Jag vet inte var någonstans jag ska dokumentera detta, men jag måste ändå någonstans få det ur mig. Så varför inte få ner det i skrift på en halvdöd blogg som ingen ändå läser.

 

* * *

 

Idag är ingen bra dag.

 

De senaste tre åren har jag kämpat med psykisk ohälsa i olika former och svårighetsgrader. Det har funnits svårare och lättare perioder men det har ändå alltid funnits där. Jag hade min allra värsta period i slutet av 2013-början av 2014, där jag hade panikattacker nästan varje dag och drunknade i min depression. Det blev tillslut snack om mediciner och jag fick börja med bara väldigt milda ångestdämpande mediciner för att jag skulle kunna sova om nätterna. När panikångesten blev riktigt illa fick jag byta till andra ångestdämpande som verkade lite snabbare. När varje milimeter av min kropp var uppslukad av depressionen blev det tillslut prat om antidepressiva. I februari-mars 2014 började jag alltså med antidepressiv medicin och fick långsamt gå upp i dos. Ni som tagit antidepressiva vet nog redan att när du går upp i dos med den medicinen blir det ofta mycket värre under några veckors tid innan kroppen vänjer sig.

 När ångesten och depression började lugna ner sig lite kom plötsligt en tredje sjukdom till ytan - ätstörningen. Jag lyckades tillslut sluta ta död på min kropp inifrån genom att långsamt börja äta igen. Efter ett tag räknades inte heller mitt BMI som underviktigt längre, vilket enligt samhället på något sätt skulle betyda att jag är botad och fri. Men saker började se bättre ut, jag klarade av att äta igen, jag hade nästan aldrig panikattacker och depressionen var inte det enda som regerade bakom pannbenet. Visst att allt inte var toppen hela tiden - det gick såklart i perioder. Men det kändes ändå som att det var påväg att bli bättre.

Slutet av 2014 och början av 2015 var även de ganska tuffa, men på något sätt var det ändå förväntat. Jag mår alltid sämre under vinterhalvåret, när allt är mörkt och kallt och trist går det helt enkelt inte att må bra för mig. Men trots stressen med allt som har med gymnasieval och alla nationella prov i nian började det ändå bli bättre igen. Sakta men säkert verkade det påväg uppåt igen. Jag hade under en tid verkligen hoppats på att jag snart kunde få trappa ner på medicinen och tillslut sluta med den, mest på grund av att sen jag började ta medicinen har jag ändrat mitt sätt att se på läkemedel, djurtester och så vidare. Med det menar jag inte att folk som inte klarar av att leva utan sina mediciner måste sluta ta dem, utan jag vill personligen bara sluta ta den här medicinen så fort som det går. När jag var på ett möte med min läkare på BUP började det plötsligt pratas om att trappa ner på medicinen under sommaren, eftersom sommarlovet skulle bli rätt lugnt, hade jag tänkt, och sen förhoppningsvis skulle det gå bra och jag skulle kunna sluta helt med medicinen sen. Men allt det gick åt helvete. 

 

Det blev ett helvete hemma, massa jobbiga saker hände, föräldrars alkoholproblem blev värre och min relation med min ena förälder förstördes helt, min panikångest kom tillbaka igen och det är väl ganska uppenbart hur jag mådde då. Så att trappa ner på någon medicin fanns inte ens på kartan i slutändan. Sen mitt i allt kaos skulle jag plötsligt börja gymnasiet. Det var rätt mycket för mig till en början men skolan gick ändå rätt bra på något sätt. Men sen började det gå neråt igen. Det blev bestämt att min pappa skulle flytta ihop med sin flickvän och hennes två barn, vilket har varit extremt jobbigt och stressande men alldeles för personligt för att kunna skriva här. Båda mina föräldrar blev under ungefär samma period sjukskrivna för helt olika anledningar. Min idrottslärare har vid flera tillfällen sagt VÄLDIGT ätstörningstriggande saker och jag har blivit triggad av familjemedlemmar. En av mina bästa vänner sårade mig och fick mig att må extremt dåligt, vilket gjort att vi idag inte ens pratar med varandra och det gör ont varje gång jag ser den personen. Jag började bli extremt virrig och glömsk, började sova extremt mycket sämre och mådde allt oftare dåligt. Min separationsångest har börjat komma tillbaka, vilket inneburit att jag har haft svårt att vara hemma själv igen. Mitt redan svaga självförtroende har helt försvunnit och självhatiska tankar är nu del av vardagen. Många nära mig har även mått extremt dåligt på senaste tiden, vilket såklart påverkar mig. Det är bara några av sakerna som hänt under senaste tiden och med allt det är det väl inte heller svårt att räkna ut att jag inte mått allt för bra på senaste tiden. Jag har allt oftare behövt gå hem från skolan på grund av ångesten eller depressionen och behövt ta många fler ångestdämpande tabletter för att stå ut. Visst att jag är funktionell i många situationer och fortfarande har perioder då jag är glad, inte alls som jag var i slutet av 2013. 

 

Det jag egentligen vill komma till med denna extremt långa text är att med tanke på hur dåligt allt har varit på senaste tiden, så har det nu kommit till den punkten då jag för första gången på ett och ett halvt år måste öka dosen på min medicin. Och för de flesta är det säkert inget speciellt. Men för mig känner jag mig så jävla misslyckad. Det är som ett stort steg tillbaka, ett bevis på mitt misslyckande. Och jag vet att det kanske är överdramatiskt, men det är så jag känner. Det blir ett extra bevis för det mina hjärnspöken hela tiden sagt: att jag aldrig kommer bli bättre. För oavsett om jag har en bra period så kan jag inte njuta av den, med vetskapen att jag ändå alltid ramlar tillbaka hit. Till ruta ett. Jag har varit rädd i flera år nu att jag inte någonsin kommer kunna sluta med medicinen och det här hjälper inte direkt. Det är som att jag fortsätter i en ond cirkel, en cirkel som aldrig tar slut och aldrig kan ta slut. Jag vet liksom inte vad jag håller på med eller vart jag är påväg längre. Jag börjar bara bli så fruktansvärt trött på det här. Orkar helt enkelt inte mer. Jag vill inte behöva kämpa med det här längre, jag vill inte ha det såhär men det är inte mitt val. Det är inte jag som är i kontroll och det suger. 

 Och just nu är jag rädd att allt ska bli ännu värre ett tag medan jag går upp i dos på medicinen. Jag är rädd att det inte ska hjälpa. 

 

Det finns många bra saker samtidigt, som jag kämpar mitt yttersta med att inte glömma. Jag vet att jag har mycket att vara tacksam över ändå, trots allt. Men som pessimist blir det automatiskt så att jag fokuserar på det dåliga och jobbiga. Vet inte ens hur jag ska avsluta detta egentligen. Det var dagens klagande helt enkelt.