Don't let me drown

 
Jag är inte okej. Jag är verkligen inte okej. Jag hatar att skriva de orden. Jag hatar att erkänna det. Men det är så det är. 
 
Jag måste få ur mig dessa ord innan jag exploderar. För varje dag kretsar så många tankar i den övre regionen att jag tappar räkningen, att jag överväldigas och drunknar. Alldeles för många av dessa tankar lämnar aldrig huvudet. Alldeles för många psykologmöten som är tomma på ord och avslutas för tidigt. Och jag är så trött på att känna ångest varje gång jag öppnar upp mig om hur jag mår, jag är trött på att skriva något på sociala medier eller liknande för att sedan i panik ta bort det sekunder senare. Jag är trött på att det händer nästan varje dag. Jag hatar mig själv för att jag håller inne så mycket och hur ångesten dödar mig vid varenda försök att öppna upp. 
 
Det finns så mycket som aldrig når mina läppar eller mina fingrar. Så mycket som jag kan tänka på månader i sträck utan att det kanske någonsin kommer bli till ord som mina stämband formar. Och det gör så ont. Allt gör så jävla ont hela tiden. Allt ifrån depressionen som har en av de värre perioderna på ganska länge till att behöva stirra på sin reflektion och hata allt du ser. Panikattackerna som börjar komma tillbaka allt mer frekvent tar långsamt död på mig, tömmer mig på all livsglädje som jag inte ens trodde fanns där från början. De outhärdliga sju timmarna det tog för mig att somna härom natten, som slutade med ångestdämpande halv 5 på morgonen för att tillslut kunna somna. Depressionen som dödar mig mest av allt, som gör att jag inte ser någon som helst mening med någonting alls. Självhatet som aldrig verkar ta slut. En konstant känsla av att aldrig vara tillräcklig. För jag kommer aldrig vara bra nog för någon och rädslan av att alla andra också snart ska inse det hemsöker mig dag in och dag ut. Jag är alltid rädd att ingen egentligen tycker om mig och att ingen någonsin kommer att göra det. Är rädd för hur mycket allt går upp och ner. Kan känna mig okej en sekund och nästa ligger jag bara i min säng, stirrar upp i taket, okapabel att ens gå upp för att borsta tänderna. Någon timme innan kan jag ha varit i skolan och betett mig som vanligt, känt mig ganska vanlig. Jag blir trött på att inte klara av någonting, att inte kunna vara som alla andra. Inte klara av att umgås med andra utan att krascha direkt efteråt och bli sängliggandes en dag i streck. Att inte känna mig delaktig i någonting och aldrig känna att jag tillför något nödvändigt. Jag är trött. Det är typ det enda jag kan säga som verkligen förklara exakt hur jag känner. Jag är så fruktansvärt sjukt jävla sinnesjukt trött. På allt. På livet. På att leva. På att vara psykiskt sjuk. På att vara jag. 
 
Tårarna har börjat komma allt lättare och oftare. Känns som nästintill varje dag på senaste tiden. Känner tårarna börjar rinna just som jag skriver det här. Jag vet inte hur jag ska avsluta det här. Men så är det väl med allt det här egentligen. Allt känns bara som en ond och hemsk cirkel som aldrig tar slut. Det har inte blivit bättre på 3 år och har egentligen gett upp hoppet för alldeles för länge sen. Jag vet inte ens hur jag fortsätter. 
 
 

83

 
Jag hoppas att det gör ont för dig också. Jag hoppas att det någonstans bortom det där falska leendet, som dyker upp när våra ögon möts, finns någon form av ånger. Jag hoppas att synen av mig hugger till någonstans, precis som det gör för mig. Att du faktiskt kan inse vad du har gjort och hur du förstört mig. Jag vill att du ska få känna all min smärta för att du verkligen ska inse vad du har gjort. Personen jag trodde jag kände, personen jag litade på och älskade, kan jag fortfarande finna mig själv att i tårar sakna - tills jag inser att den personen inte finns längre. Eller kanske finns den kvar där under skalet. Kanske var det just den som var skalet. Men nu finns bara någon kvar jag inte känner alls. Någon jag aldrig mer kommer kunna lita på, någon som jag knappt kan se utan att det gör ont. Allra ondast gör det nog att "du" egentligen är "ni".
 
 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -  
 
 
I'm burning down every bridge we made
I'll watch you choke on the hearts you break
I'm bleeding out every word you said
Go to hell for heaven's sake
 
 

Everything is shattering and it's my mistake

Nu när allt blir grönt, när alla växter kommer till liv igen efter vinterns mörker så förväntar jag någonstans mig själv att göra samma sak. Men till skillnad från växterna som vaknar åter från döden så känns det som att jag bara fortsätter förmultna. Vinterhalvåret är den svåraste delen av året för mig. Så har det varit en lång tid nu. Men vid den här tiden, framåt maj, brukar saker kännas lättare igen. Jag börjar komma till liv igen. Men det här året känns det annorlunda. Inget har lättat. Tvärtom blir allt bara svårare och svårare. Det kommer bara fler och fler saker som gör allt tyngre och tyngre. Orkar knappt med något alls och kan inte hantera någonting. Istället för att välkomna våren, det varma vädret och all grönska känner jag ångest över att jag nu tvingas bära mindre kläder. Jag måste nu visa min kropp som jag föraktar så mycket. Jag önskar att det inte var så, jag önskar att jag ärligt kunde säga att jag är bekväm med min kropp men det är jag inte. Under vinterns varmaste dagar har jag så fort jag försökt ha på mig en t-shirt offentligt fått sådan ångest att jag tagit på en långärmad över för att gömma min armar. Och jag hatar att jag skäms och vill gömma min kropp. Jag hatar att jag avskyr varenda millimeter av den och att jag nu tvingas visa upp mer och mer av den. Jag vill hellre gömma den i tjocktröjor och långa jeans. Jag vill inte ligga vaken om nätterna och inte kunna sova på grund av hatet jag känner för mig själv mer. Jag vill inte behöva hantera allt skit som konstant händer. Jag vill bara vara fri från allt det här. Men det är tydligen för mycket att begära. 

Can't win your losing fight

(potentiell tw på detta och förlåt för deppigt inlägg)
 
Jag tänkte hålla tyst. Jag tänkte låta hjärnspökena vinna och få mig att inte berätta för någon. Men när du i telefonen frågar "vad åt du till middag?" kan jag inte ljuga. Efter några sekunders tystnad tar jag andan och får fram ett "inte så mycket..." Jag har inte skippat måltider på grund av ångest på över ett år, men igår föll jag tillbaka. Jag känner mig så svag och patetisk. Jag känner mig som ett enda stort misslyckande. Det känns som jag är tillbaka på ruta ett igen. Tillslut kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Tårarna verkade aldrig sluta och jag somnade med ansiktet blött av tårar. Jag börjar ge upp hoppet. 

Depression Awareness Week

 

I would really, really appreciate if you could take a little bit of your time to read this. This will probably be one of the hardest posts that I’ve ever had to publish, but this is so important to talk about. Well first of all: this week (18th-24th of April) is Depression Awareness Week and since this is something that hits very close to home, I want to spread awareness about it and also since my birthday is within this timespan - I simply couldn’t avoid it anymore. Of course, if reading about depression is something that triggers you, you are allowed to stop reading right now. The last thing I want is for you to feel triggered by this. But I will try my best to write about this in the most non-triggering way that I can, but not everyone is comfortable reading about the topic.

 

So let’s start off by getting the elephant out of the room - yes, I suffer from depression. I was diagnosed and became aware of my depression somewhere towards the end of 2013 (so when I was 14 years old) and thankfully was already in therapy for other reasons, so I got help quite early. Since then it’s gone in waves, sometimes it’s been very severe and other times a lot less severe, but it’s always been there. It affects my every waking moment, sometimes less and sometimes more. And I’m not gonna try and sugarcoat it and make it into something it’s not - because it’s horrible to deal and live with. It destroys so much in my life and I hate it from the bottom of my heart. But at least I can try and use my own experience to spread awareness and hopefully get something good out of something bad. Because depression is so much bigger than just me and I’m far from the only one affected by it.

 

We can all feel down from time to time and circumstances can make us feel sad every now and again. But depression is not just sadness. It’s so much more than that. Depression is a mental illness. It’s an ILLNESS and a chemical imbalance in your brain that affects you in so many ways. The symptoms of depression will of course vary from person to person but I’ll just mention some of the symptoms that I experience. Such as: feeling low or sad a lot, apathy, feeling worthless and hopeless, a loss of interest in things that I usually like, constant low energy and feeling of a constant exhaustion that no sleep in the world can cure and poor concentration.

 

Depression can be (and is often) life-threatening, so we cannot afford to sweep it under the rug anymore - we need to be able to talk about it. I can’t believe that we live in society were so many people don’t feel that they can talk to anyone about their mental illness and that so many of the people that do talk to someone or seek help don’t feel they receive any help or support. Depression should be taken just as seriously as any other illness - but it’s not. This needs to stop right now.

 

Here’s what you can do: Stop saying things like “that makes me depressed”, “it’s so depressing” etc. when you’re not actually talking about the illness depression. This diminishes depression into something so less severe and serious than it is. Please don’t ever tell anyone that they shouldn’t be depressed because “other people have it worse than them”. Don’t tell people to just “get over it”, “focus on the positives” or “just choose to be happy” because it doesn’t work that way. I’m not depressed because I chose to, I’m not depressed because I’m ungrateful or spoiled and my depression is not just a phase that “everyone goes through so I should just get over it” and these things do hurt.

 

If you know someone who suffers from depression or you suspect might be suffering, show them that you’re there, perhaps ask if there’s anything you can do for them to make things a little easier and make sure they are getting the help that they need. But remember that you can’t fight their battles for them, unfortunately. You can’t make someone else's depression disappear but you can do something. To all of the people that suffer from depression I just want you to know that you are not alone and there is someone out there who cares. You’re feelings are valid and you do matter. You deserve the absolute best and you are so much more than the chemical imbalance in your brain! All the love to you. <3

 
- - - - - - - - - - - - - - - -
 
Den här texten är på engelska för att den från början var tänkt att hamna på instagram, tyvärr fick jag korta ner den men jag ville lägga upp hela texten någonstans i alla fall. Ta hand om er!

Svag

 
Idag har jag inte åstakommit något allt känns det som. Egentligen har jag åstakommit allt jag är kapabel till, men det känns aldrig tillräckligt. Jag tvingade mig upp tidigt för att lillasystern hade morgonfodring i sitt stall, hade en enormt jobbig kväll igår och kunde knappt ta mig ur sängen imorse. Lyckades hänga med på något sätt och hjälpte henne. Min slutkörda kropp tog sig sedan hem igen, lyckades hålla mig vaken i några timmar för att sedan bara slänga mig på sängen och sov i flera timmar för att slippa ångesten som rev i bröstet. För ett par dagar sedan dök ett familjeproblem upp åter igen. Något som hänt så många gånger tidigare, men nu har det varit lugnt såpass länge nu så jag är bara i sådan chock att jag är i samma jävla familjesits som jag varit så många gånger tidigare nu. Det här har gnagt i bakhuvudet hela tiden sedan dess och jag vet inte ens hur jag ska hantera det här. Jag är så arg, ledsen och trött på det här nu. Jag har inte orkat ta kontakt med min ena förälder ens på grund av det här och allt har bara varit så överväldigande och jobbigt, men idag pratade vi tillslut och jag lyckades på sagt det jag ville ha sagt och att jag inte orkar med det här just nu. Men jag känner mig inte modig trots att jag sa allt det, trots att jag faktiskt svarade i telefonen trots hur jobbigt det kände, jag känner mig så jävla svag och trasig bara. Det räcker med allt annat som redan plågar mig just nu - jag behöver verkligen inte en till sak som ska förstöra precis allt. Jag orkar bara inte med att behöva kämpa såhär exakt hela tiden. Jag springer bara runt och runt och måste konstant kämpa, jag har inget val om jag får ta pauser och andas ut - och jag får aldrig pauser. Är bara så fruktansvärt trött och vet inte hur mycket mer jag klarar av. Vill mest kräva ner mig i mitt täcke och sova tills allt jobbigt bara försvinner, men jag kan inte det och jag har inte det valet. Det har någon annan och jag är så jävla trött på att inte vara i kontroll.
 
Kände bara att jag måste få skriva av mig lite innan jag exploderar.

End of january

 
 
 
 
 
 
 
De senaste dagarna har varit jobbiga, to say the least. Men jag är glad att jag har så många fina människor runt mig. Jag är så sjukt tacksam för allt fint alla säger/skriver till mig. Det betyder såå mycket!
 
Idag var jag och mamma ute på en liten promenad, för att försöka få mig att må lite bättre. Det funkade för stunden skulle jag ändå säga. Är så sjukt dålig på att ta mig ut på promenader just nu - måste bli bättre. Men med depression är det inte så lätt som det kan låta och det är svårt att övertyga sig själv att gå ut. Idag har det mest varit ångesten som varit riktigt jobbig hela dagen, igår var jag mer ätstörnings-triggad och hade extremt svårt att äta. Men idag har det varit bättre i alla fall. Är ju i övrigt helt värdelös på att fota just nu, bilderna blir verkligen inget värt att sätta upp på väggen, men jag är väl lite ovan bara. Kram till alla er! (kan på tal om ingenting förstå hur så många helt plötsligt läser min blogg igen....?) 

Failure

 
Jag vet inte var någonstans jag ska dokumentera detta, men jag måste ändå någonstans få det ur mig. Så varför inte få ner det i skrift på en halvdöd blogg som ingen ändå läser.
 
* * *
 
Idag är ingen bra dag.
 
De senaste tre åren har jag kämpat med psykisk ohälsa i olika former och svårighetsgrader. Det har funnits svårare och lättare perioder men det har ändå alltid funnits där. Jag hade min allra värsta period i slutet av 2013-början av 2014, där jag hade panikattacker nästan varje dag och drunknade i min depression. Det blev tillslut snack om mediciner och jag fick börja med bara väldigt milda ångestdämpande mediciner för att jag skulle kunna sova om nätterna. När panikångesten blev riktigt illa fick jag byta till andra ångestdämpande som verkade lite snabbare. När varje milimeter av min kropp var uppslukad av depressionen blev det tillslut prat om antidepressiva. I februari-mars 2014 började jag alltså med antidepressiv medicin och fick långsamt gå upp i dos. Ni som tagit antidepressiva vet nog redan att när du går upp i dos med den medicinen blir det ofta mycket värre under några veckors tid innan kroppen vänjer sig.
 När ångesten och depression började lugna ner sig lite kom plötsligt en tredje sjukdom till ytan - ätstörningen. Jag lyckades tillslut sluta ta död på min kropp inifrån genom att långsamt börja äta igen. Efter ett tag räknades inte heller mitt BMI som underviktigt längre, vilket enligt samhället på något sätt skulle betyda att jag är botad och fri. Men saker började se bättre ut, jag klarade av att äta igen, jag hade nästan aldrig panikattacker och depressionen var inte det enda som regerade bakom pannbenet. Visst att allt inte var toppen hela tiden - det gick såklart i perioder. Men det kändes ändå som att det var påväg att bli bättre.

Slutet av 2014 och början av 2015 var även de ganska tuffa, men på något sätt var det ändå förväntat. Jag mår alltid sämre under vinterhalvåret, när allt är mörkt och kallt och trist går det helt enkelt inte att må bra för mig. Men trots stressen med allt som har med gymnasieval och alla nationella prov i nian började det ändå bli bättre igen. Sakta men säkert verkade det påväg uppåt igen. Jag hade under en tid verkligen hoppats på att jag snart kunde få trappa ner på medicinen och tillslut sluta med den, mest på grund av att sen jag började ta medicinen har jag ändrat mitt sätt att se på läkemedel, djurtester och så vidare. Med det menar jag inte att folk som inte klarar av att leva utan sina mediciner måste sluta ta dem, utan jag vill personligen bara sluta ta den här medicinen så fort som det går. När jag var på ett möte med min läkare på BUP började det plötsligt pratas om att trappa ner på medicinen under sommaren, eftersom sommarlovet skulle bli rätt lugnt, hade jag tänkt, och sen förhoppningsvis skulle det gå bra och jag skulle kunna sluta helt med medicinen sen. Men allt det gick åt helvete. 
 
Det blev ett helvete hemma, massa jobbiga saker hände, föräldrars alkoholproblem blev värre och min relation med min ena förälder förstördes helt, min panikångest kom tillbaka igen och det är väl ganska uppenbart hur jag mådde då. Så att trappa ner på någon medicin fanns inte ens på kartan i slutändan. Sen mitt i allt kaos skulle jag plötsligt börja gymnasiet. Det var rätt mycket för mig till en början men skolan gick ändå rätt bra på något sätt. Men sen började det gå neråt igen. Det blev bestämt att min pappa skulle flytta ihop med sin flickvän och hennes två barn, vilket har varit extremt jobbigt och stressande men alldeles för personligt för att kunna skriva här. Båda mina föräldrar blev under ungefär samma period sjukskrivna för helt olika anledningar. Min idrottslärare har vid flera tillfällen sagt VÄLDIGT ätstörningstriggande saker och jag har blivit triggad av familjemedlemmar. En av mina bästa vänner sårade mig och fick mig att må extremt dåligt, vilket gjort att vi idag inte ens pratar med varandra och det gör ont varje gång jag ser den personen. Jag började bli extremt virrig och glömsk, började sova extremt mycket sämre och mådde allt oftare dåligt. Min separationsångest har börjat komma tillbaka, vilket inneburit att jag har haft svårt att vara hemma själv igen. Mitt redan svaga självförtroende har helt försvunnit och självhatiska tankar är nu del av vardagen. Många nära mig har även mått extremt dåligt på senaste tiden, vilket såklart påverkar mig. Det är bara några av sakerna som hänt under senaste tiden och med allt det är det väl inte heller svårt att räkna ut att jag inte mått allt för bra på senaste tiden. Jag har allt oftare behövt gå hem från skolan på grund av ångesten eller depressionen och behövt ta många fler ångestdämpande tabletter för att stå ut. Visst att jag är funktionell i många situationer och fortfarande har perioder då jag är glad, inte alls som jag var i slutet av 2013. 
 
Det jag egentligen vill komma till med denna extremt långa text är att med tanke på hur dåligt allt har varit på senaste tiden, så har det nu kommit till den punkten då jag för första gången på ett och ett halvt år måste öka dosen på min medicin. Och för de flesta är det säkert inget speciellt. Men för mig känner jag mig så jävla misslyckad. Det är som ett stort steg tillbaka, ett bevis på mitt misslyckande. Och jag vet att det kanske är överdramatiskt, men det är så jag känner. Det blir ett extra bevis för det mina hjärnspöken hela tiden sagt: att jag aldrig kommer bli bättre. För oavsett om jag har en bra period så kan jag inte njuta av den, med vetskapen att jag ändå alltid ramlar tillbaka hit. Till ruta ett. Jag har varit rädd i flera år nu att jag inte någonsin kommer kunna sluta med medicinen och det här hjälper inte direkt. Det är som att jag fortsätter i en ond cirkel, en cirkel som aldrig tar slut och aldrig kan ta slut. Jag vet liksom inte vad jag håller på med eller vart jag är påväg längre. Jag börjar bara bli så fruktansvärt trött på det här. Orkar helt enkelt inte mer. Jag vill inte behöva kämpa med det här längre, jag vill inte ha det såhär men det är inte mitt val. Det är inte jag som är i kontroll och det suger. 
 Och just nu är jag rädd att allt ska bli ännu värre ett tag medan jag går upp i dos på medicinen. Jag är rädd att det inte ska hjälpa. 
 
Det finns många bra saker samtidigt, som jag kämpar mitt yttersta med att inte glömma. Jag vet att jag har mycket att vara tacksam över ändå, trots allt. Men som pessimist blir det automatiskt så att jag fokuserar på det dåliga och jobbiga. Vet inte ens hur jag ska avsluta detta egentligen. Det var dagens klagande helt enkelt. 

Niornar middag

 
 
 
Eftersom jag om exakt en vecka går ut grundskolan så anordnades det en middag för alla nior i förrigår kväll. Där togs dessa bilder i alla fall på alla fina människor som ni ser. Den enda som inte ville vara med var vår älskade T-bag eller Te-Påsse (kärt barn har många namn).
 
Det var i alla fall en ganska konstig kväll. Även om jag var överväldigad av den härliga stämningen var det ju självklart väldigt sorgligt. Efter 4 år tillsammans tar en ju att se dessa människor varje dag för givet. Det har varit en del av ens vardag i flera år. Har så blandade känslor. Har inte tänkt så mycket på att skolavslutningen börjar närma sig än då jag någonstans vet att det inte finns något jag kan göra så varför oroa sig mer.
Det är så konstigt att prata om allt som har hänt dessa fyra år och för er som inte vet det hatar jag att se tillbaka i tiden. Jag hatar verkligen känslan av nostalgi och att tänka på saker som är förbi. Men en ska väl ändå vara tacksam egentligen. Tacksam över allt bra som hänt och att jag lärt känna så många av dessa underbara människor som jag verkligen inte vill förlora. Det gör ont i hjärtat verkligen. Att tänka på allt vi gjort och att snart är det förbi.
 
Jag är lite rädd att jag själv inte ska kunna hålla kontakten med dem. Inte för att de inte betyder något för mig, utan för att det är sån jag är ofta. Har perioder där jag har en tendens av avlägsna mig från folk och när vi inte kommer ses varenda dag vill jag inte att vi ska glida ifrån varandra. Jag är mest rädd för framtiden tror jag just nu. Rädd för att jag inte vet exakt vad som kommer hända.
 
Har verkligen fått träffa de bästa vännerna du kan ha och det är otroligt hur snabbt men samtidigt otroligt långsamt fyra år flyger fram. Att tänka på allt som hänt som jag om några år förmodligen inte kommer minnas alls.
Julia, som är min bästa vän i hela världen, börjar efter sommaren på internat i Stockholm och därav kommer jag knappt se henne längre. Så när vi kramades på avslutningsmiddagen slutade det med att jag grät. Kommer sakna henne så himla mycket. Kommer sakna alla så mycket. Vill liksom inte lämna allt det här. Känns så pissigt när jag precis börjat klara av att vara skolan ordentligt.
 
Allt löser sig säkert tillslut men det gör det inte mer läskigt att komma ut i det okända. Just nu känns det bara så jobbigt med allt detta.

Jag blir djup på kvällarna

Det känns konstigt att sitta här och skriva om mina tankar. Så som jag brukade göra. Det känns verkligen så himla konstigt. Eller skrämmande mest. 
Jag hatar nostalgi. Hatar, hatar, hatar. Hatar att kolla tillbaka i tiden, kolla på saker som aldrig kommer tillbaka. Saker jag aldrig kommer få uppleva igen. Det är en så konstig känsla jag får när jag kollar igenom gamla bilder eller känslan jag fick nu när jag går in på min blogg och sen bläddrar runt bland andra människors bloggar för första gången på säkert ett halvår. Hur deras liv har ändrats och åstakommit saker. Allt sånt här överväldigar mig av någon konstig anledning. Det är så jäkla svårt att förklara hur jag känner. Jag blir bara så överväldigad av känslor av någon anledning. 
Jag har ju i princip levt utanför bloggarnas värld ett bra tag nu och känns bara så överväldigande att gå igenom allt. Hur mycket tid jag lagt ner i min blogg och hur stor del av mitt liv det ändå har varit. 16 år är väl inte längre enligt dem flesta, men att tänka på det känns som en evighet. Det är konstigt att jag existerat så länge. Att jag existerar. Jag finns. Ibland kan det vara för överväldigande. Bara att finnas. 
 
Jag mår så sjukt konstigt just nu. Har lite surrealistiska känslor just nu och känner mig väldigt maktlös och obefintlig. Lite av en väldigt djup existentiella kris helt enkelt. 
Idag hölls även begravningen för min mammas, pojkväns, dotter så har känt enormt medlidande för hennes närstående idag. Var tal om att jag skulle gå på begravningen men efter som jag inte kände henne så väl kände jag själv att det inte var så respektfullt att bara dyka upp.
 
Denna dagen går väl bara att beskrivas som överväldigande. Inget annat. Känner mig lite vilsen bara och tankarna har bara snurrat och snurrat i huvudet konstant. Har känt mig på gränsen till tårar dessutom nästan hela tiden och vet inte riktigt hur jag ska känna. Förlåt för rörigt inlägg, men nu välde bara känslorna över. 
 
Självporträtt från 2012

Express yourself

Jag tror att många är förvirrade just nu kring mig. Det hade jag också varit. Går man tillbaka bara ett år i mitt arkiv är det smockfullt med hästar. Men jag är inte samma person som jag var då. Jag är inte samma person som jag var för två år sedan, för ett år sedan, för ett halvårsedan, för en månad sen. Men man förändras ju konstant och det är ju bara en del av livet helt enkelt.
I alla fall så har min mentaliet när det gäller djur ändrats väldigt mycket och många runt omkring mig har inte riktigt hängt med i hur mina åsikter och förhållningssätt har ändrat sig. Jag får ofta frågor om det och folk missförstår ofta. Ett exempel har varit i min familj kring frågan om hur Frida ska göra när hon ska lämna tillbaka hästen hon hyr just nu, då har jag gång på gång fått frågan om jag inte kan dela med henne och låta henne göra som hon vill så kan jag "typ hålla på med hästen från marken". För ett år sedan hade jag förmodligen svarat ja på frågan men idag ser mitt tankesätt ut annorlunda.
Därför vill jag helt enkelt bara försöka beskriva hur jag känner kring djur i allmänhet. Detta är alltså då lite av en tillbakablick i tiden och som kommer leda fram till vart jag är nu. Vill nog skriva om framtiden vid ett annat tillfälle. 
 
* * *
Vi föds alla in i ett samhälle uppbyggt av normer, förväntningar & traditioner. Att det är detta som formas oss som individer är något jag ofta vill upplysa folk om, få folk att tänka efter lite extra på.
Men så fungerar väl egentligen alla djur. Vi lär oss av våra föräldrar för att överleva. Vi äter det de ger oss (eller kollar på vad de äter) och lär oss av hur det beter sig och vad de tänker och tycker. Det flesta lärs rätt tidigt in i mentaliteten att vi människor är väldigt överlägsna, oavsett om det kanske sällan sägs rent ordagrant. Vi ifrågasätter sällan allt detta och det är ju inte meningen att vi ska ifrågasätta det. Vi växer upp efter våra förväntade könsroller, vi förväntas vara heterosexuella och de flesta av oss har många interaktioner med djur. Antingen kan det vara direkta interaktioner med dem, med deras döda kroppar eller biprodukter. 
Jag har varit i samma sits. Jag åt och använde djur på mitt eget bevåg under runt 14 år av mitt liv. Under min uppväxt har jag haft ett antal husdjur, de flesta av de har varit gnagare och fått spendera hela sina liv i burar. 
 
Det som dock förvirrar mig extremt är hur vi särbehandlar djuren också. Speciesism kallas ju detta (artism på svenska). De flesta har väl hört talas om rasism, sexism o.s.v. med speciesism är ofta ett nytt begrepp för de flesta. Alla dessa har ju gemensamt att vi helt enkelt delar in levande ting i fack, rangordnar dessa utifrån något som vi själva anser (så att vi själva hamnar längst upp). Och det är just det som bygger upp det mesta som är fel med världen idag: idén att vissas liv är mer värda än andras. 

Vi placerar ju oss själva högst upp, men inte nog med det så har vi olika arter av djur som behandlas olika. Vi lär oss att vi ska älska och avguda hundar, katter, hästar osv. medans kor, grisar, kycklingar och fiskar kan vi systematiskt döda, göra gravida för att sedan sno deras bebisar, stänga in de i burar där de knappt kan röra sig och ingen bryr sig alls. Vad är det för jävla regel som gör att vissa djur har mer rätt att leva än andra? 
Men trots det så behandlar vi även de djuren som vi säger oss älska som skit. Vi överavlar dem till den punkt att de inte ens kan andas normalt (bulldog är ett lysande exempel) för att vi vill ha en söt liten hund att ha i våra hem och vi förslavar dem och ser dem som saker som vi bara har rätt att äga. Och jag växte upp på detta sätt utan att ifrågasätta något. För det göra man inte, för det är bara så det är
 
Bild 1: jag på ALV sittandes på en häst / Bild 2: Frida och jag tillsammans med våra dåvarande kaniner - 2004
 
Jag och två kattungar (som jag, Frida & Moa var hos hela tiden) i Turkiet 2008
 
Men vi använder djur till så mycket mer än mat idag. De 'ska' massproduceras så vi kan döda dem och sen äta dem, de ska producera biprodukter som vi också av någon konstig anledning ska äta, de ska finnas för att underhålla oss på zoon och cirkusar, de måste finna sig med att vara instängda i burar eller tvingas vistas i våra hem, de ska finnas för att vi ska kunna testa saker på de (typ kosmetika för hur ska vi annars överleva?!?!?), de ska bli kläder. Det är djur i allt!
 
Samtidigt skulle jag nog ändå alltid sagt att jag älskade djur. Det förvirrar mig väldigt mycket dock. Vad vi definerar som att älska djur för mig känns som totala motsatsen ibland! 
Men jag har alltid brytt mig någonstans. Det bästa jag gjort skulle jag ändå säga var när jag räddade katten Happy. Hon hade rymt hemifrån då hon börjat bråka med en annan katt och varit ute mitt i vintern (det var minus 20 grader natten innan jag hittade henne) i någon månad. Hon såg ut som ett skelett, hade is i hela svansen och var desperat för att få komma in hos någon. Jag tog hem henne och lyckades få tag i de gamla ägarna och idag lever hon, 12 år gammal, hos min faster och har det så bra. Hon hade absolut inte klarat sig mycket längre om jag inte hade tagit hem henne. 
 
 
Jag växte som sagt upp kring en del husdjur då och då, vistades på zoon, gick på någon cirkus eller så och så vidare. När jag var runt 12 började jag även rida. Jag började rida på det traditionella engelska sättet. Det var gå in till hästen, rykta, på med sadel, träns och hästen gjorde något för att undvika det var den bara tjurig eller dum, sen skulle man upp på ryggen, dra i bettet eller sparka med benen för att få hästen att göra vad du ville. Och till en början följer man ju bara strömmen. Så gör man ju alltid. Ridning var ju en sport, så då måste man ju lära sig av de erfarna. Man är medveten om att hästen du sitter på lever, men samtidigt glöms deras åsikt bort. 
Min resa genom hästvärlden och allt sånt har lärt mig väldigt mycket. Jag har förändrats otroligt och det har varit en krokig resa. 
Det började med att jag började bli mer upplyst om hur fel vi faktiskt behandlar hästar. En punkt som många som håller på med hästar aldrig verkar kunna komma till. Man blir så fast i att det man göra är det enda sättet att göra något på. Så funkar ju hela samhället. Oavsett hur etiskt fel något är så spelar det tydligen ingen roll om många människor gör det. 
Användningen av bett var det första jag började ställa mig skeptiskt till. Så till en början höll jag mig mest till att bara vara anti mot olika redskap som orsakar eller kan orsaka hästen smärta. Det var första senare det började nå till mentaliteten man har kring hästar. Man har verkligen mentaliteten att visst, hästar är levande varelser men de är samtidigt våra slavar som måste göra allt vi ber dem om. "Det är du som bestämmer, inte hästen", "man måste visa vem som bestämmer". Jag har redan skrivit massvis kring hästar och kan prata i evigheter.
Men helt enkelt så började jag långsamt lyssna på hästarna jag var kring, lyssnade på vad de hade att säga istället för att bara ta deras rygg som min sittplats för givet. De existerade aldrig och kommer aldrig existera för att tillfredställa mitt begär att placera min rumpa på deras rygg.
 
Jag skulle nog säga att det mer var en känsla jag gick efter. Varje gång jag hade suttit däruppe på ryggen i en timme och sen hoppade ner så kändes det aldrig bra. Jag vet inte ens hur många gånger jag grät eller störtgrät för att jag fick så dåligt samvete. Något i mitt undermedvetna förstod nog faktiskt att vad jag höll på med inte kändes bra, i från hästens synvinkel. Det vart liksom som att jag kände hästens smärta och samvetet bara bubblade över. Då började intresset dö ut, men först kunde jag inte sätta ord på det riktigt.
Jag läste på mycket och började rida bettlöst, intressera mig för hästanatomi, barfotaskoning, att ha en tvåvägskommunikation med hästen och behandla den som en vän.
 
Jag började sticka ut tillsist. Det brände nog folk lite för mycket i ögonen. Jag var den som en hel dag bara kunde sitta inne i hästhagen och kolla på hur hästarna fridfullt betade, utan att störa dem. Jag blev den som inte höll strypgrepp om grimskaften när jag skulle gå med en häst från hagen. Jag har blivit skrattad åt och många har idiotförklarat mig för mitt sätt som jag såg på hästar. Och jag fann liksom aldrig något som jag själv trivdes med. För vad jag än gjorde kände jag bara skuld över att jag utnyttjade en individ för min egen nöjes skull. Och det var och är inte rätt! Vad har jag för rätt att bestämma över varenda steg en annan individ ska ta?
 
 
 
 
 
Svårt att kortfatta något som ändå var en stor del av min vardag under ett bra antal år i bara några bilder. De är inte heller exakt i ordning men på ett ungefär så ser man väl hur det utvecklats.
Kortfattat kan man väl säga såhär: intresset försvann när jag ändrade min uppfattning om vad vi människor har rätten till att göra mot andra djur. Idag sätter jag mig emot mentaliteten vi har mot djur. För det är inte bettet det är fel på egentligen (trots att den orsakar smärta) (källa 1, källa 2, källa 3), utan det är mentaliteten vi har som gör att vi antar att vi behöver ha bett för kunna "ha kontroll" över hästen. 
 
Så för att avsluta detta. Som vegan så står jag för och tror på att jag vill kunna undvika all form av onödig användning av djur. Att hjälpa ett djur som har det svårt ser jag inget fel på, men att systematisk och onödigt utnyttja djur sätter jag mig emot på alla sätt och tänker inte delta i längre. För djuren existerar som sagt inte FÖR mig, det existerar med mig och har lika stor rätt att vara här utan att bli användna av oss och utan att vi utnyttjar dem för våran egen skull. 
 
Vill senare leda detta till mina framtidsdrömmar, just eftersom mina framtidsdrömmar har ganska mycket med vad jag tycker om djur och användningen av djur. Ledsen om detta inlägg var lite barskt, blir så när jag är upprörd över något. Har jobbat på detta inlägget väldigt länge dock och det krävs en del mod att våga lägga ut det här.

Sånt som jag fångat genom telefonen för länge sedan

 Bild 1-3: Qastor - 4-5: solnedgångar vid olika tillfällen - 6: Tess the artist - 7: Major från den här dagen - 8: Julia framför green screen när vi var på öppet hus @ gymnasie - 9: random föl - 10: morgon ljus - 11: Major
 
Mitt liv just nu är så himla konstigt. Det är enda sättet att beskriva det på. För det är inte fruktansvärt dåligt hela tiden men samtidigt känns det inte bra och trivs inte just nu. Mina vänner och familj är de som får mig att må bra just nu. 
Det känns på något sätt som att jag håller på att tyna bort. När jag kollar igenom gamla bilder och bara känner den där konstiga känslan i bröstet. Det gör inte ont men det är heller ingen skön känsla. Att minnas allt jag brukade vara, allt jag brukade göra, gör att det känns som att jag bara håller på att tyna bort helt enkelt.
Att förändras är ju bara en naturlig del av livet, men det är samtidigt svårt att påminnas om allt som har och kommer förändras. Jag brukade spendera så mycket tid i stallet (trots att minskat intresse för allt det är helt logiskt egentligen), älskade att fota och redigera och att blogga. Alla de intressena har försvunnit nästan helt. Just nu känns det bara som att jag fyller tid, inte så mycket mer.
Jag har bara en inspirationssvacka till livet i allmänhet. Men i allmänhet så är det väl ändå rätt bra. Jag klarar mig. Men kring hobbys och så vidare är det rätt lågt.

Vissa dagar är värre än andra

Ibland störs man bara av tankar. Men likt irriterande flugor som surrar kring huvudet kan de oftast gå att vifta bort för en stund. Det betyder inte att flugan inte kommer tillbaka och surrar, men det kan bli lugnt en stund. 
Idag vaknade jag istället och kände redan då ingen lust att möta den här dagen. Men jag kämpade mig upp ur sängen och iväg till skolan i alla fall. 
 
Det är underligt hur en depression ska vara en psykisk sjukdom, men trots det kan en känna det i hela kroppen. Det var just en sån dag idag. Hela kroppen kändes som en sten och att fysiskt hålla i något (i detta fallet en penna som jag försökte föra över pappret för att forma ord) känns som en uppgift endast ämnad för någon med enorm styrka. Hela min kropp kändes nästan förlamad. Det var som att hela kroppen, från topp till tå, bara sa ifrån. 
 
Att dra munngiporna uppåt för att le åt folk kändes som om det krävdes lika mycket ansträngning som att springa 100 mil. Att öppna munnen för att svara på någons fråga kändes minst lika jobbigt. Kroppen fungerar bara inte. Jag känner mig inte riktigt närvarande på något sätt. Kan sitta och stirra ut i ingenting hur länge som helst utan att ens märka det. När jag sedan gav upp att försöka göra den där uppgiften i biologi och skulle gå och säga till någon att jag gick hem så kände jag hur tårarna ville välla fram ur ögonen, men jag höll dem tillbaka så gott det gick.
 
Det är så otroligt svårt att förklara det här för någon som inte upplevt det själv. Det är inget riktigt man kan peka på, det är bara en känsla som tar över hela ens väsen. Man känner bara att man inte orkar göra något alls och man orkar inte bry sig riktigt. Det är en obalans i hjärnan som känns i hela kroppen, men inte riktigt går att beskriva med ord. Jag förstår faktiskt inte ens hur jag mår själv om jag ska vara helt ärlig.
 
Det här beror egentligen inte på någon situation. Jag skulle ändå säga att jag mått helt okej den senaste tiden och det var ett tag sedan jag kände mig såhär nere som jag gjort idag. Inget speciellt har hänt utan min kropp och knopp orkar bara inte med något idag. Jag hoppas innerligt att det bara är en dålig dag. Men just nu är jag bara väldigt trött på att må såhär, att det ska hoppa upp och ner hela tiden och aldrig så blir det riktigt bra i längre än några veckor. Jag vill ju egentligen kunna vara en vanlig funktionell människa. Men det var länge sen jag kände att depressionen var såhär jobbig en hel dag. Men kanske mår jag bättre imorgon igen, eller så blir det aldrig bra? Vad definerar att må bra egentligen? 
 

Jag tror att vi lägger ner det här för ett tag

Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska säga förutom att jag inte vet.
Jag har inte känt lust till bloggning den senaste tiden och varken haft några bilder eller något annat bra att dela med mig av oftast. Det blir massvis med tid som slängs bort till att sitta framför en tom sida för ett nytt inlägg men vara okapabel att skriva något. 
Och allt har gått sämre neråt i en ond spiral med bloggen, och när responsen försvinner så minskar ju även själva glädjen i det. Jag försöker inte klanka ner på någon annan, jag hade inte bloggat bättre för att jag hade haft massa som kommenterade dagligen, jag vill bara ta upp lite bidragande faktorer. Men ibland har det känns som om den tiden jag spenderar på bloggen inte ger någonting till mig längre. 

Det är jobbigt att skriva detta. En del av mig önskar att jag för en gångs skull kunde hålla igång något intresse men det här verkar bara rikta sig neråt just nu. Jag vill någonstans verkligen men det går inte. Alla intressen jag tidigare hade kan jag inte längre finna glädje i och tillsammans med mycket annat känns det meningslöst. Jag finner inte mycket med mening längre.

Jag har bara varit så konstig på senaste tiden. Jag kan verka bättre för de flesta runt omkring, jag kan skratta, le och prata normalt men jag kan på något sätt inte riktigt få ut mina andra känslor till folk, inte i kroppsspråk eller ord. 

Samtidigt mår jag inte sjukt dåligt, känner mig mest underlig och oförutsägbar. Jag klarar mig, det gör jag. Men jag är inte nöjd eller lycklig. Det vet jag inte om jag någonsin kommer vara. Och jag skiftar mellan att inte bry mig alls eller att bry mig för mycket, att hoppas på ett ljus i slutet av tunneln (som ändå aldrig kommer) eller att helt enkelt lära sig att acceptera mörkret. 

Men för tillfället så lägger jag ner bloggen för att det känns bäst så för mig. Känner jag att jag har något bra att lägga ut så kan jag väl göra det någon gång men jag vill bara få det officiellt på något sätt.

Wow, detta blev mycket djupare än vad jag trodde men det är bara så stört mycket som cirkulerar runt i min hjärna som jag måste få ut. 

Tills och om vi hörs igen. 


Pseudologia fantastica

 
 
Hur kan det kännas som att det har hänt jätte mycket men ändå känns det som om ingenting har hänt? Jag tror bara min hjärna gått på lite för mycket på högvarv helt enkelt. Vet inte hur jag har känt mig på senate tiden. Inte bra, inte dåligt. Förutom mentala breakdown the other day och lite så har det väl varit rätt stabilt.
Som sagt så var det gymnasiemässa igår. Faktiskt väldigt roligt och har mycket jag skulle kunna tänka mig att gå. Känns bra och blev lite mer optimistisk efter mässan. Fortfarande väldigt jobbigt mentalt. Jag inser liksom gång på gång att "SHIT, jag går i nian". Känns ibland bara jobbigt att inse allt som måste göras helt enkelt. Dock går skolan rätt bra just nu. Lyckas faktiskt få saker gjorda igen. Känner mig nästan som en fullt funktionell människa då. Bra känsla.
Har även börjat skriva en lång text i ett word-dokument om min resa genom min mentala ohälsa. Resan är förmodligen inte över på ett tag, kanske aldrig till och med, men till poängen så har det varit väldigt skönt att få skriva massa och kunna inse vad som har gått framåt. Texten är bara påbörjad men ligger nu på fyra sidor och runt 2000 ord. Om någon del av texten någonsin blir publicerad någonstans får väl tiden avgöra.
 
Har skrivit en del idag, både på den texten och i skolan och känt mig allmänt kreativ idag. Det var länge sen jag kände kreativitet faktiskt. Har även gjort lite klotter under nästan hela dagen. Suger på att rita. Det är något jag önskar från djupet av mitt hjärta att jag var bra på. Blir så avundsjuk på folk som kan rita ibland. 
I övrigt har jag mest lyssnat på FTP hela dagen så här får ni en fantastisk låt av dem. Tacka mig inte! 
 
Tidigare inlägg