Sunsets and rises

 
 
 
 

More Montenegro

 
 
 
 
 

Budva

 
 
 

Montenegro

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Podgorica

 
 
 
 
 
 
 
 

I think the silence speaks volumes

 
 
 
 
 

Drown

 
 
 

Rise

 

What can I say

 
 
 

Göteborg

 
 
 

Broken

 
 
 
The world's a funeral, a room of ghosts
No hint of movement, no sign of pulse
Only an echo, just skin and bone
They kick the chair but we, we help tie the rope

So come rain on my parade
'Cause I wanna feel it
Come shove me over the edge
'Cause my head is in overdrive
I'm sorry, but it's too late
And it's not worth saving
So come rain on my parade
I think we're doomed
I think we're doomed
And now there is no way back

If I'm lost then how can I find myself?

 
 
Jag har ramlat. Tre stora stygn har rivits upp igen. Allt faller tillbaka där det var förut. Allt gör ont. Hjärtat värker. Jag vill mest lägga mig ner och glömma allt. Jag saknar någon jag inte borde. Jag saknar någon som inte finns längre. Det är inte samma person innanför det bekanta skalet. Jag ramlar alltid. Ju fler gånger jag ramlar desto lättare går stygnen och såren upp i fallet. Det är så konstigt att jag på samma gång redan har gett upp för flera år sen men samtidigt fortsätter på något sätt. Jag vet inte hur eller varför. Jag är vilse och har gett upp allt hopp för länge sen. Jag antar att det är det jag får leva med. 

Take a good look of what I've become

 
 
 
 Från den finaste morgonen jag någonsin upplevt. Soluppgången var slående vacker, flyttfåglar i hundratals hade samlats tillsammans på åkern och allt var fantastiskt. 

End of january

 
 
 
 
 
 
 
De senaste dagarna har varit jobbiga, to say the least. Men jag är glad att jag har så många fina människor runt mig. Jag är så sjukt tacksam för allt fint alla säger/skriver till mig. Det betyder såå mycket!
 
Idag var jag och mamma ute på en liten promenad, för att försöka få mig att må lite bättre. Det funkade för stunden skulle jag ändå säga. Är så sjukt dålig på att ta mig ut på promenader just nu - måste bli bättre. Men med depression är det inte så lätt som det kan låta och det är svårt att övertyga sig själv att gå ut. Idag har det mest varit ångesten som varit riktigt jobbig hela dagen, igår var jag mer ätstörnings-triggad och hade extremt svårt att äta. Men idag har det varit bättre i alla fall. Är ju i övrigt helt värdelös på att fota just nu, bilderna blir verkligen inget värt att sätta upp på väggen, men jag är väl lite ovan bara. Kram till alla er! (kan på tal om ingenting förstå hur så många helt plötsligt läser min blogg igen....?) 

I can be the subject of your dreams

 
 
 
 
 
Igår morse var en väldigt fin morgon må jag säga. 
Tidigare inlägg