Det hela började med att mamma var jobbarkompis med Majors ägare och det vart tillslut bestämt att vi skulle ut och rida honom. Så den 11:e juni 2011 träffade jag denna häst för första gången. Vi trodde det skulle bli en engångsgrej men vi fick åka ut fler gånger. Jag vart fortfarande aldrig super fäst vid honom, klart att jag åkte ut och red och så vidare. Men till en början gick det inte särskilt bra direkt. Han kunde vara svår för mig som inte hade ridit så länge och vi klickade inte alltid och hade en del svackor

Det som förändrade det hela var när jag började intressera mig för mer naturlik hästhållning. Jag började mer och mer inse att han inte trivdes att bli riden på bett och det var där bristerna i vår kommunikation låg. I augusti 2013 skrotade jag tränset och bettet och har inte ridit honom på bett sen dess. Istället började jag rida i repgrimma, halsring eller utan något huvudlag alls och det gick bättre och bättre. Ändrade långsamt mitt sätt att hantera honom i allmänhet också och slutade se ridning som det enda sättet att motionera en häst. Vår relation började bli mycket bättre och han började komma och möta mig i hagen varje gång jag kom ut. Något han knappt gjort mot sin ägare tidigare. Trots att jag inte alltid gjorde honom rättvisa eftersom jag fortfarande var ny i det här sättet att behandla en häst så har han varit mer förlåtande än vad jag egentligen förtjänade de flesta gånger. Allt kändes toppen och kärleken för denna häst växte och växte...

I januari 2014 vart det bestämt att han skulle pensioneras och därav behövde de inte längre någon som hjälpte till regelbundet med honom. Det var något jag tog ganska hårt. Men idag åker jag ut till honom då och då mest för att få se honom och umgås med honom. Bara att vara med honom förgyller mina dagar.

 

Denna häst är verkligen en på miljonen kan jag säga. Han är så otroligt vänlig och bryr sig verkligen om en när man väl lär känna honom. Han gör sitt allra bästa för att man inte ska fara illa och är väldigt artig om man kan säga så om en häst. Han kan ena sekunden verkligen vara den mest typiska gamla gubben man kan tänka sig och nästa sekund återuppleva livet som unghäst och bara fara runt av glädje. Han är en sån häst som är väldigt svår att beskriva med ord för någon som inte har träffat honom men han är verkligen underbar på alla sätt. Går inte att tycka illa om den hästen. Han gör mig alltid så fruktansvärt glad och att veta att han kanske inte lever så länge till får mig att gå sönder. Trots det är han rätt pigg för att vara 24 år så förhoppningvis klarar hans sig lite till.