Imorse gav vi Melwin hans medicin och han var ännu sämre än dagen innan. Orkade knappt röra på sig. Jag brast ut i gråt men vi lyckades få i honom medicinen. I skolan på morgonsamlingen bröt jag ihop två gånger och fick rusa in på toaletten och torka bort tårarna. Att se berätta hur dåligt Melwin mådde för folk var det värsta, då grät jag ännu mer. När jag cyklade hem så mådde jag så sjukt dåligt, hade en känsla av att han inte skulle ha klarat sig när jag kom hem. Men jag kom hem och han var fortfarande vid liv. Men han var definitvt sämre, orkade knappt ens lyfta ögonlocken. Och han satt i min famn och jag grät och grät medan jag försökte få honom att äta och dricka. Hela han var alldeles tunn och det kändes inte som han vägde någonting och han orkade verkligen inget alls och reagerade knappt på saker. Åkte ju och red i alla fall. Jag gratulerade Ebba på födelsedagen och vi gick runt och pratade och skrattade, hoppningen gick väldigt bra och jag var allmänt glad. Sen berättade mamma att Kerstin har gett oss erbjudande att rida Major en bestämd dag i veckan. Hela jag bara fylldes av glädje och jag gjorde lite glädjehopp. Var så sjukt glad verkligen. Men på vägen hem började jag känna på mig allt igen, att detta skulle bli min sista dag med Melwin. Och så fort jag klev innanför dörren så berättade jag snabbt för pappa vem jag red och frågade hur det var med Melwin.

"Bra" sa han. "Jag tittade till dem för tio minuter sen och då låg alla och sov."

"Och Melwin levde?" tillade jag.

"Ja." sa pappa och går sedan fram till buren.

Melwin hade vaknat och gått upp men inte orkat längre än till mitten av buren där han ramlat ihop när hans kropp inte orkade mer. De andra två kretsade oroligt omkring honom. Klockan var då 18:05.

 

Allt detta gör så sjukt jävla ont. Han var så himla fin, så charmig och bara en lite söt gerbil som kunde lysa upp hela ens dag med sin charm. Jag kan inte beskriva hur otroligt ont detta gör och hur sjukt mycket jag har gråtit idag. Nu är det vita stenar och en massa blommor på hans grav i trädgården. Jag kommer alltid älska honom, oavsett vad. 

Det sjukaste är att jag har känt på mig detta hela dagen. Imorse tog jag till och med bilder på dem för att kunna ha som "sista bilderna" på Melwin. Jag visste det hela tiden. Den nedersta bilden är sista bilden som togs på dem alla tre tillsammans och den sista bilden på Melwin. Åh, min fina lilla kille. Hoppas att du är på en bättre plats och inte har ont längre, min finaste ängel. ♥

 

 

Idag är en sån dag jag som jag egentligen borde vara jätte ledsen och nere. Jag har varit hemma hela dagen med förkylning, hemskt huvudvärk och bara varit allmänt hängig. Men jag är ändå gladare än jag har varit på mycket länge. Jag fick en fin kommentar på ask.fm av Signe som gjorde mig jätte glad. Här är frågan och svaret! *klick* (observera att frågan jag skrev var ironisk) Och efter att jag såg det har jag varit glad hela dagen. Och ska jag vara helt ärlig så har jag varit rätt nere på senaste tiden. Oroa er inte, ingen har dött eller så utan jag har bara haft en svacka i allt som tidigare nämnt. Inte bara inom foto, bloggningen och ridningen utan sen har jag mått lite dåligt annars också, inget jätte noga att gå in på men som jag sa är det inget speciellt som har hänt utan jag har som sagt bara känt att det går dåligt för mig allmänt. Men jag blir otroligt glad av allt positivt jag får från människor. Bara små saker som folk gör för mig kan hålla mitt humör uppe i flera dagar. Och när jag nu på senare tid börjat få mer positiv kritik så blir jag ju extra glad. Och sånna små saker som det Signe skrev nu gör mig sjukt glad, tacktack för det. Sen vill jag säga tack till allt annat fint jag har fått av alla möjliga, allt sånt gör mig så sjukt glad. Jag är väldigt tacksam för allt fint jag får höra, tack och åter tack. Hoppas att mitt humör håller sig kvar!

 

Orkar ingenting längre. Upptäckte detta idag, men hade ingen aning om något av detta innan. Hade jag vetat hade jag gjort allt jag någonsin hade kunnat göra. Skickat in så mycket pengar jag kunnat och om jag haft tillgång hade jag varit med och demostrerat själv. Men nu har väl iprincip dem vunnit och vi förlorat. 

För er som inte vet om detta så har Djurrättsalliansen försökt ända sedan i December att rädda över 400 hundar som skulle skickas till England via flygplan. Företaget som anordnat detta är AstraZeneca, som är ett läkemedelsföretag, och det som väntar hundarna i England är ett liv i små burar och en massa plågsamma djurförsök. Allt för att vi vidriga människor ska ha det bra. Trots alla pengar som skickades in och alla demostrationer hade alla demostranter till och med polisen emot sig och idag är det bekräftat att de sista hundarna är ivägskickade. 

När jag ser på dessa videos börjar jag bara gråta ännu mer. Att den som lastar in hundarna i flygplanet kan stå ut med sig själv. Kan stå där och höra folk skrika exakt vad han gör mot dessa hundar och ändå stå där och bara lasta in dem som ingenting. Usch! Och detta är ju lagligt också. Det är väl till största dels därför polisen ställer sig emot demostranterna. Men man blir ju ändå rätt arg att ingen klocka ringer i deras huvuden. För vad är innerst inne viktigast; att dessa hundar överlever men du förlorar ditt jobb eller tvärtom?! Fattar verkligen fortfarande inte att detta är fullt lagligt. 

 

Aikmofobi - Rädsla för spetsiga föremål, till och med ett pekande finger

Aichmofobi - Rädsla för sprutor och injektioner

 

 

 

Rotade ingenom lite bilder från i vintras, här är lite från en kväll hemma hos Julia i Januari någongång. Tänk vad annourlunda vissa saker var då och vilka saker som är precis som förut.  

Jag har efter tretton böcker läst ut Syskonen Baudelaires olycksaliga liv- serien och vet inte riktigt vad jag ska säga, men det är världens vackraste böcker tillsammans med HP och HG, jag är allmänt glad, jag har jätte lust att bara sätta mig ner och skriva världens längsta berättelse om ingenting p.g.a skrivarglöden som bränner i fingrarna, Amy Lee's röst är så fantastisk att jag bara... aaah, jag skulle kunna skriva en hel bok om alla tankar som rusar runt i mitt huvud just nu men får nöja mig med dessa rader, jag saknar min finaste Bacardi, mina vänner är bäst och jag funderar på att bli vegetarian, får se hur det går. Punkt.