Ibland kan staden jag bor i vara lite fin. Inte ofta, men ibland. 

Hade en så himla skön pratstund med min mamma igårkväll. Fick lätta på lite saker jag gått och tänkt på, oroat mig för och sådär. Är lyckligt lottad som har så förstående och hjälpande föräldrar, det är inget alla kan ta för givet tyvärr. Gårdagens samtal gjorde mig även bättre till mods när mamma påminde mig om hur långt jag ändå har kommit. Försöker jag minnas denna vintern är allt bara mörkt och tungt. Jag kunde inte se något ljus i slutet av tunneln, mina föräldrar har beskrivit det som att jag var som en ballong som all luft gått ur eller en disktrasa som man vridit ur allt vatten ur och jag var nästan inte kontaktbar. Jag var liksom inte mig själv alls. Och det har jag ju faktiskt kommit ur nu. Hon fick mig att inse hur mycket saker jag faktiskt har gjort ändå. Jag fastnar ju allt för lätt i det jag inte gör, allt jag skulle kunna göra bättre och allt jag gör fel. Därför var det väldigt uppiggande för mig att få höra de saker som jag faktiskt har åstakommit för att må bättre. Även fast det fortfarande är tufft kan jag nu ändå se hur mycket bättre det har blivit i jämförelse med för några månader sen. Jag har kommit en bra bit på vägen och det ska jag försöka vara mer nöjd över. Jag har dock en lång väg kvar...