I think the silence speaks volumes

 
 
 
 
 

Drown

 
 
 

Rise

 

What can I say

 
 
 

Göteborg

 
 
 

Broken

 
 
 
The world's a funeral, a room of ghosts
No hint of movement, no sign of pulse
Only an echo, just skin and bone
They kick the chair but we, we help tie the rope

So come rain on my parade
'Cause I wanna feel it
Come shove me over the edge
'Cause my head is in overdrive
I'm sorry, but it's too late
And it's not worth saving
So come rain on my parade
I think we're doomed
I think we're doomed
And now there is no way back

If I'm lost then how can I find myself?

 
 
Jag har ramlat. Tre stora stygn har rivits upp igen. Allt faller tillbaka där det var förut. Allt gör ont. Hjärtat värker. Jag vill mest lägga mig ner och glömma allt. Jag saknar någon jag inte borde. Jag saknar någon som inte finns längre. Det är inte samma person innanför det bekanta skalet. Jag ramlar alltid. Ju fler gånger jag ramlar desto lättare går stygnen och såren upp i fallet. Det är så konstigt att jag på samma gång redan har gett upp för flera år sen men samtidigt fortsätter på något sätt. Jag vet inte hur eller varför. Jag är vilse och har gett upp allt hopp för länge sen. Jag antar att det är det jag får leva med. 

Take a good look of what I've become

 
 
 
 Från den finaste morgonen jag någonsin upplevt. Soluppgången var slående vacker, flyttfåglar i hundratals hade samlats tillsammans på åkern och allt var fantastiskt. 

End of january

 
 
 
 
 
 
 
De senaste dagarna har varit jobbiga, to say the least. Men jag är glad att jag har så många fina människor runt mig. Jag är så sjukt tacksam för allt fint alla säger/skriver till mig. Det betyder såå mycket!
 
Idag var jag och mamma ute på en liten promenad, för att försöka få mig att må lite bättre. Det funkade för stunden skulle jag ändå säga. Är så sjukt dålig på att ta mig ut på promenader just nu - måste bli bättre. Men med depression är det inte så lätt som det kan låta och det är svårt att övertyga sig själv att gå ut. Idag har det mest varit ångesten som varit riktigt jobbig hela dagen, igår var jag mer ätstörnings-triggad och hade extremt svårt att äta. Men idag har det varit bättre i alla fall. Är ju i övrigt helt värdelös på att fota just nu, bilderna blir verkligen inget värt att sätta upp på väggen, men jag är väl lite ovan bara. Kram till alla er! (kan på tal om ingenting förstå hur så många helt plötsligt läser min blogg igen....?) 

I can be the subject of your dreams

 
 
 
 
 
Igår morse var en väldigt fin morgon må jag säga. 

Frozen hearts growing colder with time

 
 
 
 
 
 
 
Har haft det rätt jobbigt i några dagar nu. Men trots att jag stannade hemma från skolan idag har denna dag faktiskt varit rätt bra. Det har snöat massor och det blir liksom som att det lyser upp tillvaron. 

Who will care for the fallen?

 
 
 
 
 
Blivit lite dött här, men antar att de flesta är vana vid det by now. 
I söndags åkte jag iväg med Frida och mamma till Göteborg, till min moster, hennes man och min lilla kusin som fyllt två år. Var så himla mysigt där och min kusin Emil är så himla gullig verkligen.
Kvällen jag kom hem sen var riktigt dålig, både fysiskt och psykiskt. Bakslag är riktigt jobbiga och känner mig rätt slut i kroppen. Har så svårt att kunna se framåt på ett positivt sätt kring bakslag. Fastnar lättare i känslan av hopplöshet. Men samtidigt vet jag att jag mår sämre på kvällarna, så det hjälper ofta med en natts sömn. Åtminstone hjälper det lite för det mesta.
Bakslag är en del av hela resan - hur svårt jag än har att ta in det. Take care, allihopa.  

Though my eyes could see I still was a blind man

 
 
 
Vi har ju ingen snö kvar längre, knappt. Men delar med mig av några bilder jag lyckades ta när vi hade lite snö i alla fall.

Hospital for souls

 
 
 
 
 
Efter lite (läs: mycket) övertygelse fick Frida ut mig med henne till stallet. Skulle faktiskt ändå säga att det var mysigt, promenerade runt, fotade och hjälpte även Frida när hon behövde det. "Traditionell hästhantering"är inte my cup of tea längre på grund av medkänslan för hästarna så därav har jag svårt att vistas i stall nuförtiden. Ger mig ofta mest ångest att vistas i de typiska stallmiljöerna. På bilderna över kan ni bevittna (lite av dem i alla fall) Elins vackra hästar som jag hälsade på hos en stund. 

Winter comes, oh, winter crush all of the things that I once loved

 
 
 
 
 
MEN HALLÅ PÅ ER! Det var inte igår. Jag är egentligen inte 'tillbaka' utan det vart en sån där stund jag helt plötsligt har bilder att bjuda på. Var ute och fotade lite på eftermiddagen precis innan solen faller nedanför horistonten bort i glömska i några timmar. Hade varken stativ eller fjärrutlösare med mig, så när jag fick impulsen att vilja fota självporträtt fick jag lösa det i alla fall. 
Inget speciellt har hänt under tiden jag har legat lågt på bloggen. Jag har mått bra ena dagen för att sen må dåligt igen nästa dag och så går det runt. Så jag mår väldigt olika från dag till dag. Har fått finna andra sätt att få ut mina känslor än att skriva dem på bloggen, om man ska se något positivt med det. Jag har även funnit mig själv med mer tid och någorlunda ork till skolan. Faktum är att skolan flyter på helt okej nu, vilket är ett stort steg för mig. Att klara sig igenom varenda dag i en hel vecka är liksom gigantiska framsteg. Det är fortfarande lite överväldigande att klara skolan vissa dagar, nian är ju ändå en del att sysselsätta sig med bara som det är. Men jag vill i alla fall säga massvis med folk som gjort, sagt och skrivit så fina saker till mig nu. Det betyder massor att känna att man har folk som verkligen bryr sig! Tack allihopa. ♥
Tidigare inlägg