så jävla ont hela tiden. Allt ifrån depressionen som har en av de värre perioderna på ganska länge till att behöva stirra på sin reflektion och hata allt du ser. Panikattackerna som börjar komma tillbaka allt mer frekvent tar långsamt död på mig, tömmer mig på all livsglädje som jag inte ens trodde fanns där från början. De outhärdliga sju timmarna det tog för mig att somna härom natten, som slutade med ångestdämpande halv 5 på morgonen för att tillslut kunna somna. Depressionen som dödar mig mest av allt, som gör att jag inte ser någon som helst mening med någonting alls. Självhatet som aldrig verkar ta slut. En konstant känsla av att aldrig vara tillräcklig. För jag kommer aldrig vara bra nog för någon och rädslan av att alla andra också snart ska inse det hemsöker mig dag in och dag ut. Jag är alltid rädd att ingen egentligen tycker om mig och att ingen någonsin kommer att göra det. Är rädd för hur mycket allt går upp och ner. Kan känna mig okej en sekund och nästa ligger jag bara i min säng, stirrar upp i taket, okapabel att ens gå upp för att borsta tänderna. Någon timme innan kan jag ha varit i skolan och betett mig som vanligt, känt mig ganska vanlig. Jag blir trött på att inte klara av någonting, att inte kunna vara som alla andra. Inte klara av att umgås med andra utan att krascha direkt efteråt och bli sängliggandes en dag i streck. Att inte känna mig delaktig i någonting och aldrig känna att jag tillför något nödvändigt. Jag är trött. Det är typ det enda jag kan säga som verkligen förklara exakt hur jag känner. Jag är så fruktansvärt sjukt jävla sinnesjukt trött. På allt. På livet. På att leva. På att vara psykiskt sjuk. På att vara jag. 

 

Tårarna har börjat komma allt lättare och oftare. Känns som nästintill varje dag på senaste tiden. Känner tårarna börjar rinna just som jag skriver det här. Jag vet inte hur jag ska avsluta det här. Men så är det väl med allt det här egentligen. Allt känns bara som en ond och hemsk cirkel som aldrig tar slut. Det har inte blivit bättre på 3 år och har egentligen gett upp hoppet för alldeles för länge sen. Jag vet inte ens hur jag fortsätter.