Just nu är jag bara så sjukt upprörd, arg och nästintill ledsen över hur sjukt trångsynta alla hästmänniskor idag tycks vara. Och jag kan säkert ses som trångsynt ur många andra synvinkel men det får de gärna tycka i så fall. Anledningen till att jag tar upp det här just nu är för att jag snubblade förbi ett inlägg på en hästblogg häromdagen. Detta inlägget är skrivet för ett par månader sedan och är inte nytt eller så. Många fattar säkert vilken blogg och vilket inlägg jag pratar om men jag tänker inte skriva ut någon länk. Min mening är inte att klanka ner på någon, detta handlar egentligen inte något om inlägget eller så. Men jag kan väl föreställa mig att jag kan få mycket hat för detta inlägg men helt ärligt orkar jag inte bry mig särskilt mycket. 

I det här inlägget klankade man i alla fall väldigt mycket ner på såkallade "NH-människor" för att de tydligen klagar på allt och att det inte går att ha sin häst på det "naturliga sättet" om man ska tävla. Kommentarerna var jätte positiva och majoriten höll med om att det var NH-människorna som gör fel när de klagar på att folk använder bett, skor, täcke o.s.v.

 

• • •

 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Vill förtydliga lite kort att jag är vegetarian och det har ändå ganska stort inflytande på mitt hästtänk, så ni förstår kanske då att jag har ett lite annorlunda sätt att se på dagens djurhållning bara allmänt.

Vad ska jag ens ta upp först? Vi kanske kan börja med bara dagens moderna sätt att se på hästar.

Hästen är till för att vi ska rida på den och det måste den acceptera. Väljer hästen att göra något annat än det du beordrar så är det olater och det ska du rätta till, det är du som bestämmer och inte hästen. Går hästen inte framåt så skänklar du, alternativt slår du till den med spöt, tills den gör det. Hoppar inte hästen så slår du även där med spöt tills den tillslut hoppar. 

Såhär är väldigt många människor helt insnöade på att det ska gå till. Ur min synvinkel är detta ett ganska barbariskt sätt att se på våra vänner. För det är väl det vi kallar dem, eller hur? 

Och nu vill jag bara förtydliga en liten sak. Min mening är inte att klanka ner på någons ridsportsgren eller deras utrustning, det jag sätter mig emot är hur man gör det. Det går mycket väl att rida på bett och trots det behandla sin häst bra. Jag säger inte att alla behandlar sina hästar fel, men många gör det - medvetet eller omedvetet. Men sen när vart gapande munnar, skräckslagna blickar, synliga ögonvitor, spända käkar och spända rörelser inte längre något som visar smärta eller obehag utan det blev bara helt neutraliserat? Och sen när började man rent av försvara det och säga att det inte alls är något dåligt. För i dessa fall handlar det inte om det typiska med att vissa hästmänniskor inte accepterar att alla rider och tar hand om sina hästar olika, utan här handlar det i många fall om rent djurplågeri. Djurplågeri som på något konstigt sätt är accepterat idag.

Men det jag minst förstår logiken i är det här med att vi måste bestämma över hästen. Vart kommer det ifrån? Vad ger oss rätt att ha makten över dessa stora djur helt plötsligt? Och varför kallar vi de våra vänner när vi behandlar dem som slavar? Och varför måste vi "vinna" över hästen? Varför utgår vi ifrån att hästen skulle vilja ta över och att det finns något att vinna över? Vart är samspelet och harmonin i det här?

 

 

Och precis som vissa människor är insnöade på sitt är jag själv rätt insnöad på det jag tycker, såklart. Jag har många saker jag är strikt emot och verkligen inte tycker om men jag försöker ändå vara så öppensinnad jag kan. Jag tror att man kan lära sig något från dem flesta ändå. Och jag tror det skulle vara bra om mer folk kunde försöka se sig in i andra personers perspektiv och tänka efter lite mer. Varför rider vissa människor på pessoabett, varför hatar andra det så mycket? Varför är vissa människor så emot att sko hästar, varför skor så många människor sina hästar? Varför är vissa människor emot täcken, varför går vissa hästar med täcken året om iprincip? Varför väljer vissa människor att inte rida sina hästar särskilt ofta, varför rider vissa människor sina hästar varje dag? Man får försöka se det ur bådas perspektiv. 

Om vi nu ska ta det här med pessoabett då. Där handlar det enligt mig om ren okunskap. En människa som vill sina hästar väl och faktiskt vet hur ett pessoabett fungerar skulle ur min synvinkel aldrig stoppa in det i en hästmun. Och jag orkar inte ta hela pessoa-debatten här utan det får ni leta någon annanstans efter. Men jag tror extremt mycket av detta handlar om ren okunskap egentligen. Jag är glad att otroligt få ändå VILL sina hästar illa och är ute efter att skada sina hästar, men tyvärr gör ju inte det att alla hästar har det bra. Det är helt enkelt så att man inte har kunskap eller tänker på konsekvenserna av vissa saker. Man reflekterar inte riktigt över det bara och väldigt sällan ser man sig in i hästens situation. Människor är väldigt egoistiska av sig och när det handlar om vad som är för ryttarens bästa och gör att det går ut negativt på hästen tycker jag verkligen man hamnar snett. Och det är där jag inte är ett stort fan av tävlingar. Och nej, jag hatar inte alla som tävlar, jag har ju tävlat ett par gånger själv men slutat, men det är ofta jag tycker att det går lite för långt just när man är så himla fokuserad på att vinna och slutar tänka på vad hästen vill. Det är sällan jag ser folk som tävlar för att hästen vill det. Jag menar inte att det inte finns hästar som inte gillar att tävla men jag tror inte att alla hästar älskar det. Även här är det ju egentligen inte själva tävlingarna jag inte gillar, det är hur det utförs.

 

Ska vi ta lite mer om utrustningsfrågan då? Där tycker jag folk är som mest korkade när dem hela tiden ska försvara sig till allt. Vi kan väl ta lite det här med bett. Först och främst vill jag att man ska komma ihåg en sak; bett skapades för att orsaka smärta, inte för att det var det snällaste man kunde göra mot en häst. Trots det har det nu, när vi vet att hästar faktiskt kan känna smärta, blivit en del av vardagen. Jag tycker inte särskilt mycket om bett, det är min personliga åsikt, men jag hatar inte alla som använder bett. Jag menar jag rider ju på bett ibland också även fast jag föredrar att rida utan. Jag är emot det just för att jag själv inte hade velat att någon stoppade upp ett styckte metall i min mun om jag hade fått välja. Ännu mindre hade jag velat ha någon som satt och drog i det och dessutom snörpte igen min mun med läderremmar. Fast alla är ju olika.

Och som sagt, för mig får alla rida i vilken utrustning de vill. Det är klart att vissa hästar trivs bättre på bett än andra och att det går att rida bra på bett. Men jag tycker man ska tänka lite djupare på saken istället för att bara sätta på massa extra remmar och metall där det finns plats. Man borde fråga sig varför problemet har uppstått först? Innan man sätter på en nosgrimma för att hästen lägger tungan över bettet kanske man ska fråga sig varför hästen gör så? Den gör i alla fall inte så "bara för att" eller för att den trivs med bettet. Dessutom kan ingen utrustning kompensera för dålig ridning. Det går både att svänga, stanna och få en häst att samla sig i en korrekt form utan någon utrustning alls. Därför tycker jag att mycket av alla den här utrustningen är rätt onödig och mest försämrar kommunikationen. Och som jag redan sagt tidigare i ett inlägg: ingen häst behöver bett, träns, sadel, grimma, martingal eller något annat sånt, det är vi människor som behöver.

 

Folk måste våga lyssna på sin hästar lite mer, lära sig hur dem faktiskt fungerar och vad som är bäst för dem. Och man vinner väldigt mycket på att visa hästen att man förstår dem och har respekt för deras åsikt. Jag tror att det är nyttigt att försöka se saker ur hästens synvinkel för en gång skull istället för att bara bry sig om vad man själv vill. Behandla din häst som du själv skulle vilja bli behandlad. Det är livs levande djur du handskas med, av kött och blod precis som vi, men känslor och åsikter precis som vi. Inte någon sorts maskin som måste lyda din minska vink.

 

Tycker väldigt mycket om denna bild. När jag fotade Bella och Dilba var vi ute i en tom jätte stor hage där hon red runt, ljuset var dock väldigt jobbigt att få till och vi var inte därute jätte länge just därför. 

 

Idag har jag varit på något jätte konstigt humör där jag är jätte fylld av inspiration till massa saker. En sån där känsla som känns i hela kroppen men inte riktigt går att förklara verbalt. Jag har kollat runt mycket bloggar som inspirerar mig de senaste dagarna och blir alltid så peppad till allt med bloggande, skrivandet och fotandet och även så blir jag otroligt peppad till hästar. Men det går inte riktigt hand i hand med hur mina prestationer är för tillfället. Det hela är väldigt förvirrande och framförallt frustrerande, men det har väl lite med den satans sjukdomen att göra. Jag vill så mycket men kan så lite och är heller aldrig nöjd. Ska nog skriva ett lite längre och mindre förvirrande inlägg om detta har jag tänkt. Har även massa andra inlägg som jag har planerat lite, dock blir ju förmodligen 80% av dem aldrig av som vanligt. Haha. Har även en ny header på gång som jag ska fixa när jag ska till pappa och har Photoshop.

 

Helt ärligt vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Jag är väl lite kluven när det gäller ledarskap. Tycker i allmänthet att hela ämnet är lite som det här med hästens form. Det som skrivs och sägs av dem som räknas som "experter" kring ämnet är väldigt vettigt och tanken är god. Att man ska vara en trygghet för hästen och att den ska lita på ens ledarskap, där finns det ju inget fel direkt. Men det känns inte riktigt som det är det man får se sen. Och med det menar jag inte att alla gör fel, precis som att ALLA verkligen inte rider sina hästar fel så finns det såklart folk som tror på ledarskap som gör det på ett bra sätt. Men jag känner helt enkelt att man ändå allt för sällan ser ett sunt ledarskap faktiskt.

Många är ju väldigt inne i att gå efter ett naturligt sätt att ta hand om hästar, vilket jag på MÅNGA sätt håller med om. Jag tycker det är super bra att många börjar tänka efter på vad dem gör och väljer t.ex. att gå över till bettlösa alternativ och lösdrift och sånt. Man ibland tror jag man lätt kan ta det till överdrift. För det är inte vildhästar vi handskas med längre, det är domesticerade hästar. Fast vildhästar och dagens tamhästar är lika på många, många sätt. Att det är tamhästar är ingen ursäkt till all utrustning man sätter på och till att låta sin häst stå inne i en box dygnet runt. För skillnaden där är att där gör du sällan något för hästen bästa egentligen, det gör du för du ditt eget bästa för att ha kontroll över hästen. Personligen tror jag inte längre på "kontroll".

Det blir i detta fall så att för att vi vet att hästar är flockdjur som då har en flockledare så behöver varje häst en ledare som styr över dem för att kunna överleva. Och visst, många hästar mår bra över att ha en ledare eller en "vägvisare". Det är deras trygghet och i det vilda klarar de ju sig inte utan en flock. Men det är trots allt här jag känner mig lite kluven. 

 

Jag tror inte riktigt på att man på alla sätt kan blanda ihop hästens betéende och samspel med andra hästar med hästens samspel med oss människor. Hästar är inte dumma. De fattar med största sannolikhet att du inte är en häst, dem är väl medvetna om att du är ett rovdjur bara genom din lukt och dit sätt att bete sig och röra sig och därför är ju hästar av naturen oftast misstänksamma mot oss. Och hur konstigt är det egentligen? Och jag tror det är där det kan gå så fel. Att kunna läsa av hästar och genom att lära sig hur just din häst umgås med andra hästar kan man lära sig väldigt mycket på men det är inte allt som man kan gå efter. Jag tycker att det egentligen inte riktigt handlar om att hästar "behöver" en ledare utan det är mest vi människor som bara har ett behov av att ha kontroll över allt som kommer i vår väg. Vi människor vill egentligen bara ha makt och att ha kontrollen över ett så stort djur ger oss väl mer makt.

 

Och jag tror även att vi glömmer att hästen även söker efter andra relationer. Den söker inte bara efter en ledare, en häst har också vänskapsband. Kolla bara i en häst flock, det är klart att vissa hästar är mer vänner med varandra än andra. Så varför är det då så förutbestämt att vi måste just vara hästens ledare? Och vad är det som gör att vi utnämner oss själva till hästens ledare? Varför kan vi inte bara vara en annan medlem i flocken och bara en vän till hästen?

Att välja att försöka bli hästen ledare och att sträva efter att på ett schysst sätt tillsist bli en trygghet och en säker ledare för hästen säger jag inte på något sätt är fel. Det är det verkligen inte. Men jag tycker just att det här att man strävar så himla mycket över att få vara hästen ledare känns helt enkelt som slöseri på tid och det är oftast där folk blir lite för maktgalna och inte tänker på att det är hästen som ska få välja vem som är ledaren.

Jag är även skeptisk till att hästen faktiskt skulle se dig som en flockledare. Hästen spenderar i det vilda 100% av sin tid tillsammans med sin flock och i genomsnitt är väl de flesta ute några få timmar om dagen hos sin häst. Så jag är ganska säker på att hästen vet att du inte är en del av hästflocken. Det jag personligen tror på själv är att du kan vara en bra vän till hästen och att du är någonting utanför hästflocken och du kan ju vara en trygghet för hästen och kanske kan hästen tycka att du är ett exempel värt att följa och välja att lyssna på vad du har att säga. 

 

Människors kontrollbehov visas så tydligt när man ska hanterar hästar. I dagens moderna hästhantering så bryter man så ofta psykiskt ner hästar att jag blir illamående. Kan skriva mer om psykisk nedbrytning en annan gång om det är så. Man ska ha kontroll över vartenda steg hästen tar och när hästen säger emot så vägrar vi att lyssna, även när de skriker efter hjälp så bestraffar vi dem bara för att vi tycker att det är "olater" och där tycker jag vi hamnar rejält snett. Det är där vi glömmer bort att hästar är livs levande djur, men känslor och åsikter om saker precis som oss. Vi blir så fast i att vi ska vara ledare att vi blir diktatorer. Men frågan är ju där; i vilken flock så bestämmer "flockledaren" över varenda steg alla andra hästar tar? Och vem skulle välja en diktator som ledare framför en demokratisk ledare egentligen?

 

Efter gårdagen snurrar det runt med massa tankar i mitt huvud. Allt har bara gått så fort.

Jag var egentligen inte inne på att skaffa någon ny medryttarhäst när jag inte skulle få vara hos Major lika ofta. Jag hade bara kollat runt lite lätt och hade precis beslutat mig för att sluta med ridskoleridningen när den här möjligheten kom upp. Så det kanske var i rätt tidpunkt ändå, så jag fortfarande har något att syssla med om dagarna. Men problemet med det hela är inte Melody, inte alls, utan det är jag. Jag är problemet.

Jag har på senaste tiden öppnat ögonen för annan sorts hästhantering än den jag är inlärd i sedan tre och ett halvt år tillbaka. Har fått väldigt starka åsikter om vissa saker men har samtidigt känt mig väldigt delad på ett sätt. Inte riktigt vetat vilken kategori jag ska sättas under, trots att jag inte är ett särskilt stor fan av att sätta min åsikter under en speciell kategori.

Men det mest frustrerande i det hela är nog att jag har haft så svårt att ändra på mig, ändra på mitt sätt att vara kring hästar. Jag är så inlärd i att göra vissa saker i olika situationer att jag gör det "automatiskt" utan att jag tänker på det, efteråt ångrar jag det och önskar att jag gjort det annorlunda. Nu låter det som om jag gör jätte hemska saker men så är inte fallet, bara saker som jag egentligen vill göra annorlunda helt enkelt.

Och jag tror vem som helst kan förstå att det är frustrerande att inte kunna agera efter sina egna åsikter. 

 

 

Det finns ett par punkter jag har stört mig extra mycket på i min hästhantering/ridning. Det är för det första min mentala avslappning, jag får allt för ofta påminna mig själv om att slappna av och det funkar inte alltid. Major är en av de få hästarna jag faktiskt kan slappna av hos, jag känner honom så väl och litar på honom mer än någon annan. Men även i min relation med Major har jag saker jag fortfarande gör som gör mig arg på mig själv. 

En annan punkt är mitt dåliga tålamod. Det är nog det som är värst. Jag blir lätt frustrerad när saker inte går på direkten och är så inne i vad jag vill åstakomma och jag blir blind för annat. Nu får ingen missuppfatta det som att jag blir förbannad och skriker och slår hästarna, utan även detta är bara mental frustration. Men även det smittar ju av sig såklart. Det hör ju mycket ihop med att lära sig slappna av. Sluta ha så stora mål för allt och stora förhoppningar.

Jag gör även saker väldigt hastigt och även detta är ju lite på "slappna av-spåret". Istället för att bara slappna av och låta saker spinna på blir det lite att jag agerar direkt och då gör saker automatiskt och ångrar dem. 

 

Det som var igår som fick mig att tänka på det här var när jag gick ut med Melody på en promenad. Hon hade svårt att stå stilla och stundvis var hon lite krånglig. Sen stundvis kunde hon bara promenera normalt. Det vart på något vänster frustrerande för mig, jag hade haft en ganska jobbig dag och dagen innan så var väl inte på super bra humör helt. Och det var först efteråt jag insåg var felet var, när stallägarens ord hon sagt någon timme innan fick mig att inse det. "Ja, Melody är verkligen som en spegelbild av en själv. Är man lugn så är hon också lugn." 

Det var då det föll på plats. Det var inte hästen jag vart frustrerad på, det var min egen spegelbild jag inte gillade. Utan att jag hade märkt det hade jag fått mentala humörsvängningar på promenaden vilket såklart visades på henne. För hon var verkligen en toppen häst, jag får det att låta som att gårdagen var hemskt. Så var det inte. Tyckte jätte mycket om henne verkligen. 

Jag tror därför att hon kan vara väldigt bra träning för mig, lära mig att bara slappna av och släppa taget lite. Lära mig att ta kontroll över mina känslor helt enkelt.

 

 

Imorgon när jag ska rida henne ska jag verkligen försöka tänka på det här. För av det jag har hört är så i ridningen också, är man lugn är hon lugn, stressar man upp sig stressar hon upp sig också. Sen är hon en väldigt känslig häst att rida har jag fått höra också, helt min smak alltså. 

Och precis som jag skrev i inlägget innan har jag så svårt med nya hästar. Men jag har tänkt mig att jag bara provar att rida imorgon och passar hon mig och jag fortsätter så tar jag nog ett tag att bara lära känna henne från marken. Umgås med henne i hagen och bara försöka lära känna henne helt enkelt. Men jag är så rädd samtidigt att få en dålig start och falla tillbaka i gamla vanor och ge ett dåligt första intryck. 

Trots det hoppas jag att det här kan vara början på något bra ändå. Och jag tror att med lite tid kan den här hästen bli riktigt bra. För jag har världens chans här faktiskt, riktigt guldläge så jag hoppas att jag inte klantar till det.

 

Jag må ha ändrat mitt sett att se på hästar sen jag började rida men den här videon fick mig att ändra det ännu mer. Hela jag skakades om av den här filmen och det fick mig att öppna ögonen något otroligt.

Och jag måste faktiskt sluta hamna i alla gamla banor jag har lärt mig inom ridningen nu. Jag är från första början sen jag började rida inlärd i det klassiska engelska ridsättet, och jag klankar på inga sätt ner på något speciellt ridsätt så länge man inte skadar hästarna som sagt, men det är inget jag innerst inne håller med om till 100% längre. Och först så tänkte jag inte på det på det här sättet, det var så jag blev tillsagd att göra och jag trodde ju det var det enda sättet att göra det på. Jag har ändrat min uppfattning om ridsporten en hel del sen jag började men jag har haft problem att agera efter mina nya åsikter. Jag har fortfarande dem åsikterna men jag är i så van vid ett annat sätta att rida/vara runt hästar att det blir lite "automatiskt". Jag kan ibland bli frustrerad när saker inte funkar på en gång, det kan jag erkänna, för jag tänker inte få mig att framstå som världens mest perfekta hästmänniska, för det är jag inte någonstans. Inte ens i närheten på långa vägar. Men nu är det inte så att jag får världens raseri utbrott och skriker o.s.v. men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Och jag kan ibland bli blind och inte inse att jag gör så mycket bara för mig själv, speciellt då när jag rider lektioner då det mest är då jag faller tillbaka i sånna vanor. Och det frustrerar mig verkligen. Det är klart att mycket jag gör har förändrats ändå, jag har ju ändå inte samma sett att se på saker längre men jag ska verkligen försöka ändra på det här nu. Nästa gång jag åker till Major blir det nog inga långa stunder uppsittande i sadel, förmodligen inte alls utan bara att umgås och ha kul med varandra, låta honom vara en häst för en gångs skull och faktiskt lyssna på honom.

Jag läste Elviras inlägg för ett bra tag sedan och har velat skriva något om det men det har helt enkelt inte blivit av men nu när Jossan skrev ett inlägg om ämnet igår så kände jag att jag också ville skriva lite om detta redan omtalade ämne. För er som inte läst inlägget innan så var det i alla fall så att hon la ut ett antal bilder från Falsterbo Horse Show som hon har fotat där och bilderna ger ju inget mysigt intryck. Hästar med panik i blicken och gapande munnar och tydliga uttryck av smärta helt enkelt.

Det värsta måste jag nog säga är kommentarerna i inlägget. Det finns vissa kommentarer som man nästan ler åt, att höra att Elvira fått folk att ändra sin syn på hästar är jätte kul att höra och att folk faktiskt kan sätta ner sin fot och inse att det inte är okej. Men det som är riktigt äckligt är folk som rent ut FÖRSVARAR bilderna. Det vanligaste jag sett är "vadå jag ser inga ledsna ögon?" eller "men dem är proffs, jag tror nog dem vet lite mer om hästar än dig och dem vet vad dem gör". 

JAHA? Så bara för att du råkar tävla på en proffesionell nivå så är man plötsligt någon sort gud som inte kan göra något fel och som alltid har rätt. Vad är det för sjuk värld vi lever i? Så ni menar helt ärligt att bara för att dessa människor då klassas som proffs så gör det att det här är helt okej? Tycker ni dem där ögonen ser glada ut? Tycker ni att hästen verkar trivas med ryttaren som sliter och drar i munnen? Tycker ni det här ser ut som lyckliga hästar? För det är allt annat än vad det är. 

Sen till er människor som säger att hästen inte skulle göra si och så om den inte ville...

Då ska jag berätta för er att det är inte så svårt att tvinga en häst att göra något. Det är alldeles för ofta man ser folk som ger sin häst ett rapp med spöt och rycker i munnen så fort den stannar på ett hinder, istället för att tänka efter på varför hästen stannar och om det är du eller hästen som vill över hindret? Och bara genom det så blir ju hästen rädd för att göra fel, rädd för att stanna, rädd för inte lyda. Så enkelt var det. För jag tror vem som helst skulle väl ändå göra något istället för smärta?

Jag menar absolut inte att alla hästar blir slagna med spön om dem inte hoppar, jag menar inte att alla tvingar sina hästar att hoppa, jag menar inte att det inte finns några hästar som gillar hoppning. Men att sitta och påstå att man inte kan "tvinga en häst till något", BULLSHIT.

Usch. Alltså hästmänniskor är nog de jobbigaste och mest skrattretande människor på denna jord.

 

Nu menar inte jag att smutskasta någon eller bett eller vad ni nu tror. För det går mycket väl att rida bra på bett, det är allt för sällan man ser men det går. Med en mjuk hand och sunt förnuft vill säga.

Det som jag blir upprörd på är hur accepterat allt börjar bli. Idag känns hela ridsporten mest som en tävling om vem som kan stoppa flest metallbett i sin hästs mun och mest läderremmar vart dem nu råkar få plats för att det kanske ser snyggt ut. Jag själv anser att det man alltid ska sträva efter är att kunna rida med så lite utrustning som möjligt, men samtidigt ska man kunna rida bra och hästen ska trivas med det. Och alla hästar är individer så alla hästar behöver olika saker. Och precis på samma sätt som många hästar inte trivs att ridas på bett så finns det hästar som inte trivs att ridas i halsring. Man får anpassa sig efter hästens egna behov. Vissa hästar kanske inte kommer till ro på bettlösa alternativ, även halsring eller helt utan något alls.

Min åsikt som gäller hela ridsporten är att ingen har med någon annans ridning att göra, så vidare inte någon fysiskt eller psykiskt plågar sin häst. Och det finns ju väldigt olika sätt att se på det också, fast folk som sitter och rycker sina hästar i munnen och piskar på med spön och sen sitter och kastar skit på oss som rider utan utrustning och att vi plågar hästarna. Hur tänker ni där liksom? Don't get me wrong. Bettlös eller utrustningslös ridning kan ge precis lika illa konsekvenser som med bett om man inte vet vad man sysslar med. Bettlöst ger ingen garanti för en mjuk hand eller bättre ridning. Nej, så länge inte hästen tar skada tycker jag att folk kan hålla sina munnar stängda om vilket fult schabrak någon har eller att dem sitter på fel sittben två sekunder.

 

Jag själv vill att hästen ska ha det så naturligt som det går, en tamhäst kommer dock aldrig få det helt naturligt, och jag vill inte vara dominant över hästen, jag vill vara en bra vän med hästen och ha ett bra samspel. Samtidigt som jag inte ska bestämma allt ska hästen inte heller vara boss, det ska vara precis som med vilken annan vän som helst. För det är väl vad hästarna är, våra bästa vänner? Men jag tror på att man kan uppnå exakt samma sak oavsett vilken utrustning då väljer att sätta på din häst. För behöver du dubbla bett och femton andra hjälpmedel för att ha kontroll på din häst kanske det är en fråga i samspelet mellan er och det kanske är det man ska ta tag i först? Men man tar ju hellre till snabblösningen istället för att ställa sig frågan varför problemet egentligen uppstod. För en sak som så många måste inse är att INGEN häst behöver sadel, träns, grimma, martingal eller något annat, det är vi människor som behöver! 

Jag insåg att Major faktiskt inte trivdes med bett, han visade obehag även om man hade långa tyglar och det kändes bara inte rätt någonstans, så den 25 Juli 2013 red jag honom för sista gången med ett bett i munnen (trots att jag mest styrde med en halsring) och sen dess har jag lagt tränset på hyllan för min del. Hans ägare och min lillasyster rider honom fortfarande vanligt med träns men jag rider honom antingen med repgrimma, halsring eller utan. Och jag kan helt ärligt säga att han går bättre i form utan än med träns, han är gladare och positivare till att ridas. Det är klart att vi fortfarande är långt i från perfekta båda två och har en lång väg kvar och vi har tusen miljader saker att förbättra, men vi har samtidigt kommit en lagom bra bit ändå. Mitt mål är att han ska må bra och kunna vara så avslappnad som det går. Men det är så här både han och jag trivs så varför skulle jag göra något annat? Så länge jag ser en glad och avslappnad häst från mitt perspektiv kan jag inte vara annat än nöjd.

 

 

 

 

Denna tjejen gör mig målös. Har följt Eva Roemaat Youtube-kanal ett bra tag nu och jag tycker denna video visar hennes otroliga talang, eller gåva skulle jag kalla, det rätt så bra. Detta är en av de vackraste videorna jag har sett tror jag. Man får se alla hennes hästar här; lilla busiga shetlandsponnyn Flip som hon tricktränar med, Haflingern Shilas som är hennes helt egna och den man får se mest av nästan, flugskimmel Sammie om jag vet att hon rider och så men man hör inte lika ofta om honom & sen brunskäcken Pacha som är hennes mammas häst men som jag vet att hon tricktränar med ibland. Men wow säger jag bara! Hennes band som hon har till alla sina hästar är inte något man ser varje dag i hästvärlden tycker jag. Jag tycker det är allt för sällan man faktiskt ser riktigt starka band mellan ägaren och hästen. Man ser hur mycket hästarna trivs, och man ser hur mycket hästarna litar på henne och tycker om henne och jag menar hon tvingar ju inte fram någonting från sina hästar utan om hästarna inte skulle vilja göra något har dem ju den friheten. Man ser att hästarna nästan aldrig tvekar eftersom de litar på henne så mycket, klart att dem kan busa till det och då vågar hon ju även visa det i en video. Sen låter hon sina hästar vara hästar vara hästar ändå, låter dem ha roligt och springa runt henne och bocka runt, hon begär inte för mycket av dem helt enkelt utan låter dem fortfarande ha roligt. Hon är förmodligen min allra största idol inom ridsporten just eftersom hon är sjukt duktig både på hästryggen och med hästar annars i allmänhet. Sen är hon SJUKT duktig på att filma/fota och på att redigera videos så alla hennes videos är riktiga mästerverk tycker jag, sen har hon ju en del som är mindre redigerade än andra men videon här över visar tydligt hur duktig hon är. Jag tycker absolut att ni borde kolla upp hennes Youtube kanal, det finns inte en video där som ni kommer ångra att ni sett. Hon har väldigt många olika sorters videor, vissa jätte vackra och super fint redigerade videos, vissa bara helt vanliga oredigerade, bloopers, tips, ja allt möjligt helt enkelt. Men jag tycker att ni ska kolla in hennes kanal, ABSOLUT! Hon är sjukt inspirerande och en helt fantastiskt person. 

Det är sånt här som inspirerar mig. Att folk kan få sin hästar att göra samma sak med jätte starka metallbett i munnen och piskor och sporrar imponerar inte riktigt på mig. Nej det som jag tycker är imponerande är bandet folk har till sin hästar.

 

Det är sånt som hon gör som jag vill hålla på med i framtiden. Mitt mål med ridningen är inte att kunna få en häst och hoppa en 140cm bana genom att jag piskar på den med ett spö på en tävligen. Don't get me wrong: det är inget större fel med spön om man använder dem på rätt sätt. Min poäng är mer att det känns som att ridning mest handlar om vem som kan få sin ponny att hoppa högst och komma snabbast runt en bana. Ni får gärna tycka att detta är meningen med ridning, det gör mig inget och det är eran åsikt. Men skulle jag skaffa en häst när jag blir äldre skulle jag utan tvekan vilja hålla på med NH, trickträna den och lära hästen att kunna ridas utan utrustning. Wow, vad häftigt det hade varit! Så fort jag för möjlighet ska jag försöka lära någon häst detta. Klart att det kanske skulle kunna gå med Major, men jag är mer osäker på om man skulle kunna lära honom det eftersom han är rätt så gammal ändå. Men jag ska i alla fall försöka börja göra så att han blir mer lyhörd på min vikt och benen både för att svänga och stanna. Då kan jag ju komma en liten bit på vägen i alla fall. Men får jag en medryttarhäst eller så ska jag absolut försöka träna lite sånt här med den, både trickträning och att ridas utan utrustning. Och jag vet mycket väl om att det inte bara är att ta av sadeln och tränset och bara sätta på en halsring och POFF så går allt perfekt utan jag vet att man måste lägga ner MASSOR jobb. Nej, jag vet mycket väl om hur svårt det är att rida på det här sättet och jag vet hur mycket man måste lita på hästen och hur mycket hästen måste lite på en tillbaka. Så det kommer väl ta ett bra tag innan jag själv kan göra detta. Men man kan ju alltid drömma. Men sen har ju inte jag ridit så länge heller, så jag själv som ryttare har ju mycket, mycket, mycket att förbättra hos mig själv och det är jag väl medveten om. Men jag ska försöka träna upp min sits, min balans och bara bli bättre och bättre och jag hoppas att jag en dag kan vara åtminstone hälften så bra som Eva är, för att vara det är ju inte särskilt dåligt heller.

 

 

Oj, det här inlägget blev visst väldigt långt. Haha! Men kände för att skriva av mig lite. 

För lite lägesupdate i inlägget ska jag i alla fall ut till Major imorgon. Ridhuset är bokat så jag får rida ute på ridbanan igen. Hoppas på en glad häst som inte bockar lika mycket som förra gången. ;) Ska i alla fall försöka att köra lite arbete med till stor del rätt långa tyglar och istället fokusera på att han kan svänga och stanna med till största det skänkel och vikthjälp.