When it's said and done - let it go

 

 

 

Världens vackraste, bästa, underbaraste häst och vän är det här. Älskling Major. Lite delar av videos som jag gjorde till gif:s i brist på annat. 

Saknar honom massor. Har inte sett honom på ett tag nu faktiskt. Önskar så himla gärna att jag hade varit i det stadiet att jag kunde njuta av att umgås med hästar, men just nu orkar jag inte med det riktigt. Jag vet inte helt säkert vad det beror på utan det är nog en blandning av lite allt möjligt. Kan vara t.ex. prestationsångesten som alltid finns i bakhuvudet, vetskapen om hur allt påverkar hästarnas hälsa och även att jag är extremt hård mot mig själv och alltid omedvetet fokuserar på det negativa. Jag tillåter inte mig själv att göra misstag och varje gång jag gör något fel tar jag åt mig extremt mycket och mår JÄTTE dåligt över det. Jag har haft svårt att fokusera på en sak, slappna av och leva i nuet och därav är jag väl rent krasst inte det mest passande sällskapet åt någon häst nu.

 

Det har varit jobbigt, för någonstans där inne vill jag så gärna. Jag har så mycket jag vill. Men det går liksom bara inte. Jag vet inte hur man ska förklara det riktigt. Det blir helt enkelt bara fel allt jag gör och så fort jag faktiskt är i ett stall känns det aldrig riktigt bra längre. 

Både Major och Melody började båda stänga ute mig rätt tydligt. Det är inget jag klandrar de för, eftersom jag inte varit det mest underhållande sällskapet. De har båda tyckt att jag varit helt okej ändå, accepterat mig men mer än så har det inte varit. De har ibland behandlat mig som luft nästan och jag har liksom inte kunnat nå fram till dem. Jag har helt enkelt inte känt att jag kan tillfredställa dem helt.

 

Detta är så jäkla svårt att förklara egentligen, svårt att sätta fingret på. Men något har helt enkelt inte känts bra. Jag har velat att det ska gå bra men i praktiken har det bara känts riktigt jobbigt oftast.

Nu till slutet har det även varit jobbigt att behöva ha något ansvar över en häst. Vilket inte är så konstigt då jag knappt klarar av att ta hand om mig själv - ännu mindre en annan individ även om jag aldrig har haft fulla ansvaret för någon. Därav är jag sen en tid tillbaka inte längre i stallet överhuvudtaget (iprincip) och avsagd från något ansvar över någon häst.

 

Jag vet verkligen inte hur man ska beskriva det, så svårt att få ut i ord. All glädje jag förut kände kring hästar har liksom sugits ur. Jag minns knappt hur det känns att känna glädje kring hästar, så illa är det. Och det skrämmer mig, jag tänker inte ljuga. Det skrämmer vettet ur mig. 

Glädje kring mycket som jag förut fann underhållande har liksom försvunnit. Jag har liksom bara blivit tömd på all glädje och jag vet inte vad jag ska göra åt det riktigt. Allt som förut fick mig att må bra och som jag tyckte var roligt är nu bara tungt och jobbigt. Jag är så rädd att det ska bli en spiral som bara går ner och ner men samtidigt vet jag inte hur man ska lösa det. Jag känner mig lite fast. Jag har dock hopp om att glädjen kring hästar och massa annat ska komma tillbaka när jag blivit frisk och kanske kommer jag inte finna glädjen i något förrän jag faktiskt börjar må bättre. När nu den dagen kommer.

 

Detta blev lite djupare än jag hade tänkt, haha. Hoppas inte att det stör! Har bara velat skriva lite om hur jag känner kring hästar just nu då det har varit jobbigt och jag har inte riktigt kunnat få ordning på mina tankar. 

Ta hand om er allihopa! ♥

Jag vill bara säga att jag förstår dig på ett sätt. Jag har också mått väldigt dåligt i perioder tidigare men då har alltid hästarna gjort mig starkare.

Samtidigt förstår jag vad du menar med att du inte riktigt blir bekväm tillsammans med hästarna. Jag är en numera inbiten "NH-hippie" och hanterar min häst på mest möjliga naturliga vis. Ändå känner jag mig värdelös som inte kan erbjuda henne ett bättre liv på lösdrift, i en betydligt större flock och med mer aktivering.

Jag skäms varje dag, men samtidigt måste jag påminna mig om hur otroligt mycket bättre min häst har det nu, inga skor, inga täcken och helklippningar, fri tillgång på hö och inga bett i munnen eller tvånget att bli riden varje dag.

Superflummig kommentar men jag vill bara säga att kämpa på, hästarna kan vara där som ett stöd, om inte för att kanske stå och klappa i timmar men iaf som en levande själ som kan lyssna på dig. Okej nu blev det ännu flummigare men iaf, kämpa på!

En dag ska du nog se att du hittar en perfekt häst som du kommer klicka till 3000 % med. Någon som ger dig glädje och en positiv inställning. Någon du vill leva för och någon som vill leva för dig. Det är ju hur svårt som helst att hitta en häst som är perfekt för en. Bara det att båda två är gamla kan ha en betydelse i det hela. En gammal häst måste bli lite som en gammal människa - mera självständig. Det skulle säkert vara lättare att hålla på med en yngre häst med lite mera energi i, varken Major eller Melody är ju energi lösa, men jag hoppas du fattar vad jag menar.

Sen har ju alla svackor, jag har tyckte det känts dåligt jätte länge inom ridningen, det är först nu jag faktiskt har börjat se att hoppet finns om att saker och ting ska bli bättre.

Lycka till, och det kommer lösa sig. ♥♥♥