Jag är överväldigad av ord jag inte har. Ord jag önskar att jag har. Saker jag önskar att jag kunde säga. Saker jag önskar att jag kunde göra. Saker jag vill ändra på. Och på ena hållet känner jag att jag kan se det positiva i de små förändringarna som händer, men i nästa blir jag överväldigad av min egen pessimism och känner att det ändå är helt lönlöst. All smärta och allt hemskt som pågår i världen känns som att det alltihop ligger på mina axlar för en sekund. Hopplösheten vinner över förhoppningarna istället. Men samtidigt vill jag så gärna göra så mycket. Hjälpa så många djur jag kan och faktiskt göra skillnad. Men det känns någonstans aldrig nog, och det är det som är problemet.

När jag ligger på min dödsbädd vill jag inte känna likadant. Jag vill så gärna kunna känna att jag är nöjd över den skillnaden jag gjort här i världen. 

 

Ångest: Do's And Don't's

Som många säkert vet eller inte vet, har jag en tendens att - tillsynes oprovocerat - få panikångestattacker, då och då. Det finns även dagar då jag känner mig orolig, eller nere, eller trött, men "klarar mig" utan paniken. Dessa dagar (med eller utan attacker) är sällan särskilt roliga, varken för mig, eller de som tvingas att vara i min närhet. I skolan t ex är det inte alltid så lätt att gömma sig och vara ifred som en kanske skulle önska, dels för att man inte vill verka konstig som smyger iväg helt plötsligt, men också för att man inte vill missa lektioner eller dylikt. Alla reagerar även olika på saker och ting; för en utomstående som inte är förberedd kan en panikångestattack se både skrämmande och jobbig ut. Det är även olika för hur den som får panik agerar. Det jag skriver här är bara mina egna erfarenheter och känslor, och ska inte tas allt för bokstavligt.

Det är sällan lätt för den som mår dåligt att sätta ord på sina känslor. Det kan vara svårt nog att få ut några ord alls. Om jag skulle sätta mig nu och skriva ner allt som jag tänker på innan och efter en panikattack, skulle det bli både långt, tråkigt (för det är inga regnbågar och enhörningar direkt) och säkerligen oläsbart och osammanhängande. Det här ska inte heller handla enbart om panikångest, utan mer om hur man kan få någon som av olika eller inga anledningar känner sig lite nere, på andra tankar. För det är inte alltid man kan få någon som känner sig ledsen eller orolig att omedelbart bli glad och pigg igen. Kan man bara få den personen att känna sig trygg och respekterad, är det fantastiskt.

Här är några saker som jag tycker skulle kännas bra om någon gjorde för mig om jag mådde dåligt, och som jag gärna skulle vilja göra för en vän som kanske behöver lite tröst:

 

• Läs av situationen först och främst. Om personen medvetet och upprepande gånger söker sig bort och inte alls vill ta kontakt, kanske det är bäst att bara observera den på avstånd. Slänga en blick mot personens håll då och då för att de så att ingenting är helt fruktansvärt fel, mest för din skull, för att du bryr dig.

• Om personen inte söker sig bort, men inte heller verkar vara särskilt pigg på att livligt diskutera världsproblem, kanske hen bara vill vara i din eller er närhet, utan att behöva anstränga sig och låtsas. Du kanske kan låta din kompis bara lyssna på konversationen, och inte hela tiden försöka få hens åsikt på saker och ting. Uteslut inte, men tvinga inte till att prata.

• Om jag träffar en kompis som är lite ledsen idag, eller den här veckan, eller för alltid, vill jag ju helst inte att hen ska känna att jag glömmer bort den. Ännu en gång får jag läsa av situationen, och om jag tycker att det känns okej för båda parter kanske jag kan närma mig. Jag behöver inte börja med att krama om hen hårt i en halvtimme och sen fråga om det känns bättre, men kanske sätta mig bredvid och småprata lite. Prata lite om helt oväsentliga saker, som hur jag snubblade i trappan alldeles nyss och krossade armbågen, eller vad jag åt till middag igår kväll. Ställ inga svar på att personen ska svara, och om du känner att stämningen blir tryckt och personen inte vill vara med längre; sluta! Det vill säga:

• Pressa ingen till att känna något hen inte känner för stunden. Låt personen vara ledsen eller nere, och om du tycker det är svårt, eller jobbigt, eller läskigt, behöver du inte göra en stor grej av det. Se till att även om din vän vill vara själv, ska hen inte behöva vara ensam.

 

Det här blir jag väldigt glad om du undviker när jag är ledsen:

 

• För guds skull. Sluta fråga "Vad är det?". Om vi redan nu är vänner känner du mig säkert tillräckligt för att se att jag inte är som vanligt. I ärlighetens namn, när det gäller mig, vet jag väldigt sällan vad det är. Det bara kommer, och jag gör verkligen mitt bästa för att kontrollera det, men det blir inte mycket lättare om du upprepande gånger frågar om det är matten, eller om jag är sjuk, eller om jag är ledsen, eller what ever.

• Tyck inte synd om mig. Inte högt, i alla fall. Helt ärligt: hur svara du om någon säger "Stackars dig!"? Som jag skrev ovan; det är helt okej att bara vara tyst, om man har svårt att hitta något att säga! Jag uppskattar att du finns där över huvud taget!

• Som sagt igen: tvinga inte någon till att känna något som hen inte gör, eller att göra något hen inte vill. Tvinga inte någon till kroppskontakt (särskilt inte om du har en vän som du vet ogillar när du kramar/rör/petar på hen), och gör inga stor, hastiga onödiga rörelser. Det får dig att verka ivrigare och hårdare än vad du egentligen försöker vara. Det är inte alltid nödvändigt att "hitta på något" för att göra någon "glad igen". Även om du kanske tror att din vän skulle bli helt översvallande lycklig om ni gick och köpte glass (för vem blir inte lycklig av glass?), kanske din vän för stunden helst bara vill sitta still någonstans i ditt sällskap.

• Försök att inte ta det personligt. Som sagt finns det olika eller inga anledningar till att vissa känner sig nere ibland, och jag tror och hoppas att du vet om innerst inne om du är en av dem. Om ni är så pass bra vänner (eller om du bara är en såndär person som en känner sig naturligt trygg med (snälla, bli doktor)) att du kan vara där och ta hand om den här människan när den känner sig som sin sämre halva, är jag säker på att din vän är tacksam för att du finns där, och om inte, kanske det inte är en person du ska lägga ner mer energi på.

 

Nu är jag trött, och orkar inte läsa igenom det här. Men jag hoppas att det finns någon liten smula scence någonstans mitt i den här långa texten. Och applåder till dig om du fortfarande läser/ens är inne på den här bloggen! Jag hoppas du är där och tar hand om mig nästa gång jag panikar och känner mig nere.

Som sagt är det här endast mina egna erfarenheter och preferenser, och anledningen till att jag skriver det här är för att jag inte vill att psykisk ohälsa på något sätt ska vara något tabubelagt eller något att skämmas för. Jag vill vara öppen med att jag ibland hyperventilerar och gråter helt plötsligt ibland, för det är helt enkelt sanningen. Och jag vet, att du vet, att vi alla vet, att vi inte är ensamma om det här.

Puss och Kram

Karin

 

 

 

Emily (aka BiteSizeVegan @ youtube) är nog en av de bästa människorna som finns helt ärligt. Hennes videos är verkligen helt fantastiska och hon är verkligen en grymt inspirerande person. Hon tar tag i faktan kring massa olika problem, länkar tydligt all fakta och berättar verkligen klart och tydligt allting och kan få in humor i det också. Tror aldrig jag sett någon som jag kan hålla med om varenda ord som den säger. Hela denna video är som om någon har kopierat mina tankar. Om ni lyssnar speciellt från ungefär 1:50 till 3:45 så är det som att beskriva exakt hur jag känner. Den där hopplösheten och känslan av total maktlöshet som tar över hela själen när man överväldigas av det enorma lidandet som 100 tals MILJARDER genomlider varenda år. Att veta om hur vi dödar djur, planeten och i slutändan oss själva på så många olika sätt är överväldigande för mig att bära på mina egna axlar. Detta kommer ofta ut i ilska, vilket i slutändan oftast inte hjälper. 

 

Men jag vill att folk som inte förstår sig på mig och folk som reagerar på liknande sätt ska veta en sak: Våran ilska kommer inte ifrån att vi vill skada någon annan. Min mening är aldrig att göra någon annan upprörd, utan ibland kan ett desperat rop på hjälp när man är överväldigad av maktlöshet komma fram i form av ilska. Men i grund och botten handlar det om att jag bryr mig. Jag orkar faktiskt bryr mig om de miljarder djur som dödas varje år för att mätta våra magar, jag bryr mig om djur som används för våran egen njutnings skull, jag bryr mig om att vi besprutar och förgiftar allt i våran omgivning och tar död på planeten. För där blandar man inte in "mitt personliga val", NEJ! Inte när någon annan kommer till skada. För i slutändan dör du också på kuppen, min vän. Vare sig du tror på det eller ej.

 

I grund och botten handlar det ju om det upfuckade systemet där vi är helt oinformerade och lärs in att tro att detta är okej och normalt. Men det är just därför jag inte kan personligen hata alla som inte är veganer, långt ifrån. För jag har ju också stått där, oinformerad och ovetande om hur världen faktiskt ser ut. Jag kan ju inte skylla på någon för att vara på samma ställe som jag var för bara två och ett halvt år sen ungefär. 

En människa som dock kan få all fakta visat rakt framför sig och fortfarande tycker det är helt okej att bidra till att behandla djur, planeten och oss själva på det här sättet kan jag dock säga att jag nog helst avlägsnar mig ifrån. Jag vet att alla inte blir veganer, inte ens med fakta, och jag vet att det inte är lätt att bara byta livsstil helt plötsligt. Världen är ju inte vegan-anpassad direkt. Det kan jag acceptera. Inte stödja, men acceptera. Sen måste man ju inte göra hela förändringen över en natt, utan att göra en liten skillnad kommer alltid att vara något åtminstone. Att dock låtsas som att problemet inte finns, att djur inte har känslor, att komma med bortförklaringar eller elaka kommentarer. Det jag försöker och vill göra är att göra skillnad, även om jag ibland måste bli bättre på att inse mina begränsningar och inse att jag inte kan rädda allt och alla. Men jag kan göra något, och ibland får det vara tillräckligt.

 

Idag vaknade jag istället och kände redan då ingen lust att möta den här dagen. Men jag kämpade mig upp ur sängen och iväg till skolan i alla fall. 

 

Det är underligt hur en depression ska vara en psykisk sjukdom, men trots det kan en känna det i hela kroppen. Det var just en sån dag idag. Hela kroppen kändes som en sten och att fysiskt hålla i något (i detta fallet en penna som jag försökte föra över pappret för att forma ord) känns som en uppgift endast ämnad för någon med enorm styrka. Hela min kropp kändes nästan förlamad. Det var som att hela kroppen, från topp till tå, bara sa ifrån. 

 

Att dra munngiporna uppåt för att le åt folk kändes som om det krävdes lika mycket ansträngning som att springa 100 mil. Att öppna munnen för att svara på någons fråga kändes minst lika jobbigt. Kroppen fungerar bara inte. Jag känner mig inte riktigt närvarande på något sätt. Kan sitta och stirra ut i ingenting hur länge som helst utan att ens märka det. När jag sedan gav upp att försöka göra den där uppgiften i biologi och skulle gå och säga till någon att jag gick hem så kände jag hur tårarna ville välla fram ur ögonen, men jag höll dem tillbaka så gott det gick.

 

Det är så otroligt svårt att förklara det här för någon som inte upplevt det själv. Det är inget riktigt man kan peka på, det är bara en känsla som tar över hela ens väsen. Man känner bara att man inte orkar göra något alls och man orkar inte bry sig riktigt. Det är en obalans i hjärnan som känns i hela kroppen, men inte riktigt går att beskriva med ord. Jag förstår faktiskt inte ens hur jag mår själv om jag ska vara helt ärlig.

 

Det här beror egentligen inte på någon situation. Jag skulle ändå säga att jag mått helt okej den senaste tiden och det var ett tag sedan jag kände mig såhär nere som jag gjort idag. Inget speciellt har hänt utan min kropp och knopp orkar bara inte med något idag. Jag hoppas innerligt att det bara är en dålig dag. Men just nu är jag bara väldigt trött på att må såhär, att det ska hoppa upp och ner hela tiden och aldrig så blir det riktigt bra i längre än några veckor. Jag vill ju egentligen kunna vara en vanlig funktionell människa. Men det var länge sen jag kände att depressionen var såhär jobbig en hel dag. Men kanske mår jag bättre imorgon igen, eller så blir det aldrig bra? Vad definerar att må bra egentligen?