Express yourself

Jag tror att många är förvirrade just nu kring mig. Det hade jag också varit. Går man tillbaka bara ett år i mitt arkiv är det smockfullt med hästar. Men jag är inte samma person som jag var då. Jag är inte samma person som jag var för två år sedan, för ett år sedan, för ett halvårsedan, för en månad sen. Men man förändras ju konstant och det är ju bara en del av livet helt enkelt.
I alla fall så har min mentaliet när det gäller djur ändrats väldigt mycket och många runt omkring mig har inte riktigt hängt med i hur mina åsikter och förhållningssätt har ändrat sig. Jag får ofta frågor om det och folk missförstår ofta. Ett exempel har varit i min familj kring frågan om hur Frida ska göra när hon ska lämna tillbaka hästen hon hyr just nu, då har jag gång på gång fått frågan om jag inte kan dela med henne och låta henne göra som hon vill så kan jag "typ hålla på med hästen från marken". För ett år sedan hade jag förmodligen svarat ja på frågan men idag ser mitt tankesätt ut annorlunda.
Därför vill jag helt enkelt bara försöka beskriva hur jag känner kring djur i allmänhet. Detta är alltså då lite av en tillbakablick i tiden och som kommer leda fram till vart jag är nu. Vill nog skriva om framtiden vid ett annat tillfälle. 
 
* * *
Vi föds alla in i ett samhälle uppbyggt av normer, förväntningar & traditioner. Att det är detta som formas oss som individer är något jag ofta vill upplysa folk om, få folk att tänka efter lite extra på.
Men så fungerar väl egentligen alla djur. Vi lär oss av våra föräldrar för att överleva. Vi äter det de ger oss (eller kollar på vad de äter) och lär oss av hur det beter sig och vad de tänker och tycker. Det flesta lärs rätt tidigt in i mentaliteten att vi människor är väldigt överlägsna, oavsett om det kanske sällan sägs rent ordagrant. Vi ifrågasätter sällan allt detta och det är ju inte meningen att vi ska ifrågasätta det. Vi växer upp efter våra förväntade könsroller, vi förväntas vara heterosexuella och de flesta av oss har många interaktioner med djur. Antingen kan det vara direkta interaktioner med dem, med deras döda kroppar eller biprodukter. 
Jag har varit i samma sits. Jag åt och använde djur på mitt eget bevåg under runt 14 år av mitt liv. Under min uppväxt har jag haft ett antal husdjur, de flesta av de har varit gnagare och fått spendera hela sina liv i burar. 
 
Det som dock förvirrar mig extremt är hur vi särbehandlar djuren också. Speciesism kallas ju detta (artism på svenska). De flesta har väl hört talas om rasism, sexism o.s.v. med speciesism är ofta ett nytt begrepp för de flesta. Alla dessa har ju gemensamt att vi helt enkelt delar in levande ting i fack, rangordnar dessa utifrån något som vi själva anser (så att vi själva hamnar längst upp). Och det är just det som bygger upp det mesta som är fel med världen idag: idén att vissas liv är mer värda än andras. 

Vi placerar ju oss själva högst upp, men inte nog med det så har vi olika arter av djur som behandlas olika. Vi lär oss att vi ska älska och avguda hundar, katter, hästar osv. medans kor, grisar, kycklingar och fiskar kan vi systematiskt döda, göra gravida för att sedan sno deras bebisar, stänga in de i burar där de knappt kan röra sig och ingen bryr sig alls. Vad är det för jävla regel som gör att vissa djur har mer rätt att leva än andra? 
Men trots det så behandlar vi även de djuren som vi säger oss älska som skit. Vi överavlar dem till den punkt att de inte ens kan andas normalt (bulldog är ett lysande exempel) för att vi vill ha en söt liten hund att ha i våra hem och vi förslavar dem och ser dem som saker som vi bara har rätt att äga. Och jag växte upp på detta sätt utan att ifrågasätta något. För det göra man inte, för det är bara så det är
 
Bild 1: jag på ALV sittandes på en häst / Bild 2: Frida och jag tillsammans med våra dåvarande kaniner - 2004
 
Jag och två kattungar (som jag, Frida & Moa var hos hela tiden) i Turkiet 2008
 
Men vi använder djur till så mycket mer än mat idag. De 'ska' massproduceras så vi kan döda dem och sen äta dem, de ska producera biprodukter som vi också av någon konstig anledning ska äta, de ska finnas för att underhålla oss på zoon och cirkusar, de måste finna sig med att vara instängda i burar eller tvingas vistas i våra hem, de ska finnas för att vi ska kunna testa saker på de (typ kosmetika för hur ska vi annars överleva?!?!?), de ska bli kläder. Det är djur i allt!
 
Samtidigt skulle jag nog ändå alltid sagt att jag älskade djur. Det förvirrar mig väldigt mycket dock. Vad vi definerar som att älska djur för mig känns som totala motsatsen ibland! 
Men jag har alltid brytt mig någonstans. Det bästa jag gjort skulle jag ändå säga var när jag räddade katten Happy. Hon hade rymt hemifrån då hon börjat bråka med en annan katt och varit ute mitt i vintern (det var minus 20 grader natten innan jag hittade henne) i någon månad. Hon såg ut som ett skelett, hade is i hela svansen och var desperat för att få komma in hos någon. Jag tog hem henne och lyckades få tag i de gamla ägarna och idag lever hon, 12 år gammal, hos min faster och har det så bra. Hon hade absolut inte klarat sig mycket längre om jag inte hade tagit hem henne. 
 
 
Jag växte som sagt upp kring en del husdjur då och då, vistades på zoon, gick på någon cirkus eller så och så vidare. När jag var runt 12 började jag även rida. Jag började rida på det traditionella engelska sättet. Det var gå in till hästen, rykta, på med sadel, träns och hästen gjorde något för att undvika det var den bara tjurig eller dum, sen skulle man upp på ryggen, dra i bettet eller sparka med benen för att få hästen att göra vad du ville. Och till en början följer man ju bara strömmen. Så gör man ju alltid. Ridning var ju en sport, så då måste man ju lära sig av de erfarna. Man är medveten om att hästen du sitter på lever, men samtidigt glöms deras åsikt bort. 
Min resa genom hästvärlden och allt sånt har lärt mig väldigt mycket. Jag har förändrats otroligt och det har varit en krokig resa. 
Det började med att jag började bli mer upplyst om hur fel vi faktiskt behandlar hästar. En punkt som många som håller på med hästar aldrig verkar kunna komma till. Man blir så fast i att det man göra är det enda sättet att göra något på. Så funkar ju hela samhället. Oavsett hur etiskt fel något är så spelar det tydligen ingen roll om många människor gör det. 
Användningen av bett var det första jag började ställa mig skeptiskt till. Så till en början höll jag mig mest till att bara vara anti mot olika redskap som orsakar eller kan orsaka hästen smärta. Det var första senare det började nå till mentaliteten man har kring hästar. Man har verkligen mentaliteten att visst, hästar är levande varelser men de är samtidigt våra slavar som måste göra allt vi ber dem om. "Det är du som bestämmer, inte hästen", "man måste visa vem som bestämmer". Jag har redan skrivit massvis kring hästar och kan prata i evigheter.
Men helt enkelt så började jag långsamt lyssna på hästarna jag var kring, lyssnade på vad de hade att säga istället för att bara ta deras rygg som min sittplats för givet. De existerade aldrig och kommer aldrig existera för att tillfredställa mitt begär att placera min rumpa på deras rygg.
 
Jag skulle nog säga att det mer var en känsla jag gick efter. Varje gång jag hade suttit däruppe på ryggen i en timme och sen hoppade ner så kändes det aldrig bra. Jag vet inte ens hur många gånger jag grät eller störtgrät för att jag fick så dåligt samvete. Något i mitt undermedvetna förstod nog faktiskt att vad jag höll på med inte kändes bra, i från hästens synvinkel. Det vart liksom som att jag kände hästens smärta och samvetet bara bubblade över. Då började intresset dö ut, men först kunde jag inte sätta ord på det riktigt.
Jag läste på mycket och började rida bettlöst, intressera mig för hästanatomi, barfotaskoning, att ha en tvåvägskommunikation med hästen och behandla den som en vän.
 
Jag började sticka ut tillsist. Det brände nog folk lite för mycket i ögonen. Jag var den som en hel dag bara kunde sitta inne i hästhagen och kolla på hur hästarna fridfullt betade, utan att störa dem. Jag blev den som inte höll strypgrepp om grimskaften när jag skulle gå med en häst från hagen. Jag har blivit skrattad åt och många har idiotförklarat mig för mitt sätt som jag såg på hästar. Och jag fann liksom aldrig något som jag själv trivdes med. För vad jag än gjorde kände jag bara skuld över att jag utnyttjade en individ för min egen nöjes skull. Och det var och är inte rätt! Vad har jag för rätt att bestämma över varenda steg en annan individ ska ta?
 
 
 
 
 
Svårt att kortfatta något som ändå var en stor del av min vardag under ett bra antal år i bara några bilder. De är inte heller exakt i ordning men på ett ungefär så ser man väl hur det utvecklats.
Kortfattat kan man väl säga såhär: intresset försvann när jag ändrade min uppfattning om vad vi människor har rätten till att göra mot andra djur. Idag sätter jag mig emot mentaliteten vi har mot djur. För det är inte bettet det är fel på egentligen (trots att den orsakar smärta) (källa 1, källa 2, källa 3), utan det är mentaliteten vi har som gör att vi antar att vi behöver ha bett för kunna "ha kontroll" över hästen. 
 
Så för att avsluta detta. Som vegan så står jag för och tror på att jag vill kunna undvika all form av onödig användning av djur. Att hjälpa ett djur som har det svårt ser jag inget fel på, men att systematisk och onödigt utnyttja djur sätter jag mig emot på alla sätt och tänker inte delta i längre. För djuren existerar som sagt inte FÖR mig, det existerar med mig och har lika stor rätt att vara här utan att bli användna av oss och utan att vi utnyttjar dem för våran egen skull. 
 
Vill senare leda detta till mina framtidsdrömmar, just eftersom mina framtidsdrömmar har ganska mycket med vad jag tycker om djur och användningen av djur. Ledsen om detta inlägg var lite barskt, blir så när jag är upprörd över något. Har jobbat på detta inlägget väldigt länge dock och det krävs en del mod att våga lägga ut det här.

Hemma tidigare än planerat & deeptalk

 
Jag är då redan på hemmaplan lite tidigare än vad det var tänkt. Skulle kunna gå in hur detaljrikt som helst egentligen så skriver ändå en liten längre text. Redan andra dagen så kände jag att jag mest ville hem, inte på grund av hemlängtan egentligen utan jag vet inte hur man ska förklara det riktigt. Jag trivdes inte mentalt helt enkelt. Och när man redan har problem med ångest, stress och panik så vart det för mig väldigt stressigt att vara där och att man ständigt MÅSTE befinna sig här och där. Jag behövde bara hem och ta det lugnt och faktiskt få sova om nätterna helt enkelt. 
Detta blandat med att jag inte alls trivdes med hästhanteringen och ridningen. Folk var väldigt skeptiska (och vissa bara nyfikna) till sättet jag håller på med hästar. De två ridpassen jag red fick jag inte höra något annat än: "korta tygeln", "korta tygeln", "korta tygeln". Och då menar jag alltså INGET annat, förutom förklaringar om hur korta tyglar jag skulle ha och varför. Jag red alltså då med endast tygeln vikt i min hand, visar vägen och frågade om Amira ville ändra tempo med hjälp av enbart sitsen. Jag får ångest när jag vet hur det jag sitter och håller henne i munnen med påverkar henne och vilket obehag och även smärta det ger henne. Hon vart plötsligt en annan häst när jag red såhär och jag märkte hur hon trivdes mycket bättre men att sen att endast få negativ feedback på det kändes ju lite halvdant.
 
Jag inbillade mig innan att jag på något sätt skulle kunna komma överens med de där så jag kunde göra det på mitt eget sätt men det funkade ju inte riktigt så. Säger inte mer om detta men jag kan väl säga att jag inte höll med om allt helt enkelt och det passade ju verkligen inte mig vilket jag redan visste innan men det var jobbigare än jag trodde. Trots det gjorde jag ju ändå på mitt egna sätt och valde bland annat att inte rida Amira till hagen en dag för att hon sa nej till det & tog även av nosgrimman, men de två ridpassen jag hade var faktiskt helt underbara och har inte känts så bra att rida på väldigt länge. Vetskapen av det obehag som ridning orsakar hästar har jag ju alltid haft med mig i bakhuvudet när jag har ridit nu på senaste tiden och jag har insett nu att det är därför glädjen i det har tynat bort.
Men dessa två pass kände jag verkligen bara: "YES! Det är precis såhär jag vill ha det om jag väl rider. Såhär vill jag att det ska vara och kännas." Visst såg det säkerligen inte särskilt fantastiskt ut men det jag menar är mer att jag kunde rida två hela pass med endast minimala hjälper för att kommunicera. Jag kände verkligen att Amira trivdes mycket bättre och hon visade inget större missnöje, och inte på det sättet att jag var sträng och inte lät henne visa missnöje eller säga vad hon tyckte utan hon hade friheten till att säga vad hon ville men just dessa två pass hade hon inget speciellt att anmärka på utan höll glatt med mig. Det värmde så djupt in i själen verkligen. Varenda tygeltag innan har liksom varit som en kniv i magen för att jag på något sätt känner hästarnas smärta i det ögonblicket. Och de flesta tycker väl jag är mesig med detta och att hästarna inte går sönder för att man tar lite i munnen någon gång. Och visst, hästarna går väl inte av på mitten men samtidigt så vill jag i alla fall helst orsaka så lite obehag och smärta som möjligt. Sen finns det oerhört få som håller med mig om detta vilket jag är väldigt medveten om. 
 
Okej, detta är på gränsen till att spåra ur nu för jag är trött - p.g.a. brist på sömn - och känslosam, hahaha. Godnatt på er! Ska nog se till att ta igen lite sömn hade jag tänkt.

Nu bär det av!

 
 
 
Nu åker jag iväg på ridläger i en hel vecka! Trots att jag kanske inte är jätte taggad just när det kommer till själva riddelen och så, så kände jag oerhörd längtan när jag kollade igenom bilderna. Mest längtan efter personerna som var där förra året men bara hela upplevelsen i helhet med den fina omgivningen. Visst lockade ridningen förra året och så men nu har jag ju rätt annorlunda ståndpunkter jämfört med då. Men det ska väl bli rätt kul ändå även fast det kommer ju inte bli samma sak som förra året. För alla som var där förra året kommer ju inte tillbaka i år. Bland annat får jag i år inte träffa tjejen på mittenbilden, Karin. Jätte tråkigt för jag saknar henne super-mega mycket verkligen. 
Jag hoppas att jag får en bra vecka i alla fall, ska ta vara på den för jag åker ju knappast tillbaka efter detta. För sån här sorts hästhantering och ridning är ju inte riktigt vad jag gillar och håller med om. Men det ska som sagt bli så himla mysigt med själva upplevelsen. Har fixat ett par inlägg som kommer upp i veckan i alla fall så håll utkik. :) 

Alla trångsynta hästmänniskor

Just nu är jag bara så sjukt upprörd, arg och nästintill ledsen över hur sjukt trångsynta alla hästmänniskor idag tycks vara. Och jag kan säkert ses som trångsynt ur många andra synvinkel men det får de gärna tycka i så fall. Anledningen till att jag tar upp det här just nu är för att jag snubblade förbi ett inlägg på en hästblogg häromdagen. Detta inlägget är skrivet för ett par månader sedan och är inte nytt eller så. Många fattar säkert vilken blogg och vilket inlägg jag pratar om men jag tänker inte skriva ut någon länk. Min mening är inte att klanka ner på någon, detta handlar egentligen inte något om inlägget eller så. Men jag kan väl föreställa mig att jag kan få mycket hat för detta inlägg men helt ärligt orkar jag inte bry mig särskilt mycket. 
I det här inlägget klankade man i alla fall väldigt mycket ner på såkallade "NH-människor" för att de tydligen klagar på allt och att det inte går att ha sin häst på det "naturliga sättet" om man ska tävla. Kommentarerna var jätte positiva och majoriten höll med om att det var NH-människorna som gör fel när de klagar på att folk använder bett, skor, täcke o.s.v.
 
• • •
 
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Vill förtydliga lite kort att jag är vegetarian och det har ändå ganska stort inflytande på mitt hästtänk, så ni förstår kanske då att jag har ett lite annorlunda sätt att se på dagens djurhållning bara allmänt.
Vad ska jag ens ta upp först? Vi kanske kan börja med bara dagens moderna sätt att se på hästar.
Hästen är till för att vi ska rida på den och det måste den acceptera. Väljer hästen att göra något annat än det du beordrar så är det olater och det ska du rätta till, det är du som bestämmer och inte hästen. Går hästen inte framåt så skänklar du, alternativt slår du till den med spöt, tills den gör det. Hoppar inte hästen så slår du även där med spöt tills den tillslut hoppar. 
Såhär är väldigt många människor helt insnöade på att det ska gå till. Ur min synvinkel är detta ett ganska barbariskt sätt att se på våra vänner. För det är väl det vi kallar dem, eller hur? 
Och nu vill jag bara förtydliga en liten sak. Min mening är inte att klanka ner på någons ridsportsgren eller deras utrustning, det jag sätter mig emot är hur man gör det. Det går mycket väl att rida på bett och trots det behandla sin häst bra. Jag säger inte att alla behandlar sina hästar fel, men många gör det - medvetet eller omedvetet. Men sen när vart gapande munnar, skräckslagna blickar, synliga ögonvitor, spända käkar och spända rörelser inte längre något som visar smärta eller obehag utan det blev bara helt neutraliserat? Och sen när började man rent av försvara det och säga att det inte alls är något dåligt. För i dessa fall handlar det inte om det typiska med att vissa hästmänniskor inte accepterar att alla rider och tar hand om sina hästar olika, utan här handlar det i många fall om rent djurplågeri. Djurplågeri som på något konstigt sätt är accepterat idag.
Men det jag minst förstår logiken i är det här med att vi måste bestämma över hästen. Vart kommer det ifrån? Vad ger oss rätt att ha makten över dessa stora djur helt plötsligt? Och varför kallar vi de våra vänner när vi behandlar dem som slavar? Och varför måste vi "vinna" över hästen? Varför utgår vi ifrån att hästen skulle vilja ta över och att det finns något att vinna över? Vart är samspelet och harmonin i det här?
 
Är dominans verkligen nödvändigt för att kunna kommunciera med dessa fantastiska djur?
 
Och precis som vissa människor är insnöade på sitt är jag själv rätt insnöad på det jag tycker, såklart. Jag har många saker jag är strikt emot och verkligen inte tycker om men jag försöker ändå vara så öppensinnad jag kan. Jag tror att man kan lära sig något från dem flesta ändå. Och jag tror det skulle vara bra om mer folk kunde försöka se sig in i andra personers perspektiv och tänka efter lite mer. Varför rider vissa människor på pessoabett, varför hatar andra det så mycket? Varför är vissa människor så emot att sko hästar, varför skor så många människor sina hästar? Varför är vissa människor emot täcken, varför går vissa hästar med täcken året om iprincip? Varför väljer vissa människor att inte rida sina hästar särskilt ofta, varför rider vissa människor sina hästar varje dag? Man får försöka se det ur bådas perspektiv. 
Om vi nu ska ta det här med pessoabett då. Där handlar det enligt mig om ren okunskap. En människa som vill sina hästar väl och faktiskt vet hur ett pessoabett fungerar skulle ur min synvinkel aldrig stoppa in det i en hästmun. Och jag orkar inte ta hela pessoa-debatten här utan det får ni leta någon annanstans efter. Men jag tror extremt mycket av detta handlar om ren okunskap egentligen. Jag är glad att otroligt få ändå VILL sina hästar illa och är ute efter att skada sina hästar, men tyvärr gör ju inte det att alla hästar har det bra. Det är helt enkelt så att man inte har kunskap eller tänker på konsekvenserna av vissa saker. Man reflekterar inte riktigt över det bara och väldigt sällan ser man sig in i hästens situation. Människor är väldigt egoistiska av sig och när det handlar om vad som är för ryttarens bästa och gör att det går ut negativt på hästen tycker jag verkligen man hamnar snett. Och det är där jag inte är ett stort fan av tävlingar. Och nej, jag hatar inte alla som tävlar, jag har ju tävlat ett par gånger själv men slutat, men det är ofta jag tycker att det går lite för långt just när man är så himla fokuserad på att vinna och slutar tänka på vad hästen vill. Det är sällan jag ser folk som tävlar för att hästen vill det. Jag menar inte att det inte finns hästar som inte gillar att tävla men jag tror inte att alla hästar älskar det. Även här är det ju egentligen inte själva tävlingarna jag inte gillar, det är hur det utförs.
 
Ska vi ta lite mer om utrustningsfrågan då? Där tycker jag folk är som mest korkade när dem hela tiden ska försvara sig till allt. Vi kan väl ta lite det här med bett. Först och främst vill jag att man ska komma ihåg en sak; bett skapades för att orsaka smärta, inte för att det var det snällaste man kunde göra mot en häst. Trots det har det nu, när vi vet att hästar faktiskt kan känna smärta, blivit en del av vardagen. Jag tycker inte särskilt mycket om bett, det är min personliga åsikt, men jag hatar inte alla som använder bett. Jag menar jag rider ju på bett ibland också även fast jag föredrar att rida utan. Jag är emot det just för att jag själv inte hade velat att någon stoppade upp ett styckte metall i min mun om jag hade fått välja. Ännu mindre hade jag velat ha någon som satt och drog i det och dessutom snörpte igen min mun med läderremmar. Fast alla är ju olika.
Och som sagt, för mig får alla rida i vilken utrustning de vill. Det är klart att vissa hästar trivs bättre på bett än andra och att det går att rida bra på bett. Men jag tycker man ska tänka lite djupare på saken istället för att bara sätta på massa extra remmar och metall där det finns plats. Man borde fråga sig varför problemet har uppstått först? Innan man sätter på en nosgrimma för att hästen lägger tungan över bettet kanske man ska fråga sig varför hästen gör så? Den gör i alla fall inte så "bara för att" eller för att den trivs med bettet. Dessutom kan ingen utrustning kompensera för dålig ridning. Det går både att svänga, stanna och få en häst att samla sig i en korrekt form utan någon utrustning alls. Därför tycker jag att mycket av alla den här utrustningen är rätt onödig och mest försämrar kommunikationen. Och som jag redan sagt tidigare i ett inlägg: ingen häst behöver bett, träns, sadel, grimma, martingal eller något annat sånt, det är vi människor som behöver.
 
Folk måste våga lyssna på sin hästar lite mer, lära sig hur dem faktiskt fungerar och vad som är bäst för dem. Och man vinner väldigt mycket på att visa hästen att man förstår dem och har respekt för deras åsikt. Jag tror att det är nyttigt att försöka se saker ur hästens synvinkel för en gång skull istället för att bara bry sig om vad man själv vill. Behandla din häst som du själv skulle vilja bli behandlad. Det är livs levande djur du handskas med, av kött och blod precis som vi, men känslor och åsikter precis som vi. Inte någon sorts maskin som måste lyda din minska vink.

Living in ruins of a palace within my dreams

 
I brist på andra bilder fick det bli ännu en på på den söta kossan. Igår åkte jag hem från skolan då min hals svullnade upp ganska illa och nu har jag även gått och blivit förkyld och fått hosta. Att jag aldrig kan få vara frisk, eller åtminstone på den fysiska biten. Låter som en hes gås just nu. FUN FACT: jag är expert på att bli väldigt, väldigt hes när jag blir sjuk.
 
Kunde i alla fall ta mig till skolan idag och så och åkte även ut en kort stund till Melody. Hade inte tänkt göra något speciellt nu när jag är sjuk så lät henne bestämma vad vi skulle göra. Gick ut och hälsade i hagen där hon stod och åt hö. Hade planerat att om hon inte ville följa med så fick hon stå kvar helt enkelt, men efter en stund så valde hon själv att vi skulle gå och vi började gå bort tillsammans mot ligghallen, även idag utan grimma. Hon fick gå först men hon stannade efter ett tag och väntade in mig. Så gulligt. Gjorde inte så mycket sen utan hon var inte på humör för att göra något särskilt så jag borstade pyttelite (hon var nog lite trött på efter i söndags haha) och sen fick hon stå ute och äta lite gräs helt enkelt. Rätt mysigt att bara umgås också. Bra träning för mitt dåliga tålamod också, vill ju lätt att det ska "hända saker hela tiden" och mitt tålamod är verkligen något jag vill förbättra. 

Dagen igår hos Melody

 
Bilden här över är inte från igår men hade ingen annan. Gårdagen hos Melody var i alla fall väldigt mysig. De andra hästarna var inne i ligghallen så tog grimman och skulle ut och hämta henne, men hon föreslog att vi kunde gå tillsammans utan grimman. Så det körde vi på. Tog inte på grimman för än vi skulle ut på promenad så hanterade henne löst vilket jag faktiskt inte gjort tidigare. När jag skulle ut på promenad så insåg jag när jag hade gått ut och stängt grinden att jag glömt släppa loss de andra två hästarna och ingen annan var i närheten, så la grimskaftet på marken och var tvungen att lämna henne obevakad och lös och var någonstans lite orolig att hon skulle gå iväg men hon stod kvar så snällt där ute som jag hoppades på. Promenaden gick också bra. Travade ganska långa sträckor vilket var ganska jobbigt för oss båda, travade även upp för våran favoritbacke där vi alltid travar. Efteråt stod jag och kliade henne massor vilket hon verkligen älskar. Filmade lite med min mobil och mamma filmade lite med kameran så här har ni lite oredigerade klipp från igår. Kom ihåg att se i HD.
 

Mer söta ko-bilder och rolig nyhet (!!!!)

 
 
Lite fler söta bilder från i söndags. Ska verkligen försöka fota fler av kossorna någon mer gång, när inte 95% av dem står så långt bort att man inte kan få bild på dem. Var i alla fall ute hos Melody igår då som sagt igen och hanterade henne från marken och hade lite bommar och ett hinder framme. Det började grymt bra. Först kände jag verkligen så stor skillnad sen innan och det kändes toppen, men jag råkade hålla på lite för länge vilket gjorde att hon tröttnade och då var jag inte längre ett alternativ att lyssna på så inget funkade. Fick gå och släppa henne i hagen med att ha avslutat det så. Lite trist. Vet i alla fall det till nästa gång.
 
Till den roliga nyheten då: Så här är det att Majors ägare åker iväg den 2:a april och är borta i en vecka och då ska vi ha hand om honom. Gissa hur glad jag blev?!?!? Dock missar jag de två första dagarna då jag är i Gamleby med skolan. MEN ÄNDÅ. Aaaaah. Så sjukt glad. Ska förmodligen åka ut och hälsa på honom någon gång nu, har inte sett honom på två månader. Världens finaste häst.

Ut och rida snart

 
Ännu en bild från precis efter att jag suttit av efter första ridpasset på Melody, hon ser sådär lagom trött ut. Har inte skrivit mycket om henne nu även fast jag har varit ute ett par gånger, har dock inte varit mer uppsuttet än de två gånger jag skrivit om. Men det har helt ärligt inte gått så bra. Har märkt att Melody har en tendens att hamna i en väldigt uppstressad sinnesstämning. Oftast helt oförberett och hon verkar liksom ha en gräns som hon klarar sig till, sen stressar hon jätte snabbt upp sig själv när hon blir uttråkat. Och jag menar jag är ju ingen trygghet för henne precis som jag inte känner henne så bra så det har varit svårt att försöka hitta hur jag ska ta mig ur den situationen. Det har ju varit frustrerande för mig och jag har inte känt mig som en bra vän till henne. Idag ska jag rida ut tillsammans med Lena och Emeli. Jag hoppas att det går bättre än det har gått innan. Hade tänkt jobba lite från marken innan och se om det kanske går bättre att rida då. Ska försöka underhålla henne så mycket att hon inte behöver gå till den gräns där hon får nog och stressar upp sig. 

My defeat sleeps top to toe with her sucess

 
Har som sagt nästan bara Major-bilder just nu. Men jag gillar att lägga ut dem just nu, han känns inte lika avlägsen då nu när jag knappt rider honom längre. Bästa häst. Idag har jag varit stallvärdinna hela morgonen. Fille var på sitt värsta humör idag, inte sur utan bara allmänt respektlös. Spang bara över mig hela tiden, när jag skulle tvätta honom och höll på och det kändes bara riktigt jobbigt då det inte brukar hända annars. Känns ju trist. Så trist att vara osamt med en häst. Trots det har jag tappat räkningen på hur många pussar jag fick av Fille idag, så han hade sina bra stunder också.
Imorgon händer det i alla fall grejer som sagt. Hoppas, hoppas, hoppas. 

It's gonna take a lot to take me away from you

 
 
I brist på andra bilder så lägger jag upp dessa två inte särskilt fina bilder. Den översta är väldigt suddig men med lite hjälp av photoshop såg den lite bättre ut i alla fall. Det var i alla fall lite dimmigt utomhus men bilderna gör det inte rättvisa.
Idag red jag en ponny som heter Ferdy. Tycker extremt mycket om den ponnyn och har inte ridit honom på ett tag. Han är väldigt känslig och riktigt mysig enligt mig, väldigt mycket min typ av häst. Han var verkligen superfin idag, var riktigt fin och avslappnad och sänkte sig neråt nästan hela passet. Hade verkligen ett riktigt fint tramp, redan från början. Red med rätt slappa, nästan lite långa tyglar och han trivdes jätte bra med det. Kunde verkligen slappna av och komma till rätta. Han gjorde klockrena skänkelvikningar och bommarbetet i trav gick toppen bra. Hade lite problem med galoppbommarna först men sista gången bara far han iväg i världens galopp. Inte sådär läskigt utan han vart riktigt glad bara, öronen rakt fram. Men fort gick det verkligen, hahaha. Super mysigt pass verkligen.

Något positivt i hästväg

 
Gullig bild, jag vet. Det ser ut som om jag typ håller fast hans huvud och plus att jag halvt blinkar. Fint, Sofia, fint. Tur att hästen är lagom charmig i alla fall. Som rubriken lyder så tänkte jag att med tanke på det negativ här på bloggen som har dykt upp i hästväg tänkte jag ta upp något mer positivt idag.
I båda onsdags och torsdags så var jag ute och skötte Fille, och båda dagarna var han på dåligt humör, hela hans kroppspråk sa "inget personligt mot dig, men lämna mig i fred, snälla". I onsdags hade jag ju massa tid att se om han blev gladare sen, gav honom utrymme när han ville ha det, stod i ett hörn och efter en stund så kom han fram till mig, var inte på honom direkt då men sen fick jag faktiskt borsta och hålla på. I torsdags var han likadan när jag skulle rida, fick lite dåligt samvete när jag var tvungen att ställa upp honom för att det annars inte gick att hantera honom. Då lugnade han ner sig i alla fall.
Det kändes bara inte bara helt enkelt, kändes som vi var tillbaka på ruta ett och det kändes som jag var en dålig vän till honom. Men idag var han så glad och positiv, riktigt mysig och njöt faktiskt av att bli ompysslad. Fick flytta på honom (för det har ju varit ett problem innan, är han på dåligt humör flyttar han inte ett steg) utan att han bråkade och det kändes toppen. Han fick en vilodag idag så jag hoppas på en pigg och glad häst till hoppningen imorgon. Ska bli kul faktiskt. 

Upprörd (långt åsiktsinlägg)

Jag läste Elviras inlägg för ett bra tag sedan och har velat skriva något om det men det har helt enkelt inte blivit av men nu när Jossan skrev ett inlägg om ämnet igår så kände jag att jag också ville skriva lite om detta redan omtalade ämne. För er som inte läst inlägget innan så var det i alla fall så att hon la ut ett antal bilder från Falsterbo Horse Show som hon har fotat där och bilderna ger ju inget mysigt intryck. Hästar med panik i blicken och gapande munnar och tydliga uttryck av smärta helt enkelt.
Det värsta måste jag nog säga är kommentarerna i inlägget. Det finns vissa kommentarer som man nästan ler åt, att höra att Elvira fått folk att ändra sin syn på hästar är jätte kul att höra och att folk faktiskt kan sätta ner sin fot och inse att det inte är okej. Men det som är riktigt äckligt är folk som rent ut FÖRSVARAR bilderna. Det vanligaste jag sett är "vadå jag ser inga ledsna ögon?" eller "men dem är proffs, jag tror nog dem vet lite mer om hästar än dig och dem vet vad dem gör". 
JAHA? Så bara för att du råkar tävla på en proffesionell nivå så är man plötsligt någon sort gud som inte kan göra något fel och som alltid har rätt. Vad är det för sjuk värld vi lever i? Så ni menar helt ärligt att bara för att dessa människor då klassas som proffs så gör det att det här är helt okej? Tycker ni dem där ögonen ser glada ut? Tycker ni att hästen verkar trivas med ryttaren som sliter och drar i munnen? Tycker ni det här ser ut som lyckliga hästar? För det är allt annat än vad det är. 
Sen till er människor som säger att hästen inte skulle göra si och så om den inte ville...
Då ska jag berätta för er att det är inte så svårt att tvinga en häst att göra något. Det är alldeles för ofta man ser folk som ger sin häst ett rapp med spöt och rycker i munnen så fort den stannar på ett hinder, istället för att tänka efter på varför hästen stannar och om det är du eller hästen som vill över hindret? Och bara genom det så blir ju hästen rädd för att göra fel, rädd för att stanna, rädd för inte lyda. Så enkelt var det. För jag tror vem som helst skulle väl ändå göra något istället för smärta?
Jag menar absolut inte att alla hästar blir slagna med spön om dem inte hoppar, jag menar inte att alla tvingar sina hästar att hoppa, jag menar inte att det inte finns några hästar som gillar hoppning. Men att sitta och påstå att man inte kan "tvinga en häst till något", BULLSHIT.
Usch. Alltså hästmänniskor är nog de jobbigaste och mest skrattretande människor på denna jord.
 
 
 
Nu menar inte jag att smutskasta någon eller bett eller vad ni nu tror. För det går mycket väl att rida bra på bett, det är allt för sällan man ser men det går. Med en mjuk hand och sunt förnuft vill säga.
Det som jag blir upprörd på är hur accepterat allt börjar bli. Idag känns hela ridsporten mest som en tävling om vem som kan stoppa flest metallbett i sin hästs mun och mest läderremmar vart dem nu råkar få plats för att det kanske ser snyggt ut. Jag själv anser att det man alltid ska sträva efter är att kunna rida med så lite utrustning som möjligt, men samtidigt ska man kunna rida bra och hästen ska trivas med det. Och alla hästar är individer så alla hästar behöver olika saker. Och precis på samma sätt som många hästar inte trivs att ridas på bett så finns det hästar som inte trivs att ridas i halsring. Man får anpassa sig efter hästens egna behov. Vissa hästar kanske inte kommer till ro på bettlösa alternativ, även halsring eller helt utan något alls.
Min åsikt som gäller hela ridsporten är att ingen har med någon annans ridning att göra, så vidare inte någon fysiskt eller psykiskt plågar sin häst. Och det finns ju väldigt olika sätt att se på det också, fast folk som sitter och rycker sina hästar i munnen och piskar på med spön och sen sitter och kastar skit på oss som rider utan utrustning och att vi plågar hästarna. Hur tänker ni där liksom? Don't get me wrong. Bettlös eller utrustningslös ridning kan ge precis lika illa konsekvenser som med bett om man inte vet vad man sysslar med. Bettlöst ger ingen garanti för en mjuk hand eller bättre ridning. Nej, så länge inte hästen tar skada tycker jag att folk kan hålla sina munnar stängda om vilket fult schabrak någon har eller att dem sitter på fel sittben två sekunder.
 
Jag själv vill att hästen ska ha det så naturligt som det går, en tamhäst kommer dock aldrig få det helt naturligt, och jag vill inte vara dominant över hästen, jag vill vara en bra vän med hästen och ha ett bra samspel. Samtidigt som jag inte ska bestämma allt ska hästen inte heller vara boss, det ska vara precis som med vilken annan vän som helst. För det är väl vad hästarna är, våra bästa vänner? Men jag tror på att man kan uppnå exakt samma sak oavsett vilken utrustning då väljer att sätta på din häst. För behöver du dubbla bett och femton andra hjälpmedel för att ha kontroll på din häst kanske det är en fråga i samspelet mellan er och det kanske är det man ska ta tag i först? Men man tar ju hellre till snabblösningen istället för att ställa sig frågan varför problemet egentligen uppstod. För en sak som så många måste inse är att INGEN häst behöver sadel, träns, grimma, martingal eller något annat, det är vi människor som behöver! 
Och en sak som får min att bara vilja skratta är när folk säger att man inte kan rida sin häst utan utrustning varje dag för att den inte blir arbetat i form. HAHAHAHAHAHAHAHA!
Åh, okunnighet är ju det roligaste som finns. Jag blir så sinnesjukt arg på att folk aldrig verkar förstå att när hästen går i form innebär det inte vart huvudet är placerat. Det finns alltså inga tygeltag som gör att hästen går i form. Men det är så otroligt underhållande med folk som är så stolta för att dem tror att hästen gått i form bara för att den rullade ihop halsen lite. Att hästen går i form är att den arbetas bakifrån-framåt, inga hjälptyglar eller skarpare bett gör alltså att hästen går i bättre form. Trampar hästen in bakbenen kommer den automatiskt att söka sig neråt och därmed höja och börja arbeta med ryggen. Att du sitter och sågar ner din häst ger inget annat än en häst som ger efter ifrån smärtan och därmed krullar ihop halsen.

Jag insåg att Major faktiskt inte trivdes med bett, han visade obehag även om man hade långa tyglar och det kändes bara inte rätt någonstans, så den 25 Juli 2013 red jag honom för sista gången med ett bett i munnen (trots att jag mest styrde med en halsring) och sen dess har jag lagt tränset på hyllan för min del. Hans ägare och min lillasyster rider honom fortfarande vanligt med träns men jag rider honom antingen med repgrimma, halsring eller utan. Och jag kan helt ärligt säga att han går bättre i form utan än med träns, han är gladare och positivare till att ridas. Det är klart att vi fortfarande är långt i från perfekta båda två och har en lång väg kvar och vi har tusen miljader saker att förbättra, men vi har samtidigt kommit en lagom bra bit ändå. Mitt mål är att han ska må bra och kunna vara så avslappnad som det går. Men det är så här både han och jag trivs så varför skulle jag göra något annat? Så länge jag ser en glad och avslappnad häst från mitt perspektiv kan jag inte vara annat än nöjd.
Tror inte att någon orkade läsa hela det här inlägget men aja, kände för att skriva av mig lite. Tack för mig.
 
 
 
 
 

Nog det läskigaste jag varit med om

 
 
 
Som jag nämnde nydligen skulle jag ju idag ut och rida en hät. Det var alltså en ponny som heter Dilba, ponnyn på första bilden. Hon är 5 år, är min kompis Bellas medryttarhäst och det var nu ett bra tag sen jag red henne senast. Det började bra och vi red ut och hon var avslappnad. Men dem hade inte blivit ridna på ett par dagar och plötsligt far hon iväg i fyrsprångsgalopp rakt in i skogen. Gick verkligen inte att få stopp på henne hur mycket jag än försökte, hon är nära på att springa in i träd men hoppar ett rejält språng åt sidan och plötsligt flyger jag över halsen, landar precis framför henne.
Under en sekund trodde jag att hon skulle springa rakt över mig. Men hon stannar blixtsnabbt. Satt upp igen efter ett litet tag och skrittade tillbaka till stallet, vi skulle hoppat lite men det var för hårt underlag. 
Är fortfarande lite i chock. Tror ngo det har varit det läskigaste som hänt mig. 

Vila i frid till två saknade kämpar

 
 
Idag tog dessa två fantastiska hästar sina sista andetag.
Bullen var en häst jag inte kände så väl och bara red två gånger, men vilken härlig personlighet den hästen hade alltså. En otroligt fin häst på många sätt som verkligen är saknad. Men efter allt han har fått gått igenom med hälta fram och tillbaka så var det här nog ändå det bästa för honom. Vi kommer sakna dig RedBull! ♥
Tintin var en av mina absoluta favorithästar, bättre C-ponny kommer aldrig att finnas. Världens mysigaste och snällaste, har nog aldrig suttit på en härligare häst helt ärligt. Trots ålderna så var det ändå bra fart på honom, senast jag red honom var han så himla pigg och bara galoppera på som bara den och det var så mysigt. Tyckte om den ponnyn obeskrivligt mycket. För wow vilken fin ponny han var. Men han vart 25 år och hade varit halt ett bra tag nu, så det var nog dags ändå. Ha det bra där uppe älskade ponny. ♥

Inspo #2 (+hjälmdebatten)

 
Jenny och hennes häst Mambo får jag aldrig nog att se på. Mambo är en så sjukt fin häst som man inte kan se sig mätt på och Jenny är verkligen en jätte duktig ryttare. Och dem har ett otroligt fint band . Tycker väldigt mycket om den här videon för att jag älskar att se folks utveckling med deras hästar och denna visar hur mycket dem har utvecklats på tre år. Och många klipp i den här videon är verkligen super fina och video i sig är fint gjord.
 
 
Den här tjejen hittade jag via instagram och hon och hennes häst Tucker har verkligen ett väldigt speciellt band och det är så kul att se att man kan få hästen att göra det man vill utan tvång och med inget alls eller bara ett rep. Så kul också att se en glad häst och det är riktigt mysigt med hunden som också springer med när hon rider runt. Bakgrunden i denna video är också sjukt fin.
 
Jag gissar att många kommer att uppmärksamma att tjejen i nedersta videon inte har på sig en hjälm och att hon i översta har vissa klipp där hon rider utan hjälm. Och jag vill bara inflika min åsikt om detta då det är ett omtalat ämne. 
Jag själv skulle i skrivande stund aldrig tänka mig att rida en häst utan hjälm och det har jag aldrig gjort heller. Jag skulle aldrig uppmuntra någon att rida utan hjälm. Men min åsikt är att jag egentligen inte riktigt bryr mig om vad andra gör, det är deras huvud och deras val. Och antingen så är personen bara dum och ska visa upp sig (för att det är "coolt" o.s.v.) eller så gör man det någon gång för en video/foton eller så trivs man inte med hjälm, vet riskerna och att man litar på sin häst. Jag tycker inte att rida utan hjälm gör en till en sämre ryttare och det kan ju inte skada någon mer en den ryttaren så jag ser inte varför alla andra måste lägga sig i det så mycket. Som jag sa, jag uppmuntrar på inga sätt någon att rida utan hjälm för det är ett bra skydd och man ramlar av ibland, det är så det är och jag ser inget negativt med hjälm direkt. 
Jag ville bara förtydliga det här så ingen tror att jag uppmuntrar det här. Men som sagt, jag hatar ingen ifall dem rider utan hjälm men jag själv väljer att stå för att rida med hjälm.
Tidigare inlägg